Månad: april 2018

MoMA, vapen, män och ett gnissel (dag 9 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2018 14:17

MoMA måste man ju besöka om inte annat så för att det är så enkelt att säga, komma ihåg, åka tunnelbana till samt hitta bland alla skyskraporna. Men först råkade jag gå förbi det synnerligen välövervakade Trump Tower och krocka med dessa män (se nedan). Jag överdriver inte … jag gick rakt in i två av dem och har alltså nuddat vid pangtjofräsen som de går och släpar på.

Jag måste ha reagerat som vore det Trumpen själv jag sprang in i, för de läskiga männen bedyrade mig sin kärlek (honey, sweetie, darling) medan jag själv försökte fnissa mig baklänges därifrån samtidigt som jag klämde av denna bild.

Gulp, liksom.

Trumpsoldaterna var oerhört trevliga mot alla människor som ville posera med, framför och bakom dem. De svarade hur vänligt som helst på tilltal, men jag vågade banne mig inte gå tillbaka och fråga om de trivdes på jobbet.

Man kan gå mot MoMA i en kringelikrok in i en förhållandevis billig klädaffär, där det (liksom på alla andra ställen i hela New York) finns ett Starbucks – som jag berättade redan i början av min vistelse här, är Starbucks mitt plejs numera. Jag tar en kaffe och så sätter jag mig att vila fötterna eller skicka ut ett blogginlägg. Det är faktiskt inte alls mysigt; stolarna är hårda, borden rangliga och kletiga och ätutbudet är magert och väldigt fokuserat på antingen socker eller proteiner. Men de har internet och väldigt gott kaffe. (Jag tar sojamjölk i, så blir det lite lagom sött också.) Fast hur såg det ut just denna dag?

När jag såg detta i de framlagda exempelprodukterna, hojtade jag till eftersom jag sedan 1981 kan det engelska ordet för mögel. (En helt annan historia som inbegriper mitt år i Dallas och en s.k. jock strap.)

– Yeah, it’s only on display. It says so, d’ya see? D-I-S-P-L-A-Y.

Sa Starbuckspersonalen. När jag senare påpekade att det varken fanns kanel eller kakao till en stackars liten kines som ville ha det i sitt kaffe, svarade de:

– No, not today.

[plats för förvånade flämtande suckar och famlande efter mejladressen till informationschefen på Starbucks]

Och nu ska ni få höra: MoMa var toppen! Verkligen! En rolig, intressant och lättsam upplevelse. Det enorma Met går förstås inte av för hackor, men stämningen på MoMA var liksom … fnissig. Jag stötte nästan omedelbart på van Goghs underbara stjärnor, som skymdes av en halvmåne med människor som tog selfisar, filmer och normala foton av tavlan.

– Hello, sa jag till vakten som stod och kollade så att ingen kom för nära eller tog bild med blixt. Is it always such crowd right at this spot?

Vakten Mike berättade då att det var den absolut dyraste tavlan på hela museet, och att ja, här står folk hela tiden. Och att alla vakter har ett rullande schema så att de får omväxling – men att alla helst vill stå just på denna plats. ”So I won the lottery today!”

Jag vandrade vidare. Det var egentligen alldeles för många människor som var där, men alla var ganska tysta och fokuserade. De flesta hade guider i öronen.

På MoMA har man sin guide i en app i telefonen och egna lurar. Mycket behändigt – men andra lösningar finns förstås också.

Framför många av tavlorna satt studenter med sina lärare och ritade av eller läste eller lyssnade på små föreläsningar. Och så fanns det ju intressanta konstföremål.

Sedan 1985 har Adrian Piper samlat avklippt hår, sina ömsade skinnflagor samt nagelklipp i dessa burkar. När hon dör ska hennes aska fyllas på i en burk och doneras till MoMA. Läckert.

Den här bilden tog jag för att det var ett intressant koncept: kvinnan på bilden är ju oerhört vacker på ett Louise Brooks-sätt, men all text runtom henne handlade om hennes liv.

Mannen på bilden vände sig om och sa förlåt förlåt förlåt. Han heter Giovanni Basilia, är 72 år och född i Italien. Hans föräldrar flyttade till New York när han var elva år.

”Jag kunde ju inte göra annat än att följa med. Du ska veta att jag vill tillbaka till Italien, det är där jag hör hemma. Men min son bor ju här. Han är ingenjör precis som jag, förresten. Fast nu är jag ju pensionär. Jag pluggar fotografering på universitet nu och ska åka på ett forskningsprojekt till Italien i sommar!”

Så långt kommen tittade Giovanni på den vackra kvinnan på bilden igen.

– Hon ser ut precis som min mamma. Stackars mamma. Min pappa var så brutal mot henne. När hon dog bara 40 år gammal frågade läkaren mig varför hon hade blåmärken på hela kroppen. Jag har lärt min son att man ska vara snäll mot kvinnorna. Men vi har inte så mycket kontakt, sonen och jag – han har ju så mycket att göra med sitt jobb.

Jag fick Giovannis mejladress när vi konstaterade att 90 minuter hade gått sedan jag tog bilden på kvinnan, och så skildes vi åt.

Konstnären Marcel Duchamp (1887–1968) hängde upp en snöskyffel redan 1915. Jag kallar denna konstgren ”Precis som hemma”.

Framtiden på museer är ting från vardagen, sanna mina ord. Den lilla anteckningsbok som jag har i ett snöre om halsen, kommer att hamna på MoMA precis som den här fotografens (Stephen Shore). Och alla mina dagböcker, fotoalbum och basketstrumpor likaså. Japp, det kommer att finnas en hel avdelning med Lottenprylar på … nåt museum nånstans.

Vissa rum hade snoppförstoringar av alla de slag (vet inte riktigt vari intresset för detta fenomen ligger – det är ju inte ens kontroversiellt numera) och gamla instamic-foton med nakna karlar eller sukt-poserande kvinnor med små näsdukskjolar och tungan ute som en varm tax.

Plötsligt dök den här varningen upp på en vägg.

För så funkar det väl för det flesta: om man varnas för ett visst innehåll blir det lite intressantare? Jag vågade mig in i det hemliga/syndiga/läskiga/hemska.

Ajajaj, så skrämmande: massa bilder från böcker som handlar om barnafödsel och amning.

Museibesökarna verkade ta det hela med fattning.

På MoMA var det förresten inga problem med att lämna in ryggsäcken: det var gratis och superduperenkelt utan några som helst restriktioner. Man lämnar sitt mobilnummer till den glada bagageinlämningspersonalen och det är med detta nummer man senare hämtar sin väska.

