Igår fick vi veta massa om HB:s relation till bröderna Marx, och gratulera Hemulen som kommer att få en tischa skickad till sig. Kanske redan imorrn? Jag ber redan nu om ursäkt om lucka 5 är lite för lätt, men det är ju skönt med omväxling. Eller så är luckan inte alls vad den ser ut att vara. (Nä, mig kan ni inte lita på ett enda dugg.)
Lucka 5! Ack, den är en text i bild!
Texten ovan är viktig, bilden här nedan är däremot bara med som lite pynt.
Facit kommer vid midnatt, och ni hittar det enklast genom att klicka på 6 dec i almanackan i vänstermarginalen!
Hugaligen, vilken tuff söndag ni fick med en supersvår lucka. Ska inte göra så igen! Eller så gör jag det igen. Eller inte. Ökenråttan kanske var först med rätt svar eftersom ”la la” finns med i ursprungsverket och första luckan ju var proppfull med trallande.
Ökenråttan:
– Ja, i dag var det då inget tra-la-la precis.
(pigga?) kristina:
– Jag har hört att Andrew Lloyd Webber tyckte filmatiseringen av Cats var så fruktansvärd att han skaffade hund. Men i det andra var Karin Boye också inblandad. Och lite la la.
Crrly:
– Kul att italienskans fabbro alls inte är en farbror (i sig), men orden bör vara besläktade?
PK:
– Om jag får gissa på något så blir det denna lysande ö i författarvärlden som är Dan Brown. (Min kommentar till PK:s kommentar: det har varit för få gissningar på Dan Brown i år.)
Béatrice Karjalainen:
– (…) Jag och konstnären sa typ i mun på varandra att april är en grym månad.
Peter A. Sjögren:
– Ett hundraårsminne. Och i HB:s fall också ett viktigt 75-årsminne om en vecka.
Och så ett tack till alla som nämnde katter, jamare och kattastrofer och liknande! Extra plus till Maplestream som påpekade att en ko är en ooxe.
Den synopsisskrivande personen i tredje luckan var alltså T.S. Eliot (1888–1965), vars namn (”Tom” enligt alla som kände honom) väl var någorlunda bekant för er allihop? Men det är förstås en helt annan sak att kunna associera påhittade synopsisfloskler (hej Niklas, var pappa var bekant med sådana) till ett komplicerat poem. Faktum är att det ursprungliga utkastet av The Waste Land var så komplicerat att T.S. Eliot själv kämpade med att få ihop raderna. Till slut fick han be polarn Ezra Pound om hjälp, and the rest is litteraturhistoria.
Ezra Pound (1885–1972) & T.S. Eliot. (Eftersom de var någorlunda jämnåriga är bilderna tagna helt olika år.)
Dedikationen i The Waste Land är ett Dante-citat:
For Ezra Pound il miglior fabbro
En liten resumé om vår hemlisbloggare kommer nu, så att ni kan berätta för alla era kompisar och kollegor, barn och föräldrar och lärare samt mostrar om denna språkbegåvade poet.
Lille Tom föddes i USA, men efter en studieresa till Paris i 22-årsåldern hamnade han i England, där han bodde resten av livet. Det var där han skaffade sig ett osannolikt kompisgalleri – lika osannolikt som familjen Wahlgren-Ingrossos fraterniserande med alla. (Ja, jag är förstås bara avundsjuk. Jag vill vara kompis med t.ex. Birgitta Andersson, Björn Skifs och Frank McCourt.)
T.S. Eliot var som liten palt både sjuklig och skör samt kass på bollspel, så läsandet blev hans stora passion. Enligt de många biografierna om honom gick han omkring med böcker under armen hela dagarna, och satt ofta uppflugen med en tjock bok i fönstersmygar – helt oberörd om vad som hände runtomkring. Tänk om det är bristen på fönstersmygar som är orsaken till att barn av idag så sällan har läsande som passion.
Här gräver en nioårig Tom en grop med systrarna Hinkley, medan två barnflickor vakar över dem.
De där biografierna ovan är förresten utgivna trots att T.S. Eliot i sitt testamente skrev att han absolut inte ville ha några som helst böcker skrivna om sig. Han brände noggrant alla brev som han hade fått och bad dessutom släkt och vänner att göra detsamma. (Man lugnt säga att det var få som lydde.)
Eliot lärde sig (vilket man anar i The Waste Land) i grundskolan latin, gammalgrekiska, franska och tyska. Efter besöket i Paris började han plugga i Oxford eftersom första världskriget bröt ut; studierna och det amerikanska medborgarskapet gällde som fripass. Men han trivdes inte alls, och skrev i ett brev:
”Jag avskyr universitetsstäder och universitetsfolk; de är likadana överallt med gravida fruar, spralliga barn, massa böcker och hemska tavlor på väggarna […] Oxford är väldigt vackert, men jag vill inte vara död.”
London gillade han däremot, och det var där han träffade alla dessa poeter och författare, teatermänniskor och kulturpersoner som alltså blev nära vänner. Förutom Ezra Pound, var han även kompis med t.ex. Virginia Woolf, James Joyce, C.S. Lewis, Bertrand Russel, Hermann Hesse och underligt nog även Groucho Marx.
