Det var ju på tiden, höll jag på att skriva. Jamen hon var ju så gammal!
Doris Day (1922–2019) var en av min nostalgiska filmstjärnedyrkans sötnosar. Jag hade Katharine Hepburn och James Stewart som favoriter, så nu tror ni att jag är född 1922, jag också.
Nä, jag var bara oerhört fascinerad av det gamla Hollywood. Gary Cooper var en träbock (som på äldre dar dock påminde om min farfar). Cary Grant var bäst när han var rolig med Katharine Hepburn. Men med Humphrey Bogart fanns det bara en bra sak: Lauren Bacall.
Det roligaste med Doris Day skedde bara häromåret, när det visade sig att hon var två år äldre än hon själv trodde. Man undrar ju när hon fick nytt födelseår: när hon fyllde tre och halkade ner till ett? Eller när hon kom till Hollywood och som 26-åring befanns för gammal och därför fick bli 24?
Här har ni min Doris Day-samling!
Mina egna filmisar minns jag inte alls. Hade man filmisar på 1970-talet? Eller samlade vi bara på Piggelinbilder? Samlade jag egentligen på nåt annat än Kar de Mumma-böcker?
Doris Day och Gordon MacRae verkar ha funkat bra ihop eftersom de spelade in fem filmer på tre år: Tea for Two (1950), Vårflamman (1950), Mitt svärmeri (1951), Stjärnkarusellen (1951) och I silvermånens sken (1953).
Åhå. (Nu avviker jag lite från Doris.) Gordon MacRae uppträdde 1955 på nattklubb med sin fru, när han fick order att omedelbart ersätta Frank Sinatra i Carousel. Detta eftersom Frankie hade stormat iväg när han upptäckte att alla scener skulle spelas in två gånger: en för Cinemascope och en för Cinemascope 55. Oh the irony – sedan kom kameramännen på hur man skulle kunna konvertera de inspelade scenerna till andra format, så Gordon behövde alls inte anstränga och spela in allt två gånger. Hm, och då tog han sig fler drinkar, kanske?
Anyway!
Guardian har massa trevliga Doris-bilder som jag gärna hade använt om jag hade vågat …
Jag trodde ärligt inte att Doris Day vandrat på denna jord på flera decennier.
Filmisar hade jag på slutet av sjuttiotalet.
Eller så säger man som Groucho Marx: ”Jag kände Doris Day innan hon blev oskuld.”
Min mormor trodde hon visste vilken dag hon var född. Men när personnumren kom, de fyra sista, så hade hon en helt annan dag. Hon protesterade och fick en tredje.
Det visade sig att när hon föddes så hade den lokala kyrkan en inte alltid så nykter präst.
Min mamma hade också Doris Day som idol.
Jag vet att jag hörde om Doris Day för inte så länge sedan när jag var ute och körde.
Jag tror jag vet vart jag for, men blir lite fundersam. Kan det verkligen ha varit för snart ett år sen? Eller har jag varit åt det hållet någon mer gång sedan dess?
Det var något om att hon hade haft en make som hade försnillat alla hennes pengar så hon fick börja jobba igen när hon var rejält mycket pensionär.
Visst hade vi filmisar på sjuttiotalet, jag har dem kvar. Det var mycket tecknade Disneybilder som man tyckte var bra, sedan var det High Chaparral och Cartwrights. En gång fick jag en med Gina Lollobrigida men det förstod man ju inte alls vad det var för vits med (när man var åtta år).
Nu vågar jag ju inte länka i den här bloggen men sök på ten cents a dance med Doris Day från filmen Love me or leave me. Så himla bra! Och klänningen! Älskar fransarna!
Klart att du kan länka, Peztis!
LÄNKSERVICE!
Och så en bild på Lollobrigida!
Desiree: Den där prästen var säkert en av mina onyktra prästsläktingar!
Jomenvisst, Cecilia N.: Doris gifte sig fyra gånger med karlar som varken var snälla, nyktra eller ekonomiskt sinnade. Den där pruttkorven som försnillade hennes pengar så att hon blev tvungen att arbeta när hon egentligen hade pensionerat sig, var hon gift med jähättelänge.
Alla som skriver om dessa fyra äktenskap avslutar lite lakoniskt med att meddela att efter fjärde skilsmässan ägnade sig Doris Day istället åt att ta hand om djur.
Hörni, om nån vill läsa en rolig bok, så kan jag rekommendera den citatsaming som nämner Grouchos replik om oskulden. (Tack för påminnelsen, Niklas!)
Jag visste redan som barn (på 50-talet) att Doris Day var född 3 april 1924 i Cincinatti. Därför blev jag väldigt förvånad över att hon hade blivit två år äldre på gamla dar. Jag upptäckte Frank Sinatra i en film där hon var med: ”Young at heart”, en oerhört sentimental historia. Han var förresten ända till sin död född 1917, när han precis som Doris blev två år äldre, född 1915. Han dog idag (14 maj) för 21 år sedan. Jösses. Det var ju igår. Doris hade samma frisyr på sin ålders höst som jag har nu. Må jag bli 97 år också.
Filmisen med brudslöjan längst ner finns i min mammas samling också. Liksom några Doris Day till, men jag kan inte såhär på avstånd säga om de är desamma som dina.