Och varför började jag plötsligt nynna på ”Här kommer Pippi Långstrump”?

Denna synnerligen allvarlige indier var inte på prathumör. Men han gillade van Gogh mer än det här uppdraget, sa han.

Efter besöket på MoMA gick jag lite mer vilse, t.ex. till FN-skrapan där jag tänkte ta bild på alla flaggorna – men inte en enda liten vimpel var hissad. En stund senare stod jag på gatan utanför The Amish Market, som är ett av mina favoritställen: absurt snyggt placerade råvaror och färdigmat och plocksallad och soppor och jag vet inte allt.

Jag tog den här bilden och suckade som om jag tog adjö av en kär gammal vän.

Då knackade Andrew, 70 år på min axel. Han ville veta om jag behövde hjälp eftersom jag såg så förvirrad ut.

Andrews släkt hette Steelman och kom till USA redan i slutet av 1700-talet (Stålman, rättade jag honom) och var tydligen förmögen. En driftig släkting slog sig senare in i järnvägsbranschen och utökade förmögenheten. Så försvann allt runt 1928. Men Andrew är glad – han är administrativ chef på MTA (Metropolitan Transportation Authority).

”Jag jobbar tills de kickar ut mig! Min hustru är skådespelerska som till och med får repliker ibland. Vi är inbitna New York-bor som inte ens har lust att åka till Europa. Kanske vill jag resa om de tvingar mig att pensioneras, men annars … näe.”

Dagen fortsatte med att jag på måfå tog bussar som gick på både längden och tvären och fick uppleva hur det är att inte trängas i tunnelbanan. Bussen var nästan alldeles tom hela tiden, och busschauffören tutade om inte konstant, så i alla fall var tionde sekund.

I Soho läckte en plantbutik ut på trottoaren å det våldsammaste. För kommentatorsbåsets växtvänners skull gick jag in …

… men kom inte längre än till denna vägg som inte gick att se bortom. Gångarna mellan krukorna var på sin höjd 20 cm breda och gångtrafiken påminde mycket om slingriga vägar utan mötesplatser i Småland.

Avslutningsvis nu ett museiinspirerat konstverk som jag skapade på MoMA:

18 kommentarer

Ett verktyg, en hamburgare och massa tavlor (dag 8 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2018 06:27

Vilket museum, båt eller vilken tillställning man än ska besöka i New York, är det väskkontroll som gäller. Jag har fått in en himla schvung där jag världsvant placerar allt fiffigt och perfekt så att kön inte ska fastna vid mig och security-personalen ska bli glad.

Well, ibland misslyckas även jag.

I kön till båten som skulle ta mig och en miljard andra människor i spöregn först till Frihetsgudinnans sockel och sedan till The Immigration Museum på Ellis Island, läste jag på vad man får ta med sig på båten. Inte nåt, egentligen. Alla sorts verktyg och knivar, bomber och granater skulle lämnas hemma. Men fickknivar vars blad inte var längre än ungefär en tumme fick följa med.

– Tihi, tänkte jag. Jag har ju en sån i ryggsäcken!

I väskröntgen fastnade dock min ryggsäck. Och kön tvärstannade pga. mig. Två vakter körde den fram och tillbaka genom röntgenapparaten, en tredje grävde omkring bland alla mina pryttlar. Han hittade bl.a. kvitton, godis, en liten regnjacka, pennor, en spork, datorn, massa laddsladdar och adaptrar, en banan som hade sett bättre dagar och ett par fingervantar. Till slut tog han triumferande fram min platta multi-tool som jag köpte för dyra penningar 2010 och som såg ut så här nästan, fast klumpigare:

– No tools allowed.
– But I can do no harm with it!
– Rules are rules.
– But it is really expensive, can I maybe …

Ellipsligaturen där symboliserar tystnad; jag kom inte på någon idé. Vakten kallade på sin överordnade, som säkert hade spelat basket i sin ungdom. Han var lika bestämd han, och trots det förmodade basketspelandet, var han både dryg och dum eftersom han sa ”tänk om alla skulle”, vilket gör mig vansinnig.

Till slut var jag så ilsken på reglerna att jag kände hur tårarna brände bakom ögonen. Så jag gav upp. Okej, då får väl båtresan kosta mig mitt fina verktyg, tänkte jag, och var riktigt jädra sur i säkert en halvtimme.

Frihetsgudinnan-besöket var urtrist och svinkallt och regnblött, vilket det säkert hade varit även utan verktygsdebaclet. Och överallt fanns det faktiskt massa verktyg eftersom de håller på att bygga ett stort fult staket runt gräsplätten som omger muren som omger sockeln som bär upp statyn. Men det var intressant att få veta att den stjärnformade muren runt sockeln heter Fort Wood och faktiskt byggdes långt innan statyn stoppades in i mitten.

En gammal bild från 1922 visar stjärnmuren bättre än mina regnbilder.

På Ellis Island slussades vi alla som boskap in i det enorma museet, där man kan tillbringa uppåt fyra timmar och ändå inte hinna se allt.

I den stora ankomsthallen såg jag den nya tidens kryckor: en benrulla.

Jag gick noggrant genom den delen som handlade om hur flyktingar togs emot under den stora flyktinginvasionen efter sekelskiftet 1900.

Alla turister hade små telefonliknande apparater som spelade upp information och ögonvittnesskildringar som samlades in under 1980-talet. En gammal kvinna berättade om hur hennes mamma fastnade i hälsokontrollen för att hon hade en mystisk utväxt på ett finger. Eftersom den inte kunde diagnosticeras eller botas, skickades mamman hem till Italien igen, medan pappan och barnen släpptes in i N.Y. – ingen av dem återsåg någonsin mamman/hustrun. Snyft, sa den gamla kvinnan.

Man kollade om de nyanlända kunde läsa genom att ge dem skriftliga order.

Den byggnad som nu är museum, förföll under flera decennier när flyktingströmmarna minskade och flyttades till andra platser från ungefär 1954. Sakerna från den tiden har samlats i särskilda montrar med damm och skit kvar – oerhört intressant!

Ett gammalt piano – kvarlämnat 1954, övergivet i 50 år och sedan omhändertaget!

Slutligen hamnade jag i en sån där avdelning som jag älskar: gamla möbler, kläder och skor från anno dazumal, allt i modern tid skänkt av efterlevande släktingar till dåtidens invandrare. Just dessa skor åkte inte i tredjeklass, inte.