I mitten ser vi T.S. Eliot på cocktailparty med poetkollegorna Louis MacNeice, Ted Hughes, W.H. Auden och Stephen Spender. (1960)
Nu skulle jag kunna rabbla alla hans poesisamlingar, essäer, priser och bekymmer, men sånt kan man läsa om på andra ställen.
Istället kan vi ju kolla på kungligheternas klänningar när T.S. Eliot 1948 tog emot Nobelpriset. (Som Peter kommenterade: för 75 år sedan!)
Eftersom T.S. fullkomligt älskade de gamla Bröderna Marx-filmerna, skrev han 1961 ett beundrarbrev till Groucho Marx, som var en erkänt duktig brevskrivare. (Han var nog erkänt duktig på allt, när jag tänker efter.) Så här kunde det se ut:
Groucho brände inte sina brev-karbonkopior.
De brevväxlade och bytte porträtt. Groucho fixade snabbt ett nytaget foto och blev lovad att bilden skulle placeras mellan två av Toms andra kompisar på väggen i matsalen i London: W.B. Yeats och Paul Valery. Men eftersom Groucho var Groucho, påpekade han en tid senare i ett brev till Tom att bilden ju inte alls var uppsatt som den skulle, för det hade han sett i ett hemma-hos-reportage i en amerikansk tidning.
Fast helt sanningsenlig var han kanske inte:
I N.Y. Times 21 oktober 1963 har författarna på väggen förvandlats till J.M. Synge och James Joyce.
Efter tre års skrivande åt de två brevvännerna middag i det Eliotska huset – en middag som inte alls blev som det var tänkt. Eliot kallade Grouchos fru “Mrs. Groucho” och ville bara prata om Marx-filmerna och rabbla repliker ur dem för att imponera. Groucho hade å sin sida pluggat in strofer ur The Waste Land för att på samma sätt imponera på sin värd. Snabbt insåg han misstaget och övergick till att hålla en föreläsning om Shakespeares King Lear för den förvånade poeten. T.S. Eliot lyckades trots svadan i alla fall få en syl i vädret och be sin idol om ett nytt foto – där Groucho såg ut som han gjorde i filmerna med målad mustasch och stor cigarr, inte som en åldrad, mycket allvarlig man.
T.S. Eliot dog ett halvår senare, och om de två fortsatte att brevväxla efter den famösa middagen vet man inte; inga brev har hittats.
Mot min vana ska jag nu avslöja ett fåtal av ledtrådarna i luckan eftersom jag ställde till det så för er!
Shanti Roney – Shantih shantih shantih (de allra sista orden i dikten)
”Måste sluta, de stänger här och personalen hojtar att de kommer att släcka alla lampor om jag inte packar ihop med detsamma.” – ”Hurry up, it’s time” säger bartendern i originalet gång på gång i slutet av akt 2. På svenska: ”Det är stängningsdags, nu släcker vi.”
SÅJA!
Nu sover ni alla sött eftersom det är arbetsdag imorrn. Men jag och plommonstopet umgås intensivt med alla namnlapparna och jag hugger en liten skrynklig sak som det står … Hemulen på!
Lucka 5 kommer i ottan på tisdag!
När embryo skaldade så vackert, påpekade jag att han ju är en kollega till HB, varpå jag fick ett lika vackert svar:
en kollega det undrar jag nu
som dom siamesiska trillingarna brukrade säja: there is only one
men takc för dom fina orden men det var ju inte embryo som hittrade på särbokvarnsvägren den har legrat i högdragen okcså brandhagen i många år vid det här lagret
okcså embryo har faktiskt brott där (fast då var han bara ett embryo), nr 215, 5 tr, ett rum med krokvrå okcså en blåvit litren hundulat som hette tipp-ex
Igår fick vi veta massa om HB:s snälle son Sven, och gratulera Jossilurens som kommer att få en tischa skickad till sig. Jag ber redan nu om ursäkt om lucka 3 är lite svår, men det är ju i alla fall söndag – många av er kan kanske hänga i kommentatorsbåset och utbyta lettrådar hela dan?
Lucka 3! Vad är nu detta för konstigt?
Hej!
Som vi kom överens om, får du mitt synopsis. Jag tänker mig att filmen utforskar mänsklig förtvivlan och sökandet efter mening i en värld på väg mot total förstörelse. Eftersom jag inte är främmande för språklig förbistring, ser jag gärna att vi blandar tyska, engelska, franska, italienska i replikerna.
Titel: Jävla öken Genre: Dystopi Synopsis:
Akt 1: Vi ser ett öde landskap med en ständigt pågående miljökris där teknologisk isolering framkallar en känsla av tomhet. Handlingen består av flera historier som vävs samman genom drömsekvenser och minnesfragment. En mystisk berättarröst (t.ex. Shanti Roney eller Willem Dafoe) vägleder oss genom den fragmenterade verkligheten.
Akt 2: Människorna kämpar med inre demoner, relationer, pandemier, tse-tse-flugor och känsla av alienation. En parallell dras till historisk och kulturell rikedom, vilket kontrasterar det förflutna med nutiden. En blind och en enögd möts i ett symboliskt parti schack. (Jag skulle gärna se Groucho Marx i en av rollerna. Eller Robin Williams.)