Nu inser jag att jag inte tycker Doris är lika oerhört vacker på bilderna som jag tyckte när jag var åtta. Vad kan ha ändrats, tro?
Kanske idealet har förändrats, Brid? Eller så är det bara det erbarmliga bildkvalitén.
Själv tyckte jag att prinsessor med änglavingar var det vackraste som fanns …
Anne Marie Tålig (aka Fru Decibel) – om åldern hänger ihop med frisyren, blir jag nog inte äldre än 27. (Jag ser ju ut som Jim Morrison eller Janis Joplin på skallen.)
Apropå 1917 och 14 maj som AMT nämner ovan så var det min mormors födesledag. Nu är det ju 17 år sedan hon gick bort men grattis till min lilla mormor i alla fall.
Tack för länkservicen!
Bara på grund av namnen, skulle jag vilja se en text som handlar om Doris Day och Ellen Key.
Lotten, Git Gay då? Får inte hon vara med i texten?
Och Theresa och Brian May?
Jag slängde mina massor med filmisar nån gång, troligen när jag flyttade hemifrån. Men jag sparade ju alla Beatles? Var är dom?
Nån Doris Day fanns det allt, och Clint Eastwood med gul polo.
Jamen jösses – hur kunde jag glömma Gittan och Mayarna?
Eller om man kunde få en rimsmed att skriva ett poem om dem kanske?
Jag byter för övrigt gärna bort Dorisfilmisarna mot Beatlesditon …
I sluttampen på detta bås nås jag av breaking news-nyheter om Doris Day. Eller är det rentav allom bekant att hon sjöng på dansbanan i Latikberg 1966. Lokalpressen trodde inte på det, så det blev inget skrivet om saken. Men hon skulle fjällvandra på Marsfjället och någon företagsam typ ordnade framträdandet i Latikberg. Jag har googlat mig blå för att få detta bekräftat, men jag får nöja mig med att den som berättat det lever än. Och då måste det ju vara sant.
Men kan det inte vara Ann-Margret som uppträdde?
Kan liksom inte se Doris Day knata runt i fjällen i sportsockor och basker.
1966 var hon 44 år, medan Ann-Margret var 25.
Av allt att döma blev det inte så mycket fjällvandrande utan mer en helikoptertur. Med den make som hette Martin Melcher. Sen blev det snabb reträtt till Hollywood och filminspelning. Tror att det fanns någon Swedish connection. I Latikbergstrakten.
Var inte yoga på tapeten härom båset?
Världens elakaste kommentar: ”Jag kände Doris Day redan innan hon blev oskuld.”
Hej Niklas. Jag kastade in och citerade den elaka kommentaren utan att läsa er andra. Ja, att det var G.M. som sa det, det kunde man ju ha förstått. Eller kommit ihåg.
James Dean ack ack ack. En sån där besvärlig och olämplig typ av gosse som alla föräldrar ogillade. I varje fall på film var han sån. Jag gillade honom. Särskilt i ”Öster om Eden”. – Men vänta er inte bara för det att Lille Maken är sån.
Grouchos kommentar föranleddes nog av att i det civila var inte Doris lika helylle som på film och teve utan lite mer levnadsglad.
Hon var väl inte riktigt femme fatale-typen, utan mer hemmafru och rejält fruns. På film.
Oh, vad kul att ni ramlade in såhär på kvällskvisten! Jag hade tänkt redovisa mina idrottsklädersutredningar, men si jag hann inte idag!
(Jag redigerar just nu ett psykologimanus och plötsligt måste jag analysera allt som händer och sker. Av allt att döma är det ett under att våra barn överlevde sin uppväxt eftersom man inom psykologin inte alls förordar stök och oordning.)
Tsss, stök och oordning och ordning kan det väl vara på olika vis. Yttre och inre eller nåt. Sa experten.
Beatles, de är nog för evigt förlorade de också, förresten.
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja.
Det är väl skillnad på oordning och oförutsägbarhet? Det senare tror jag är alldeles förfärligt allvarligt att växa upp med, men lite förväntat kaos klarar de flesta människor av. Bara man vet varför saker och ting händer, så.
Håller med Ninja där. Om ens föräldrar är i grunden pålitliga spelar det nog inte så stor roll hur stökigt det är. Om man däremot ofta har svårt att över huvud taget hitta något att äta, ta på sig eller tvätta sig med, eller om föräldrarna kan försvinna plötsligt och återkomma först efter flera dagar, är det antagligen förödande.
Men – barn har ju inget att jämföra med så dom uppfattar väl att ”så här ska’re va”, ungefär, hur det än är. Dock protesterade våra barn livligt mot att vi hade julgranen i köket. ”Det är bara vi som har så konstigt.” Där gick gränsen.
Nu har vi just kommit hem från en vecka i Skåne. Under tiden som vi var där har duvboet försvunnit. Brandbalkongen är helt tom, inte minsta pinne finns kvar. Lika bra det, med tanke på hur det gick sist.
Barn har massor att jämföra med!
De går på förskola, de ser på teve och framför allt så vet de att det inte känns bra!
[…] Och så det som Niklas serverade i förra båset! […]