Men toaletterna hade löjligt små dörrar som inte började förrän i knähöjd och slutade vid mina axlar och som dessutom glipade rejält.

På fastlandet igen letade jag upp mat: en hål i väggen (liksom) bakom ett rött draperi i en hotellfoajé! Det var helt absurt, men jag vågade inte lämna kön eftersom jag inte visste vad jag i så fall skulle missa.

Där stod jag i 90 minuter och funderade på varför det inte ens luktade stekos.

När man kommer fram till hålet i väggen, är det alls inte bara ett hål, utan en pytteliten restaurang som heter The Burger Joint! Allt är oerhört trevligt, alla är glada, väggpryttlarna är fabulösa – stämningen är på topp!

Själva hamburgaren var en helt vanlig hamburgare på riktig köttfärs, men smakade inte så mycket. Fast det gjorde inget!

Mitt nästa besök var det gigantiska ”The Met” – Metropolitan Museum of Art. Jag hyser lite extra kärlek till nederländaren Vermeer, av vars verk blott trettiofyra finns bevarade – och fem av dem finns på The Met. Jag gick och gick (precis som ute på New Yorks gator) och hittade fantastisk konst på alla plan.

Vackra kvinnor i vackra klänningar! Men inte Vermeer.

Åt helskotta vad många stolar det fanns! (Detta är liksom en tiondel.) Men ingen Vermeer.

Till slut hittade jag den gladaste museitanten som världen har skådat. Och hon älskar Vermeer!

Karen pensionerades för många år sedan efter att ha haft både ganska trista och normala jobb fastän hon egentligen ville öppna ett eget galleri. Men så en dag blev hon volontär på The Met, och här sitter hon och bara älskar livet dag ut och dag in. Hon tog fram en absurt stor plankarta över museet och ringade in vilka rum som jag absolut skulle titta in i. Och så dubbla ringar runt Vermeer-rummet förstås.

Jag gick och gick. Och blev tillsagd att lämna ryggsäcken i förvaringen, som låg säkert en kilometer söderut. Men i förvaringen blev jag underkänd eftersom jag hade elektroniska prylar nedpackade, som museet inte tar ansvar för. Så då fick jag gå vidare med ryggsäcken som en magsäck, vilket gjorde mig bra mycket vingligare – tänk om jag hade farit in i en tavla bara för att min tyngdpunkt plötsligt var fel. Dumma regler.

Men plötsligt stod jag i Vermeer-rummet!

Tyvärr fanns inte Vermeer ens i Vermeer-rummet. De fem tavlorna var utlånade.

Jag åkte hem till Queens, och si vad jag i min ryggsäck fann när jag packade upp …

TVÅÅÅ verktyg som de snikna regelnissarna inte hittade! Jag kunde ha skruvat ur skruvar överallt i Frihetsgudinnan!

13 kommentarer

När jag blev utslängd redan före första ölen (dag 7 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 april 2018 23:57

När jag går omkring i N.Y. ser jag ut som en turist. För jag är en turist. Jag har bekväma skor, stor ryggsäck, glasögon och anteckningsbok och kameran lättillgänglig. Klick, klick, och så fram med pappers-tunnelbanekartan!

Men trots detta kommer folk fram till mig för att fråga mig om vägen, var man ska byta från de gröna 4, 5 och 6 till de gula R och M eller var man kliver av om man vill åka till Ellis Island. Det är oerhört konstigt, men ännu konstigare är ju att jag nu kan svara på frågorna – men inte på några villkor peka ut riktningen.

Irländskt, fnittrigt par som bor alldeles vid The Wild Atlantic Way, som man tydligen bör besöka. (Mannen tyckte att hustrun pratade för mycket, sa han.)

Igår morse frågade ett irländskt par hur man kommer till sydligaste tippen på Manhattan. Och sedan pratade vi såpass att jag glömde att stiga av och för andra gången hamnade i Brooklyn, som jag ju inte gillade häromdagen. Jahaja, då ska jag väl ge Brooklyn en chans till? tänkte jag och klev av tunnelbanan.

Och möttes av dessa poliser som såg förbannade och roade ut på en gång. (Det är inte backigt i tunnelbanan; jag sköt från höften.)

Jag förstod aldrig vad poliserna gjorde, men på blott tio minuter stötte jag på

två män som skrek på varandra
två kvinnor som skrek i varsin telefon (dock inte på varandra)
fem barn som gick bakom ett sjätte barn och skrek okvädinsord
en säckpipespelare.

Just den sistnämnde kunde ju ha fått mig att stanna längre, men jag bestämde mig än en gång för att Brooklyn får vänta tills jag har någon som kan guida mig och hålla mig i handen samtidigt.

Så jag åkte över till Manhattan igen.

En liten stund senare befann jag mig i Soho, där jag hittade en nätt liten handväska som kanske skulle kunna ersätta alla mina ryggsäckar och bagar och plastpåsar.

Om det inte var för det faktum att den kostade 9 000 kr.

Sedan shoppade jag loss! Fullständig lycka! Ett par basketskor!

Lilla Hetty här var så liten att mina nya skor ser ut att vara i stl 50. Hon älskar skor över allt på jorden och förstår inte hur man kan vara irriterad på kunder och deras äckliga fötter.

Uppfylld av basketdojjorna satte jag iväg mot okända trakter.

Här tvärstannade jag, för jag trodde att det var en viss pub. Men det var ju helt fel.

Det finns en spännande pub på Manhattan som jag har läst om flera gånger, McSorley’s Old Ale house. (Läs på Wikipedia!) Dit skulle jag idag. Jag gick och gick (vilse som vanligt, vilket – jag upprepar – är bra) och blev så glad när puben plötsligt dök upp!

Kolla, det ser ju ut som en viss bookshop.

Puben blev främst känd för att soldater som åt kyckling där (sista gången innan de skeppades över till Europa för det förnicklade kriget som pågick där), hängde upp ”the wishbone” på bjälkarna i taket. När de kom hem igen, hämtade de sitt lilla kycklingben. Alltså fanns massa, massa ben kvar för att så många av soldaterna dog. Och inte förrän 2013 tvingades de dåvarande ägarna att damma av allt gammalt skräp. Här kommer två bilder tagna från nätet:

Så jag klev in på puben. Jag ställde mig vid baren och såg fram emot att få köpa en öl. Men det tog lite tid, så jag tog fram kameran och klämde av ett par bilder på måfå upp i taket utan att sikta, utan att fokusera och utan att ha på blixt. Så här:

Dåligt ljus och kasst fokus – då gör man bilden svartvit så ser det konstnärligt ut.