Akt 3: Detta är en inte helt färdigställd mellanakt där Themsen vid ebb har något av en huvudroll. (Ezra Pound har lovat att hjälpa mig att få till replikerna.)
Akt 4: En lång man från Libanon drunknar. (Ingen skådespelare behövs: endast hans skelett kommer att synas i bild.)
Akt 5: Blixtar och dunder samt översvämning – karaktärerna konfronterar sina demoner. Filmens slutscen erbjuder en strimma av hopp och möjlighet till förnyelse, både för karaktärerna och samhället som helhet.
Okej? Måste sluta, de stänger här och personalen hojtar att de kommer att släcka alla lampor om jag inte packar ihop med detsamma.
Som vanligt struntar ni i den onödiga bilden.Facit kommer vid midnatt, och ni hittar det enklast genom att klicka på 4 dec i almanackan i vänstermarginalen!
Fruktsallad på er alla! Lika lätt som ni fann att gåtan i första luckan var, lika lätta tror jag faktiskt att alla luckorna är när jag skapar dem. Men äsch, vi hoppar väl rakt in i några av gissningarna – där jag måste påpeka att jag inte försöker vara rättvis med omnämnanden, inte är säker på vem som gav första korrekta lettråden och inte ens förstår alla eftersom HB ju har fler än 500 titlar på sitt samvete.
Aha! får inleda med rim:
Har ingen nyckel till tankeverksamhetens lås
trots alla klurigheter från förnämligt bås
Sätter mig på läktar’n och väntar
tills båsmor på facitluckan gläntar
Christer, the Long Distance Personal Trainer var inte först, fast listig:
– God morgon! Har tagit lite sovmorgon, men nu är jag vaken.
Brid har en liten lettråd:
– Antingen är det här lika enkelt som det först verkar, eller också ligger en liten häst begraven någonstans.
Zkop gör mig fasligt nyfiken:
– En släkting till de där som snackar i luckan blev räddaren i nöden när det var en vecka kvar tills jag och min dotter skulle flytta och börja Författarskolan resp. sista året på gymnasiet och inte hade någonstans att bo. Släktingen hade två små hus på backarna och vi fick hyra det ena. Faktiskt förekommer släktingen i HB:s verk (men inte i detta).
Ingela hade helt rätt:
– Kan vara vilken mellanchef i offentlig verksamhet som helst. Eller nån tant. Tut på er, båset!
Även Karin rimmade!
Här kommer en sång
från läktarn’s övre balkong:
Hejhå, hejhå,
nu står kalendern på,
men varför ska det vara så
svårt att rätt förstå
att detta tjat
om en apparat
gör allting uppenbart!
Och så har vi tre som gnisslar tänder eftersom HB tydligen väckte allmän harm:
Ardy:
– Äckelkäck som alltid.
Niklas (el primo):
– Hemska besvikelser från unga år bubblar i blodet. Man tror att dagen har en höjdpunkt och så visar det sig att det är HB … Gu så hemskt!
Hyttfogden:
– Det var då en förskräcklig männisch te å fråga ut en stackers pôjk.
Jag brukar ju bryta ut embryo och placera honom i en egen avdelning sist, men idag får han ta plats här:
jag gisslar på julkrisen eftrersom dom har det knivigt dessa dagrar
eftrersom vem vill bli slakctad äggentligen det säjer jag nu yo
få den vassa äggen instukcen mellan rävbenen
men man skal ju inte göran en höna av en fjädrer
ellrer sättra korven på en kris
farran vill ha sina ägg löskokcta okcså morran vill ha sina hårdkokcta
det är vekcans cornflikct varje helgmorgnon det säjer jag nu
det slutrar alltid i en enda äggröra
yo
Men nu till själva HB!
(Inläggen blir numera väldigt magra vad gäller bilder eftersom man måste betala dyrt för allt som inte är ”public domain”.)
Gullan Bornemark hette 1927 som alldeles nyfödd Gunhild Bohlin, och kunde med andra ord använda alla sina med monogram prydda servetter och örngott även som gift. Som alldeles nyss fyllda 96 år är hon idag nybliven pristagare, aktuell som hedersdoktor, ämne för dokumentärer och faktiskt på allas trallande läppar.
Och kanske är det dags för alla Gullans snillrikt skapade sånger att sjungas extra mycket nu. Inte för att barnen inte borstar tänderna och tvättar händerna, vill ha små hästar eller ens felanmäler kaffeapparaten, utan för att barn och ungdomar far fram som vettvillingar i trafiken.
(Paus. Stilla kontemplerar jag mitt öde som vorden gnällkärring.)
Gullan Bornemark, Anita och Televinken samt Trafik-Trolle lärde mig och mina barn i olika perioder hur man cyklar på höger sida, går på vänster, håller ut handen, tittar bilisterna i ögonen och tar hänsyn samt … sscchhh.
(Tyst min mun, stopp min penna, bort med mina tangentfingrar. Di unga gör säkert så gott de kan.)
Hur som helst, tillbaka till Gullans karriär! Musiken kom till henne via en tramporgel som fanns i släkten Bohlins sommarstuga och pianospel både hemma och hos pianofröken. Hon fann att om man spärrade ut ett visst orgelreglage med knäna samtidigt som man trampade, gav orgeln från sig ett mycket starkt ljud – och sedan var hon fast och spelade så mycket hon kunde, så liten hon var.
Nuförti’n går folk hellre på gym och sätter sig i en sån härn istället.
På 1930-talet fick hon gå i någon slags ”förskola” (Gullans ord), vilket jag antar var en barnkrubba eftersom det var före Alva Myrdals utredning i barnafrågan.
Här kunde jag ha lagt ut texten om forna tiders förskolors historia så att ni hade fått läsa i säkert en timme till. Men stopp, stopp. Jag ska inte vara långrandig. (Ur DN 14/12 1930.)
När Gullan var 15 år fick hon vara med om något alldeles speciellt: en vårdag kom Alice Tegnér och höll sin allra sista konsert i skolans aula. Hon var då 78 år och hade blott någon månad kvar att leva, men sjöng så det skallrade i lamporna och fick hela skolan att skråla med i barnvisorna. ”Detta var helt avgörande för mina vägval i livet” säger Gullan idag.
Sedermera gick Gullan Bornemark på musikhögskola och utbildade sig till musikdirektör (ergo musiklärare), men redan efter ett år sa hon upp sig från flickskolan i Malmö för att föda barn och starta eget företag med målgruppen 4–6-åringar: ”Musikleken Blåklockan”. Där lärde hon barn att leka musik medan hennes man Valter höll slöjdlektioner i samma lokaler. (Det var för övrigt Valter som kom på namnet ”Herr Gårman”.)
– Man ska vara noggrann med rimmen – om man ens har några. Och stavelserna! Betonade ord ska hamna på betonade taktdelar och satsmelodin får inte skilja sig så mycket från sångmelodin. Pusselbitarna måste passa ihop! Ibland kunde jag mittinatten sitta och ändra ordföljd och stavelser i sängen – men inte musiken. Sedan vaknade jag på morgonen och kollade på mina anteckningar och tänkte, jahaja, där står nya ord som jag tydligen skrev inatt.
Gullans pedagogiska idé var att tänka på vad barnen gillar, hur de lär sig saker, hur de kommunicerar och att dessutom hitta brytpunkten mellan pedagogik och musik. Hennes fyra egna barn deltog i trallandet när hon via Lennart Hellsings skivbolag Snurrskivan fick börja spela in sångerna och ge ut plattor. (Här har jag korrat ett rysligt skrivfel. Puh. Borta nu.)
Eva, Sven, Gullan, Dan, Jörgen och Valter Bornemark. (Bild: Wikipedia.)
Om ni vill resa i tiden och inte har svaga nerver, men däremot tid att ägna 22 minuter åt något just idag (det är ju ändå lördag), rekommenderar jag ett besök hos Gullan och hennes dotter i Lillskolan 1962. En försmak:
– Vi bor i Sverige. Kan ni nämna några andra länder? frågar Gullan skolbarnen.
– Kina!
– Där är dom gula!
– Indien!
– Danmark!
– Jag har varit i fjällen och Stockholm!
Intressant kuriosa är att Gullan Bornemarks absoluta gehör har hamnat fel sedan 15 år tillbaka – och det fortsätter att förändras. ”Om hundra år är jag på rätt spår igen, för då har gehöret hoppat en hel oktav!” konstaterar hon obekymrat och trallar vidare i livet.
Lucktexten skapades med hjälp av ”E du vaken Lars?”, som man kan lyssna på här (om man står ut med Youtube-reklam). Gullan artikulerar så att det fladdrar i gardinerna och sonen Sven sjunger som funnes det varken mick eller högtalare.
Och nu! Plommonstopet har dammats av och fått lite silvertejp på insidan där kullen har spruckit och fodret lossnat. Jag har tillverkat några nya namnlappar, medan andra faktiskt har hängt med sedan 2005. Jag rör om och draaaar en t-shirtvinnare som heter … Jossilurens! (Ni ska alla vad det lider få se hur tröjan ser ut.)
Välkomna till 2023 års första lucka! Som vanligt sedan ett par år serverar jag gåtor på ojämna datum och facit på jämna eftersom BNP gick ner kraftigt när jag körde både en lucka och ett facit per dag. Programförklaringen läser ni helst först! (Och ni som inte gillar kalendern kan framtidsfnula här.)
Lucka 1! Vem ligger bakom detta verk?
– Har du lämnat in kvartalsrapporten?
– Huh?
– Har du lämnat in kvartalsrapporten?
– Va?
– Har du uppdaterat värdegrunden, UPPDATERAT VÄRDEGRUNDEN?
– Men …
– Har du lämnat in kvartalsrapporten? HAR DU LÄMNAT IN KVARTALSRAPPORTEN?
– Jag h…
– Och har du felanmält, har du … felanmält kaffemaskinen?
– Jag har lämnat in kvartalsrapporten, jag har verkligen lämnat in kvartalsrapporten.