Visst vill man klättra upp på en stege och granska allt med lupp?

Då kom en man och tog tag i min arm:

– YOU ARE NOT TAKING PICTURES OF MY GUESTS! sa han mycket, mycket allvarligt.
– No, I’m no…

Och så pekade han mot dörren. Sammanbitet och utan att se mig i ögonen.

– I’m not, I promise, I took pictures of the thi…

Mannen bara pekade och pekade. Så jag lommade ut. Och istället in på en på-hörnet-pizzeria, där jag slickade mina sår med en slice som konstigt nog hade salami och philadelphiaost.

Och de tycker att våra kebabpizzor är konstiga.

Så tog den dagen slut. Jag och mina två par fina basketskor (fast Artonåringen ska få ena paret) vaggade hem i natten.

Sådana här bilder tar jag hela tiden bara för att de ser så oerhört coola ut. (Klockan är här runt elva på kvällen.)

Vi avslutar förstås med en rörbild från den där väldigt skitiga och slitna men faktiskt välfungerande tunnelbanan.

13 kommentarer

Regn, böcker, Rockefeller och Seth Meyers (dag 6 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2018 18:39

Igår regnade det. Det var ett helt normalt regn som kom och gick och var blött. Jag tänkte för hundratusende gången i mitt liv att jag borde lära mig att använda paraply, sedan tänkte jag att det var ju bra att det inte var sol eftersom mina solglasögon gick av på mitten. (De höll inte när jag trampade på dem.) Å andra sidan är jag dålig på att använda solglasögon också.

Tågstationen Grand Central är magnifik i sin storslagenhet på alla sätt och vis, men även värd ett besök för att den har en liten saluhall. Där köpte jag en plastbehållare med en god och intressant japansk sallad, men det var ju jättedumt. För var sätter man sig och äter en sallad bland alla skyskrapor?

Jag gick och gick och hamnade framför ett stort hus med gröna stolar utspridda framför. Samtidigt började det ösregna, så jag kröp in under ett stort parasoll.

Det här är som en dokumentär om mitt liv: ”Under detta parasoll satt Lotten Bergman en dag 2018. Hon åt en sallad.”

Jag åt min sallad och såg mig omkring och pratade lite med mig själv samtidigt som jag svarade på frågor från andra som också ville krypa in under parasollet.

– Ambulanser. Många bilar. Tut-tut. Snygg sallad. Konstig ost. Yes of course! Brandbilarna kommer inte fram. Bryant Park. Varför är den skrikande mannen där så arg? Library. Yeah, go ahead! Det är ju ett himla stort bibliotek. No, I’m alone. Polistutet låter ju som ett elpiano. Men vad är det för ett bibliotek egentligen?

Oj, hoppsan. New York Public Library!

Jag satt alltså utan att veta det i Bryant Park, som omger New York Public Library. Och vilket bibliotek det var!

Till och med brandsprutans skåp var ovanligt fint.

Jag sprang in och ut genom rum och salar och kvittrade av förtjusning och klappade på väggarna och lovade biblioteket att komma tillbaka när jag hade mer tid.

För nu skulle jag ju föreläsa för Svenska kyrkan!

Här inne, i föreläsningssalen som heter ”Gamla barnrummet”!

Så här ser det ut när man kommer in – precis som på ett riktigt bibliotek!

Fast böckerna är endast undantagsvis biblioteksinbundna. Jag placerade två ex av min bok där och hoppas att de läses intensivt.

Kapellet var alldeles förtjusande. Här gifte sig min kusin en gång för tusen år sedan.

Åhörarna hade bott mellan fem och sjuttioåtta år i N.Y., och ställde massa initierade frågor och hängde verkligen med både vad gäller allt som händer i Sverige och språkpolitiken samt Svenska Akademiens härjningar.

Från föreläsningen halvsprang jag mot NBC:s stora tv-studio-komplex vid Rockefeller Center/Plaza/whatever och sprang verkligen i cirklar på alla gator och torg och prång i jakten på ett ställe att placera ryggsäcken.

Tydligen irrade jag runt i ett diamantbutiksområde, för på tre ställen fastnade jag i folkmassor som fotograferade kändisar som stod och valde bland karaten som jag väljer bland tomater på Ica. Den där killen vid pilen där är nog en kändis. UPPDATERING ett år senare: Det är tydligen ”Charlamagne tha God”, en rappare som bara är 1,68 m lång, vilket stämmer med vad jag såg.

Ju mer jag irrade, desto mer förvirrad blev jag. Det som nyss lät så bra med New Yorks rutsystem och numrerade gator förvandlades plötsligt till en helt obegriplig bergochdalbana eller en tallrik med spagetti. (Föga anade jag att detta virrvarr skulle upprepas fyra timmar senare.) I min hand höll jag en allt blötare och skrynkligare karta som jag hade fått av NBC och som var lika tydlig som någonsin hieroglyfer.

Med hjälp av tre klotrunda poliser blev jag eskorterad (de höll verkligen i mig)till rätt port, som såg hur skum ut som helst. Jag var drypande blöt av svett och kunde inte tänka ritkigt klart så jag lämnade där ifrån mig min ryggsäck med ack så dyrbart material. Och så irrade jag tillbaka till NBC igen! Och sprang fel.

Men till slut hittade jag rätt! Puss, Cary.

Inne på inspelningen av Late Night med Seth Meyers slogs jag av hur totalt annorlunda det var jämfört med tisdagens Stephen Colbert. Moderna och strikt designade lokaler, alldeles för många anställda som fungerade som vakt- respektive vallhundar, en hysterisk skrattuppvärmare och … inte särskilt trevlig stämning.

Men Seth Meyers var väldigt rolig, och kom i en paus ut i publiken och svarade på frågor i väntan på att en vähäldigt ansiktslyft Kylie Minogue skulle komma ut och sjunga. (Klipp från showen finns sist i inlägget.)

Väl ute på gatan igen var jag naturligtvis helt vilse, så jag vände tre gånger och tog slutligen en genväg genom Rockefeller Plaza, som ser ut som nåt i en film som utspelar sig i N.Y.

Marmor, konst, mystiska människor med portföljer och något som påminner om Hötorgsskraporna. vad kan det vara?

Aha. Det är bara hundra miljoner hissar. Varje ruta representerar en hiss och visar vilken våning den just nu befinner sig på.