– Och?
– Jag har även uppdaterat värdegrunden.
– Säkert?
– Japp, uppdaterat värdegrunden. Och lämnat in kvartalsrapporten, LÄMNAT IN KVARTALSRAPPORTEN, sa jag. Men jag glömde … jag glömde kaffemaskinen.
– Okej, bra, bra. Det är bra att du har uppdaterat värdegrunden. Värdegrunden. Men hur kunde du, alltså HUR kunde du glömma kaffemaskinen?
– Ja, jag vet att jag brukar sköta mina åtaganden, ja, jag är pålitlig som uppdaterade värdegrunden. Men … Skoja ba.
– Va?
– Jag skoja bara. Jag har felanmält, ja jag har felanmält kaffemaskinen! HAHAHA! HAHAHA! Got you!
På ojämna datum den 1–24 december 2023 – i ottan, kanske vid 06 – kommer kluriga, litterära gissningsluckor här på lotten.se!
Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära leken. Håll i er, för nu kommer det.
Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva det rätta svaret!
Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen.
I år kommer alla luckor naturligtvis att vara jätteenkla. Eller inte. Kanske är det tvärtom så att alla luckor är jättesvåra och rent av hopplösa. Ja. Eller nej. Fast jo.
Men i punktform nu!
Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en text i ottan. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna en t-shirt som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en en oöppnad Kalle Anka-tidning från 1973 om ett par hundra år.
Alla tolv luckorna har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition?
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.
Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Attsitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Glögg intages med fördel.
Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa.
Förra året fastnade tröjorna i ett tryckeri som tog så lång tid på sig att de fordom så vackra tischorna till slut bara bidde en tumme.
Eller, rättare sagt, en påse.
(Jag har några kvar om nån vill ha!)
Kommentatösen Ninja i Klockrike har skaldat!
Blåsippan ute på planen står,
Skebokvarnsvägen går där den alltid går.
Pepparkakssmulor ur munnarna står
Vem har medtagit glöggen i år?
Schubert sliter dystert sitt hår.
Dan Brown pruttar vilset runt
skriver sitt vanliga tramsiga strunt
Ingen vet vad karln gör här
men som tradition är han oss kär.
På läktaren pågår ett spill och ett dräll
numera bara varannan kväll.
Folk tittar upp från kvälter och tjäll
suckar mest men jublar ibland
nickar förnumstigt de dagar de kunde
äschar och bläar dock oftast i smyg.
December går fort för oss i båset
det där att vid bordet smörja kråset
är f’rallandel viktigt, lutfisk och såset
men det allra bästa som händer
är givetvis LOTTENS KALENDER!!!
AI bidrar med en bild som ska illustrera ”Lottens julkalender 2023”, men AI kan inte riktigt förstå mina promptar.Psssst. Ni som inte gillar julkalendern kan gå in i förra inlägget och fantisera om framtiden.
För 17 år sedan – 2006 – bloggade jag om framtiden. (Okej, jag tror att jag har bloggat om framtidstankar varje år sedan tidernas begynnelse.) Just 2006 skådade jag in i framtiden för att se vad som skulle kunna finnas på inne- respektive utelistan år 2008. Jag skrev:
Töntigt 2008
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning
Coolt 2008
bönder
muskler som faktiskt används
hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers
Man anar att mina egna preferenser (utom ögonfransarna) lyser igenom. Att mosaik inte skulle vara coolt var förmodligen blott ett utslag av avundsjuka, eftersom jag i brist på mosaik har skrivit ut vackra mosaikbilder, laminerat dem och satt upp ovanför handfatet.
Vad jag inte anade 2006 var att världen skulle vändas uppåner i januari 2007, när Steve Jobs berättade om den nya mobiltelefonen Iphone. För man kan faktiskt inte veta vad man inte vet och inte veta att man saknar uppfinningen som inte är uppfunnen. Jag har en polare som innehar rekordet i antal patent i Sverige – men inte ens han kan ju skåda in i framtiden. Eller kan han det?
Så … vad vet vi om dagens nuläge 2023? Förutom att det är krig, vet vi att politiker i största allmänhet inte är som Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin och att influencersarna har ett obegripligt starkt grepp om allt som har med skönhet och status att göra. Tänk om jag skulle be AI göra en bild på Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin som influencers!
Mäh. Båda ser ju ut som Ulf Brunnberg. (Bild: AI.)
Nu ska jag göra en deppig lista om samtidens trubbel för att se om jag sekunden senare kan göra en uppiggande lista om framtidstro.
Bedrägerier:
Jag blev ju av med 1 000 kr när en bedragare bedrog mig. Men en av våra bloggkommentatöser blev av med alla sina smycken och 51 000 när en ”polis” utgav sig för att rädda henne häromdagen. Och igår drogs 500 kr från mitt konto av ett företag som hävdade att jag hade anmält mig som VIP-medlem hos dem. Enda sättet att förhindra framtida dragningar var att spärra kortet, så nu går jag omkring med prasslande sedlar i fickorna som 1982 eller nåt.
Reklam, reklam, reklam:
Vart jag mig i världen vänder, vill någon sälja nåt till mig.