Det här med hissarna var ju mysko, så jag högg tag i närmaste vakt och hälsa fint på honom och tog en bild där jag tyvärr kapade hans snygga vaktkepa som var gjort av ett svalkande nät, inte tyg.

On the Streets with Lotten

Det här är Larry Giardano, 64 år. Larry trivs varken på jobbet eller i stan, så att så fort han pensioneras, kommer han att ta $5000 i kontanter och $300 000 på banken och med sin hund åka ner till Florida. Han berättade att han har massa polare, men ingen familj; de tre mor- och farbröder som var de sista i familjen dog nyligen när de var uppåt 100 år och fortfarande led av de skador som de fick under andra världskriget. Han har varit gift två gånger, men kvinnorna vill bara ha honom för pengarna.

Larry berättade att han 1979–99 var polis, så jag frågade varför han slutade. ”I did my 20 years in the city” sa han som vore det en självklarhet – vilket det alltså är. Som ”city cop” jobbar man bara i 20 år, oavsett hur gammal man är. Sedan pensioneras man! Larry snackade i en dryg halvtimme och skickade sedan ut mig med instruktioner till hur jag skulle hitta ryggsäcken. Men strax utanför porten stod en halvsovande vakt, som jag skrämde livet ut.

– Jag ska dö på min post! Jag ska aldrig sluta jobba! Jag har fyra barn och fem barnbarn och älskar livet, jobbet och New York! Allt är underbart! Jag kan säga GONATT på svenska! sa Ernest McManus.

När jag hade lämnat mina två nya kompisar, skulle jag hämta min rygga på det där stället på ”43 W 46th Street”, som ju nyss var helt omöjligt att hitta. Nu gick jag med Larrys instruktioner dit lätt som en plätt. Killen som jobbade på plejset var kort i tonen och lite dryg när jag lämnade ryggsäcken (när jag dröp av svett), och inte mycket vänligare när jag hämtade den. Men jag började prata med honom lite försiktigt, och

… SWOOOOOSCH …

Så gick en hel timme. Kazee [kejsi] pratade och pratade och visade bilder på datorn och snackade om hur det funkar med rasismen mot African Americans, men inte mot African Africans. Han berättade hur han när poliser kommer och avkräver honom legitimation, bevis på att han äger sin bil och annat som poliserna av ingen anledning alls vill veta då tar kommando. Han sträcker på sig och ifrågasätter dem på ett vänligt sätt och ”bara en enda gång har dom dragit sina vapen mot mig”.

– Men helst av allt vill jag faktiskt sy kläder. Kolla här!

Och så visade han den kollektion som han på uppdrag hade sytt åt kortväxta (här sitter han och tråcklar). Och en annan kollektion som syddes till blinda. Och förklarade att det ju bara är roligt att sy åt folk som inte klagar och att dessa människor bara klagade och klagade och ljög om sina mått och därför syr han inte alls numera. Fast det var kul att få resa jorden runt med alla dessa modeshower.

Min ryggsäck fick jag tillbaka hel och ren och förundrad vandrade jag ut i natten.

Sedan gick jag vilse igen. Ner i tunnelbanan (fel linje), upp på fel station, lång promenad, ner i tunnelbanan igen (fel linje igen), upp på gatorna igen och se på fan: jag hade rört mig i en cirkel runt Rockefeller Plaza. Då köpte jag en stor mugg te (bad om Earl Grey och fick English Breakfast).

Vips så klarnade allt och jag hittade rätt tunnelbana, tog bilder på alla sovande människor och vandrade sömnigt hem till lägenheten.

—

10 kommentarer

På gatorna, i en båt och framför Stephen Colbert (dag 5 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2018 16:51

Som ni ser är det en övning i prepositioner i rubriken. Detta för att jag träffade en kvinna från Texas, som sa att hon hade haft en Swedish exchange student boende hos sig i ett år på 1980-talet, och jag då frågade om det var jag, varpå hon inte alls skrattade utan började förhöra mig angående våra knasiga prepositioner. Hon (och alla andra kvinnor här) ville på inga villkor vara med på bild, men hon hette Karen.

Först åt jag en amerikansk brunch eftersom jag var hungrig som en varg.

Vargen fick rostat bröd med sylt, men inget smör. Förmodligen för att resten av portionen bestod av friterade potatisbitar, stekta ägg och bacon. Samt äppelbitar för att vargen inte skulle känna sig så onyttig.

Sedan vandrade jag västerut i jakt på en båt, som jag strikt talat trots rubriken faktiskt inte satt i, utan på.

Min polare Frihetsgudinnan. Vi har nu lagt bort titlarna, det var ju tredje gången vi sågs.

Guiden på båten var uuuuuurtrist och rabblade meningar som innehöll siffror, siffror och siffror. Allt var si och så högt, si och så brett, si och så tungt och alltid störst i världen/USA/N.Y. eller bara bäst i största allmänhet. Inte en enda gång sa han något som var utanför manus. När Trump kommer hem till N.Y. landar han med helikopter (som är störst bäst och vackrast) på en viss byggnad (som är si och så högt och brett och väger en massa), för det tar bara ett par minuter från JFK-flygplatsen och så kliver han in i en presidentbil som eskorterad av fnutton polisbilar med larmet tutande för honom till TRUMP TOWER. (Ska tydligen skrivas med versaler, sa kvinnan från Texas till mig tidigare.)

Brooklyn Bridge väger nåt och är visst xx meter lång, men vad jag ju ser är att flaggfixaren inte har orkat klättra upp på vajrarna än trots att alla andra har hissat sina flaggor som vanligt nu när presidentfrun har varit död i mer än tre dagar. (Se rapporten från förrgår.)

På båten fanns det toaletter med de här trycket, som har en inbyggd, finurlig låsknapp som jag har gillat sedan 1982 (när jag ju var utbytesstudent i Texas). Jag vill ha ett sånt!

Så fortsatte dagen med att jag under tre timmar bara gick och gick och blott tog mig ett par kvarter österut mot Ed Sullivan Theater eftersom jag pratade och pratade och pratade. Här kommer nu a new segment of the bloggen!

On the Streets with Lotten

Det här är Alvin. Han jobbade som taxichaufför hela livet, men är nu en halt och lytt (med krycka) 70-åring som har ont om pengar när månaden närmar sig slutet. Så här sitter han och hojtar på dollar. Han spelade American football som ung, när han var ”stark och vacker” och har så många barn att han inte riktigt kan räkna dem.

Överallt ligger det soppåsar. Hela dagarna. Även i de fina kvarteren ligger soppåsar. Jag undrar så när de hämtar dem, för jag ser aldrig sopfria gator.