Stölder:
Allt stjäls. Just nu hörde jag att tre kompisar har fått sina prylar stulna på gym. Bovarna bara går rakt in, bryter upp hänglåsen och tar allt de hittar. Precis som 2008!
Nääääää, den där negativa listan blir alldeles för eländig för att vi ska orka grotta oss ner i den mer. Jag frågar min uppfinnarpolare och se om han kan skåda framtiden! (Jag är i fetstil nedan.)
– Hallå Bengt Lindoff! Vad tror du händer i den närmaste framtiden för oss normala människor som inte utmärker oss på nåt sätt egentligen? Slänger vi mobilerna och installerar analoga telefoner (det går väl inte) och slutar vi handla på nätet för att vi alla blir lurade hela tiden?
– Vi går mot mer polarisering … Vi kommer att leva i våra egna filterbubblor där vi tillsammans med AI och de smarta algoritmerna ser till att vi får vår egen världsbild bekräftad – även när det gäller kunskap. Det är enklare än någonsin få allt serverat; man behöver inte anstränga sig för att lära sig något. Konkret kunskap & bildning kommer enbart att vara aktuellt för en ”liten grupp som orkar”. Resten frågar Youtube när de behöver svar. (Om de inte är uppkopplade eller är strandsatta på en öde ö kan de alltså inte lösa några problem, för de har inte kunskap.)
– Men Bengt, detta med att vi hela tiden är uppkopplade – kommer vi att fortsätta att tala om för alla vad vi gör hela dagarna via sociala medier?
– Ja, fast ännu mer … I ett samhälle där allt man gör loggas via appar, fingeravtryck, dna-spår, övervakningskameror och AI, kommer det att vara ”osynlig en stund” att vara en exklusivitet som man betalar dyrt för. Kanske handlar det om zoner där man är avskärmad från all radiokontakt på nåt sätt, kanske med störutrustning eller en lokal 100 meter under jord?
– Och min favoritgrej då: teleportering?
– Nja. Men om man tar på sig ”dark side-glasögon”, kommer man att kunna göra en ”Ninni i Mumindalen” och alltså bli osynlig med fejkad identitet, fejkat dna och nån annans fingeravtryck. Tänk dig variabla dna-spår som ändras slumpmässigt på dagsbasis!
– Suck.
– Och människor kommer snart att tycka att det är helt naturligt, precis som vi efter ett år tyckte att det var normalt att isoleras under pandemin. Människan är fantastiskt anpassningsbar! 🙂
Ack. Det var bättre förr, runt 1978. För då var jag basketcoach för lille tioårige Bengt Lindoff som inte alls var uppfinnare eller två meter lång utan bara ett barn som ville lära sig dribbla.
Men vänta nu, jag skulle ju vara positiv! Hjälp mig, AI, gör en bild på sånt som jag gillar!
AI:n försökte verkligen pigga upp mig. Oh, till och med en liten vinflaska – som jag inte alls bad om!
Positivism-Lotten levererar:
Barn
Barnen är bra. Barnbarnen också. Bollar
Bollar är bra. Särskilt basketbollar. Böcker
Böcker är bra. Fast ofta är de skitdåliga, förstås. Blommor Blommor piggar ju upp, sägs det!
Telefonen
Mobiltelefonen funkar fortfarande rätt bra sedan 2007. Musik
Ja! Kolla på det här! Det är en låt som Paul McCartney började spela in i december 1980, men så blev John mördad och då kom han av sig lite. Videon är nog inspelad 1982, och den inleds så förtjusande med ”Here, There and Everywhere” innan den övergår i ”Wanderlust”.
Njut av allt, men särskilt Ringo!
Man kan som sagt inte veta vad man inte vet. Så nu får vi fokusera på det vi faktiskt vet istället. Den 1 dec kl 06.00 börjar min Lilla Julkalender och tröjtryckeriet kommer att leverera konstverken om tio dagar!
Japp, det har jag: en spik i foten. Eller om det är en trästicka. Nubb kanske? Det skulle kunna vara barnkritan som jag trampade sönder med hälen för en månad sedan – kanske den borrade sig in i hälen och nu ligger och jäser för att i ett obevakat ögonblick ta sig in i en ven för att få skjuts ända in i hjärtat och skapa oreda?
Obevakat, förresten? Spiken/stickan/kritan eller det förnicklade nubbet är ju så oerhört obevakat som det någonsin kan vara.
Kolla på det diskreta krysset. När såg ni senast denna del av kroppen? [Foto: Danie Franco,Unsplash]Den djefla mannen här hemma må vara civilingenjör, men båda hans föräldrar var läkare och förtjusta i karvande av människor. Denna ådra har gått i arv, så med yxa och hacka samt krats har DDM under förtjusta utrop och över förstoringsglas krafsat ut … ingenting.
– Nej, den är kvar. Det är kvar. Vad det än är, är det kvar. Kan du gå?
– Va, ska jag gå?
– Nej, kan du gå?
– Ja, det går bra.
– Gör det ont?
– Javisst.
– Hm. Vi försöker igen imorrn.
– Okej! Spik i foten, knak i revbenet, trallalaaa.
För övrigt är jag inne på tredje veckan med covid/virus/novembersjuka som har satt sig som en spik i foten fast som knäck i lurarna, skallebang och rivjärnshals. Blott chili och socker smakar något, och inget luktar något alls. Vårdcentralen suckade bara och sa att jag mår precis lika dåligt som alla andra och att jag skulle gå hem och sova.
Det var då jag kom på att jag helt har glömt bort att det snart är december och att skapandet av en litterär julkalender ju borde pigga upp oss alla i denna mörka säck som heter november. Nu jävlar!
Fast jag måste ju tillstå att även november bjuder på lustifikationer som t.ex. nattorientering med barn och barnbarn.
En gång på våren 1985 såg jag Björn Borg i en butik med papper, affischer och pennor (på Ringvägen i Stockholm). Han köpte något, och krånglade i kassan upp två 500-lappar ur jeansfickan. Det var så tidigt i 500-lappens historia att jag var mer fascinerad av själva sedlarna än inköpet, jeansen och tennisspelaren.
Nästan samma sak ägde rum 1990, fast tvärtom. Jag fick i två 500-lappar betalt för något. Jag lade dem precis som Björn Borg i jeansfickan, och såg dem sedan aldrig mer. Teorierna är många, men pengarna är och förblir puts väck.
I september fick jag ett mejl från en av mina bekanta i en basketdristiktsförenings styrelse. Han är ordförande, 83 år, inte särskilt van vid tekniska prylar och uttrycker sig i skrift på ett sätt som är lätt att känna igen. Han bad mig gå in på sajten startselect.se och köpa två presentkort à 500 kr för han lyckades inte själv lista ut hur man skulle göra.
Javisst, det kan jag ju göra tänkte jag och kollade … och lyckades inte heller lista ut gången. Jag skrev till honom – vi kan kalla honom CG – att jag inte klarade av det, och var nyfiken på orsaken till presentkorten; hade det månne något med vårt styrelsearbete att göra? CG svarade på sitt karakteristiska sätt att det var privat, och inte hade med styrelsen att göra.
Sedan glömde jag helt bort det och åkte till Öland, redigerade texter, föreläste i Gävle, lagade köttfärssås, cyklade till träningen och dammsög hallen. Sånt där som man gör. Men i fredags kom ännu ett mejl från CG om dessa två presentkort, så jag tänkte ”jamen självklart: man ska ju vara snäll”. Jag kollade för säkerhets skull mejladressen, som inleddes med ”ordforandesve@”, vilket ju var helt logiskt. Att ett annat namn – Anders Bohman – stod med som CC-adress tänkte jag inte det minsta på.
Kommen så här långt i denna story, måste jag gå ut och ta en snabb promenad runt huset eftersom det är SÅ frustrerande att man som någorlunda smart människa ändå kan vara så ini helskotta godtrogen och rent av pantad.
Nu lyckades jag lista ut hur jag skulle göra, fixade och donade och skickade sedan svar till CG och Anders Bohman med alla koder som han skulle behöva. Och tillade: ”Jag har i denna minut blott 323 kr kvar på kontot, så det skulle vara jättebra om jag kan få pengarna via Swish så fort som möjligt!”
Men … inte kom det några pengar. Däremot skrev CG att han inte alls hade bett mig om denna tjänst.
Lurad igen.
Koderna var förstås snabbt förbrukade, banken beklagar det som skedde, polisanmälan är gjord av både mig och CG – men de två digitala 500-lapparna är och förblir puts väck precis som 1990. Och hur tror ni att det gick att kommunicera via mejl med startselect.se om detta debacle?
Först gav de ett gott råd, sedan blev de repetetiva, sedan ryckte de på axlarna:
– Begär återbetalning.
– Det försökte jag, men det gick inte eftersom det inte var jag som köpte presentkorten var den som löste ut dem.
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Framgångsrikt för boven, ja. Hur gör jag nu?
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Ja, du skrev det nyss. Hur jobbar ni för att förhindra att sådant här sker i framtiden?
– När en kod har lösts in kan vi inte initiera en återbetalning av din betalning.
– Ja, just det, jag har förstått det. Men hur jobbar ni för att förhindra detta i framtiden?
– Vi har blockerat användarkontot och betalningsmetoden så att de inte längre kan användas på vår webbplats.
– Men … det är ju JAG. Det var ju jag som betalade!
– Vi vidtar faktiskt många åtgärder för att förhindra bedrägerier så mycket som möjligt, vi har heltidsanställda bedrägerispecialister och team som arbetar med det. **Jag har skrivit detta meddelande med hjälp av en översättningstjänst. Om något är fel, vänligen meddela mig.**
Då försökte jag kommunicera på engelska istället, och fick ungefär samma svar:
– Unfortunately there’s not much more to tell, we do have full-time fraud specialists and a support team working to stop as much fraud as possible.To go into the details of programs, ai, rules etc.. would be counter-productive, as these details are guarded to keep them productive.
Skrrrrnnnnfffffff.
Så här sitter jag och funderar över allt som är frustrerande. Eller så poserar jag bara för att få i alla fall en vettig bild till detta inlägg.