Det här är polisen John, som haltade lite som jag. Det visade sig att han har en utsliten höft efter att ha varit väldigt aktiv hela livet och dessutom spelat American football i high school. ”But it comes with old age”, sa han. Som tyckte att födelseåret 1969 gav honom rätt att kalla sig ”gammal”.

När frukostmastigheten hade sjunkit ner, köpte jag mig en trolleribanan som hade två bottenändar!

Och så hittade jag mer sopor. Det här är faktiskt en återvinningsstation: de svarta lådorna var dock fulla när någon lade ut dagens insamlade skräp.

Det här är civilingenjören Alvin (som nog inte hette så från början) från Albanien, som sa att han var en ”anomaly” för att han var så annorlunda och en sällan skådad raritet på alla sätt och vis. Han hade en kusin i Sverige, men vill inte alls åka dit eftersom vi är ett socialistland med dåligt väder. Men han gillar våra ”twin cities” som han inte visste namnet på. (Här fick jag tänka lääänge. Haparanda och Torneå? Malmö och Köpenhamn? Helsingborg och Helsingör?)

Utanför alla restauranger sitter hälsoskyddsinspektionens betyg. Då kan man riskfritt gå in och äta sina friterade potatisbitar.

”Grade pending” betyder däremot att nån odlar kackerlackor i köket och kastar tomater på kunderna.

Back to Normal

En av höjdpunkterna här i N.Y. är att jag har beställt gratisbiljetter till två talkshower, och igår var det dags för The Late Show med Stephen Colbert.

Här, i kön klockan halv fyra, visste jag inte att jag inte skulle hitta en toa förrän sex timmar senare …

Jag ställde mig i kö, fick ett armband och funderade på toatillgången inne på teatern, tills jag blev beordrad att springa iväg till lyxhotellet i nästa kvarter för att där checka in min ryggsäck. Man får på sin höjd ha med sig en tygpåse eller aftonväska in till showen, nämligen.

Hotellincheckning och dricks och allt som har med människotjänster att göra, betalar man med sina dollares på det här viset.

Vi blev tillsagda att stänga av mobilerna och stoppa undan kamerorna, för om vi skulle börja fumla med dem under eller till och med före inspelningen, ”you will be escorted out of the building”.

Till min fasa såg jag att det var sant: en man och tre äldre damer fick verkligen gå ut!

Här kan man inte höra hur jag skrattar:

Men jag skrattade verkligen. Det finns inget pålagt skrattljud – det är verkligen publiken som skrattar – men vi blev beordrade via skyltar att applådera ibland, trots att just applådställena kom helt naturligt. Under det som sedan blir reklampauser (programmet sänds fyra timmar senare), fick vi njuta av fantastisk live-musik av bandet på scenen. Ett jävla tryck var det!

Blott en enda gång kom Colbert av sig och sluddrade på ett ord. Allt annat flöt på hur smidigt som helst med en miljard kameramän och hjälpredor. Det här gör jag gärna om!

När jag kom ut i den mörka natten, gick jag ända ner till Empire State Building. Jag var ju där häromdagen, men biljetten var tudelad: ”du som är här nu, kom tillbaka ikväll”. Jag tänkte ”äh, hur kan de veta vilken dag jag var där, jag går dit igen”. Inga köer, väskkontroll som på flygplatserna, rolig hiss, fantastiskt utställning – allt lockade i kombination med att jag gillade hur byggnaden känns. Den är så stadig och vacker!

Men BLIONNNNGG! UI-HUI-UIIIII! sa det om min biljett när streckkoden ju hade stenkoll på att jag var där på fel dag.

Hjärtat åkte upp i halsgropen och ner i mjälten och jag tittade med en förmodat skräckslagen blick på biljettkontrollanten. Jag skulle precis komma med en vag lögn, när hon bara med en slö handviftning lät mig passera trots mina synder.

Jag tog med visst besvär en massa bilder från utsikten – det blåste som satan och var riktigt kallt.

När jag kom ut och skulle bege mig hem, slog dysdirektionsgenen till och jag blev tvungen att fråga en av vakterna om hjälp.

– Scuse me, can you tell me where the nearest subway is, please.
– Yo, giiiirl, you hungry? sa den jähättestora vakten.
– Sorry … subway, underground, metro or as we in Sweden say tunnelbana …
– Naaaah, I’m just kiddin’ with ya.

Vakten John älskar sitt jobb för att han får snacka skit hela dagarna och dra dåliga skämt som att man ju ÄTER på Subway. Han hade naturligtvis spelat basket, om än inte som proffs. Numera spelar han bara med sina söner, men han har kvar sitt utmärkta skytte, sa han. Och så pratade vi i en kvart om olika skottekniker eftersom min är så gammal och fånig.

Varför ser jag så konstig ut? Jo, Johns kollega tog bilden precis när jag sa ”feet” till henne – att både fötter och huvud ska vara med på bilden.

15 kommentarer

Staten Islands soptipp och de döda från 9/11 (dag 4 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2018 17:31

Under dag fyra här i New York visade det sig att temat skulle vara dööööööööööden. Det visste jag förstås inte när jag hoppade ur sängen och ner på det kalla klinkergolvet och konstaterade att en tå var lite inflammerad. Ajaj, men äsch. Min plan var nämligen att besöka 9/11 Memorial & Museum, och då ska man fan inte klaga på småblessyrer.

På platsen för de raserade Twin Towers, pågår intensivt byggande av nya Word Trade Center-skrapor. Det vimlar av lego-liknande byggarbetare som jobbar inför publik. Även jag fastnade för att inspektera vid avspärrningarna – men mest pga. de här träbalkarna.

Mitt bland allt järn stod de här som ett plockepinn. Ni som är i branschen: vad gör man med dem på ett skyskrapebygge?

En oskadad brandmanshjälm. De vet sannerligen hur man designar uniformer så coolt som möjligt.

En artefakt: en av alla trappor som syns på bilderna från när människor och brandmän försökte skynda ut och nerför de 80 våningarna nedanför flygplanen.

Allt på museet är storslaget, fantastiskt, sorgligt, noggrant utfört, imponerande och värdigt. De har förmodligen lagt ner kraft på ljuddämpningen, för fastän vi är så många där, hörs nästan ingenting. Vi vankar omkring i tystnad fastän alla pratar.

Det här järnfundamentet var det sista som togs bort på platsen, och det hade då blivit något av en totempåle med minnen. Men framför allt: ser ni vad stort det är?

Jättestora bokstäver med i mitt tycke ett lite mesigt budskap.

Men det finns ett jättestort problem. Som är litet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla informationstexter är så små att alla måste vika sig dubbelt eller luta sig fram som vore det en boksida de läste ur. Jag fick ingen bra bild på hur det såg ut med alla hukande och kisande människor, men här kan ni ana:

De här gamnackarna har preciiiiis rest sig upp efter att ha läst den lilla vita texten på svart botten. Jag gick på huk i fyra timmar!

Museet är så utformat att man först kommer in i den här delen som jag nu har visat bilder på. Sedan kommer man in i en anan del, där man inte får ta foton. Överallt står på östtyskt manér vakter, så om man börjar fingra på kameran, brutalharklar de. Därför kan jag inte visa bilder på söndervridna hjälmar, massakrerade telefoner och glasögon samt skor och heller inte det cykelställ som bevarades intakt och forslades till förvaring. En person kontaktade tydligen 9/11-arkivarierna och bad om att få tillbaka sin cykel, så helt intakt är det inte längre. Men ni kan titta här!

Arbetet med alla de döda som man under ett halvår pillade fram ur rasmassorna (förlåt uttrycket, men de jobbade verkligen med pincett), pågick på Staten Island på ett ställe som heter (jag skojar inte) Fresh Kills. Det är en gammal soptipp, som stängdes 2001, men som öppnades igen pga. rasmassorna och de döra som skulle hittas och DNA-testas.

”Kills” betyder ”creek” och förekommer på andra geografiska platser.

Så då åkte jag till Staten Island! Man tar en gratisfärja och fotograferar Frihetsgudinnan på vägen över och vilar fötterna, knät och den där lilla tån. Men alla fönster var smutsiga och det enda som var öppet var fullt av folk. Bah, sa jag och köpte en mugg te.

Pöbeln har tagit min plats. Men ser ni Frihetsgudinnan i ett av fönstren?

Framme på Staten Island såg det i hamnen ut som skrutt. Bara industrier, fula hus, arga människor och allmän besvikelse. Jag tänkte ”vad tusan” och hoppade på första bästa buss som tog mig till det okända. I drygt en timme skumpade jag fram på dåliga asfaltvägar i buss S44, som stannade även mellan mjölkpallarna. Så här såg det ut längs vägen:

Här tar man foodstamps. Och se på tusan: här är det såklart billigare än på Manhattan.

Men det fanns massa, massa trevliga små hus också. Tydligen är det så här man bor på Staten Island.

På bussen pratade jag med spanjorer, latinamerikanare och asiater och African Americans, som alla sa att Staten Island var nice och så, men varför inte staten New York bryr sig om att fixa deras vägar är en skandal. Plötsligt sa busschauffören att vi alla skulle lämna bussen för nu var vi minsann framme: The Staten Island Mall.

Jag hade alltså åkt buss i en timme för att till slut hamna vid ett helt vanligt, gigantiskt köpcentrum? Ja. Gah. Jag fick hjälp av fyra olika personer som ingen av dem hade den blekaste aning om hur man använder ”public transportation”, så de skickade iväg mig till Jenna på Starbucks. ”The lady with the hat” sa de.

Här står Jenna och skriver anvisningar till mig så att jag helskinnad ska lyckas ta mig till färjeterminalen igen.

Så här skulle jag göra. ”But first, exit through Sears”, sa hon också eftersom jag verkligen var shopping-mall-vilse.

På Staten Island finns en enda tåglinje – helt utan spärrar. Man bara kliver på! Och blott 25 minuter senare satt jag på färjan hem till staaaan.

På väg hem lyckades jag armbåga mig fram till ett förvisso stängt, men i alla fall lite renare fönster. Hon är väldigt liten, ser ni det?

När en liten glipa i det öppna fönstret blev fritt, lyckades jag trycka fram kameran och fotografera …

13 kommentarer

Blä för Brooklyn (dag 3 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2018 10:06

Jag är inte en s.k. sensation seeker eller särskilt förtjust i bergochdalbanor och sånt där nervkittlande. Men å andra sidan är jag inte rädd för höga höjder, små rum eller stora ytor. Är jag med andra ord lite letargisk? Mjäh. Eller? Kanske. Men det är läskigt med svajande höghus, det är det.

Därför inledde jag dagen med att åka upp till 86:e våningen i Empire State Building, som alla känner som det där huset som King Kong, den stackarn, klättrade omkring på med ~~Jessica Lange~~ Fay Wray i handen. Främst var jag intresserad av art deco-arkitekturen och inte alls av utsikten eller Sleepless in Seattle-vibbar.

Så här meta-illustreras byggnaden i entrén.

Alla varnar på Gröna Lund-vis för turistmagneterna, men idag såg det ut så här.

Utsikten var precis likadan som på alla bilder, men det här krokiga huset har jag inte sett förut. Någon som vet dess historia?

Det finns oerhört intressanta fakta och massa bilder om hur man lyckades bygga schabraket på så kort tid – bara den är värd besöket!

På den ironiska skylten där, varnar man för att skyddsräcket är väldigt lågt.

Och se på tusan, plötsligt var jag Meg Ryan i Sleepless in Seattle, där jag stod bredvid de oerhört förvånade och Dr Who-robot-kikarna.

Sammanfattningsvis – jag gillade verkligen Empire State Building; den känns robust och säker och vajar inte det minsta lilla. Stärkt av denna upplevelse begav jag mig sedan till Brooklyn.

Brooklynbron är ett på alla sätt och vis imponerande byggnadsverk. Cirkusdirektör P.T. Barnum hållfasthetstestade ju den 1884 med 21 elefanter som stillsamt med pukor och trumpeter (reklamjoppo) leddes över. Den höll.

Alla flaggor i hela N.Y. har flaggats på halv stång sedan Barbara Bush dog i förra veckan. (Man utlyser tydligen landssorg i dagarna tre när en presidentfru dör …) Men titta nu på flaggan på bron och min så hjälpsamma, röda pil. För att fixa med flaggan där uppe måste en person klättra upp via vajrarna som en cirkusartist eller elitgymnast.

Det första som hände när jag kom in i Brooklyn var att jag såg 15–20 polisbilar på en och samma gata och hörde en megafonbarsk röst som skrek åt någon att komma ut med händerna över huvudet. Tyvärr var det inte en filminspelning utan the real deal.

Husen i Brooklyn är inte alls som på Manhattan; de ser nästan normala ut. Tydligen försöker man skapa en småstadsfeeling, fast i en storstad.