Grisen gal i granens topp, världens politiker och ledare är komplett galna, pappa har alzheimer, tekniken stjälper mer än den hjälper, alla hus är fula och kostymerna för små – men det brutna revbenet läker precis sådär långsamt som alla sa att det skulle.
Nästan allt är alltså uppåner eller tvärtom just nu. Om vi börjar i teknikänden … Jag har gått från att vara först med det senaste och bäst på att lösa problem som har med både hårdvara och mjukvara att göra, till att slita mitt hår för att betalningar inte går igenom av ingen anledning alls och för att mobilen precis som pappa har tappat allt minne. (Förmodligen för att bilparkeringsapparna tar all plats och för att jag ju måste ta massa bilder på alla tokerier.)
Vi fortsätter med estetiken.
Ni minns – och skrattar teet ur näsan – när ni ser detta 1970-talsmode.Denna bild kommer från en modesajt som alltså tycker att det är så här kostymen ska sitta 2023. Gå och snyt er nu.Gångtunneln på Centralen har sladdpyntats så här sedan flera år. Sådana här bilder på elhärvor brukar jag ju ta utomlands och skratta rått åt fulheten.De små, runda nätkorgarna som hängde på lyktstolpar förr (och faktiskt tömdes emellanåt), har ersatts av svarta monstersoptunnor som helt klart är för små.Och nej, bilden ovan var inget undantag. Så här ser det ut längs hela Drottninggatan i Stockholm. (Men va? Kolla – det finns en pedal där nere! Det har jag inte lagt märke till tidigare! Den måste jag testa. Tänk om den funkar som en spolknapp och allt bara SLUUUURRPPP åker ner i underjorden när man trampar …)
Mitt senaste Stockholmsbesök innehöll champagnedrickning i glada vänner lag. Men Stockholm vore ju inte Stockholm om man inte måste beställa plats – boka en barstol – för att få sittplats. Efter att ha nekats plats och irrat runt ett tag, hittade vi ett nästan tomt ställe som inte serverade de vanliga tilltuggen till denna ädla dryck, t.ex.
toast skagen med räkor i kors
ekologiska chips med naturdipp
rysk kaviar med klegg & Skogaholms rostebröd
bruschetta [brusketta] med bufflig mozzarella och dyrtomater.
Nä. Påmmfritt är grejen! (Det var utmärkt gott.)
Mer galenskaper: det ska vara svårt att handla idag. Inne på NK släpps man tydligen inte in i butikerna utan att extremt uttråkade vakter först släpper på kravallsnöret.
En stor skylt deklarerade att nåt sminkrelaterat som hette CAIA kunde skapa köer idag. Just den här butiken påverkades tydligen inte nämnvärt.
Vi tar några galenskaper till! Skönhetsrådet i Stockholm måste slita sitt hår och förtvivla, för det är detta Kungsträdgårdspalats som vetter mot Hamngatan.
Jag skriver ”palats” för att ni ska associera till de palatsliknande Sagerska husen som faktiskt låg mittemot Kungsträdgården före 1970. Och som syns i högerkant på bilden allra längt upp i bloggen idag. Ack.
Men nu är det dags att avsluta lite positivt! Men uppånertemat fortsätter, för så här kul ser det ut i skyltfönstret med reklam för Stadsteaterns uppsättningar.
En vacker eka i taket!
Efter att ha tagit bilden på båten i betonghuset, förlåt Kulturhuset, gick jag ungefär 20 steg och svängde till höger. Och tvärnitade. Heureka och hurra! Galenskaper som denna får gärna fylla mitt liv!
Utanför Åhléns hänger ett träd uppåner! UPPDATERING: Konstnären heter Charlotte Gyllenhammar (havregryn & Pehr) och det träd som hon 1993 fick hänga upp på samma plats kan man se häääär!Med rötter och allt!
Jag tog mig åt hjärtat och sörjde det vackra trädet som fick sätta livet till för att stockholmarna ska få en cool upplevelse, samtidigt som jag log och njöt. Det ser så ballt ut att jag nu funderar på att hänga upp vår julgran i taket i år. Himla praktiskt med tanke på de två ettåriga barnbarnen också, ju.
Sista uppånerbilden kommer från champagneavdelningen.
Nu ska jag radera 20 appar i mobilen och laga bilens avgasrör, redigera en relativt bra bok samt renovera hallen. Tjing!
Blåsippan ute på planen står,
Skebokvarnsvägen går där den alltid går.
Pepparkakssmulor ur munnarna står
Vem har medtagit glöggen i år?
Schubert sliter dystert sitt hår.
Dan Brown pruttar vilset runt
skriver sitt vanliga tramsiga strunt
Ingen vet vad karln gör här
men som tradition är han oss kär.
På läktaren pågår ett spill och ett dräll
numera bara varannan kväll.
Folk tittar upp från kvälter och tjäll
suckar mest men jublar ibland
nickar förnumstigt de dagar de kunde
äschar och bläar dock oftast i smyg.
December går fort för oss i båset
det där att vid bordet smörja kråset
är f’rallandel viktigt, lutfisk och såset
men det allra bästa som händer
är givetvis LOTTENS KALENDER!!!