Småstadsfeeling var det dock inte i det här grannhuset: det är ett stort, nästan fönsterlöst fängelse med *maximum security*, för just här är bovarna som hemskast.

Och jag betalade genom att knappa in min kod på denna faktiskt jätteklibbiga apparat.

När jag väldigt vänligt påtalade att betalningsmojängen var lite, lite kladdig, sa tjejen i kassan drygt:

– And so? What are you goin’ to do ’bout that?

Hamburgaren var inte bara liten och dyr, den var dessutom fadd. Grrr. Och när jag lite halvmätt gick in i en stor sportbutik, späddes min irritation på.

Ser ni att det finns en miljard basketskor? Men inte en enda för kvinnor.

Jag frågade om basketkonfektion för damer och fick bara en axelryckning och ett absurt fnys till svar. ”Jädra jänkare”, tänkte jag, ”ni ska ju vara bra på det här”.

Sedan kom ännu en polisutryckning med röd-blå-ljus – denna gång även med skottsäkra västar och hjälmar med visir. På ett annat ställe låg en man i rännstenen. En till synes prydlig karl stod i en affär och skrek läbbiga obsceniteter i sin mobil. Och han skrek så högt att det var läskigt. Ingen reagerade. Det rådde en obehaglig stämning, oro i luften och inga skratt.

Då vände jag på klacken och åkte hem till skyskraporna; Brooklyn verkar inte vara my cup of tea, helt enkelt. Småstadsfeeling my ass, som de säger här.

Men huuuur ska jag äta, hörni? Alla ni som har varit i New York – var hittar man bra mat som inte kostar skjortan?

Jag kan ju äta vad som helst, men … ska det kosta så här mycket? (Avocadon på bilden var förresten delikat.)

För övrigt är det inte alls konstigt att man ibland står på öronen här i New York. Vilda Västern, High Chaparall och Lustiga Huset på en gång!

28 kommentarer

Pladask på Broadway (dag 2 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 april 2018 08:33

Man skulle, om man ville, kunna ge denna dag ett av följande teman:

hoppsan
aj!
se upp
men wtf
amenhärregu.

Om vi tar det från början, väcktes jag klockan halv fyra på natten av Femtonåringen i Sverige, som hade förträngt allt vad tidsskillnader är. Med appen ”Sleepcycle” kan man stoltsera med sin kassa sömn på detta vis:

När jag inte kunde somna om, satte jag mig upp i sängen och skrev så att (det imaginära) tangentknattret nästan dränkte tunnebanetågens dundrande underifrån. Till min fasa upptäckte jag då att datorns laddsladd hade slutat funka.

Av pur chock, somnade jag och vaknade av ett plingeliplong som meddelade att nu var hyresvärden på väg in i lägenheten för att kolla på det trasiga kylskåpet. Finns det någon chans i världen att man då lugnt ligger kvar och inväntar hans entré –och när han kommer, vill han då kolla in i pannrummet? (Se gårdagens rapport.)

[Nu ska ni se framför er hur jag far upp ur sängen och omkring som en vettvilling och tar på mig strumporna sådär enbentshoppande och hur jag slår i knän och armbågar i allt som sticker ut det minsta lilla och hur mascaran hamnar på kinderna.]

En liten stund senare åkte jag vilse i tunnelbanan och dunkade min ryggsäck i huvudet på en skynklig farbror för att jag trodde att jag lutade mig mot en glasruta som i Stockholms tunnelbana. (För nytillkomna läsare: det är positivt att åka vilse. Inte att slå gamla farbröder i huvudet.)

Kolla hur det inte sitter en glasskiva där. Men det är heller inte en hålla-i-sig-stång, för den är ju fyrkantig …

En liten stund senare slog jag kameran i handen på en liten tant som måste ha varit 120 år. Hon kved till och jag bad om ursäkt så många gånger att hon till slut tröttnade på mig.

Jag skulle till en cykeluthyrare som hette Citibike, men hamnade hos en annan som hette Unlimited Biking, och på vägen slog jag mig i slang med kineser, araber, indier, en schweizare samt en arg kvinna med en konservburk på huvudet. (Det var inte läge att ta bild.) Sedan cyklade jag hela långa dagen!

Den här bilden har inte jag gjort, men eftersom jag cyklade efter den röda linjen, är jag tydligen en ”athletic-minded traveler”. Nåja.

Ibland klev jag av cykeln och in på ett museum som t.ex. Guggenheim och American Museum of Natural History. Just Guggenheim kommer jag att återvända till med en utförlig och associativ rapport, men tills vidare kan ni få se på några prylar från inbördeskriget.

Och så en titt på Natt på museet–museet, där jag bl.a. såg en film om universum, tittade på elefanter och den där jättedinosaurien som påminner om den som rasar i Bringing up Baby med Katharine Hepburn och Cary Grant.

Den som här petar på Pachysephalosaurus wyomingensis, är jag.

Den som här petar på en riktig meteorit, är jag.

På väg hem var jag trött och hungrig och obeslutsam, så jag åkte lite kors och tvärs och klev på fel tåg inte mindre än fem gånger. (Vilket, måste jag upprepa, är positivt.)

Precis som på vilket museum som helst, ser det ju ut i tunnelbanan.

Jag hittade indisk mat, drack sju glas vatten och begav mig när klockan började närma sig midnatt till den alltid öppna Apple-butiken på 5th Avenue för att köpa en ny laddare till datorn. Och det var helt otroligt!

Här är den lilla workshop-avdelningen. Kl 22 på kvällen!

Jag intervjuade personalen så länge att vi nästan kramades adjö efter den timme som jag var där. Fakta:

Lokalen är sanslöst stor och fullproppad när som helst på dygnet.
Det pågår alltid fem till tio workshops som kan handla om allt från att ta foto och ladda upp till att betala räkningar på nätet.
Ungefär 100 anställda jobbar samtidigt.
Säkerheten är rigorös: ett okänt antal civilklädda väktare finns inne bland kunderna.
När expediten vet vad man vill ha, knappas varunumret diskret in på en telefon, och vips kommer någon springande med prylarna.

På väg ner i tunnelbanan igen, köpte jag en gigantisk mugg med te och ett par småkakor (allt är svindyrt, så även detta: 60 kr) och begav mig sedan hemåt mot Broadway. I ena handen höll jag teet, i andra påsen från Apple-butiken, snett över bröstet hängde kameran och på ryggen hade jag ryggsäcken.

I ena sekunden gick jag och funderade på om jag gick åt rätt håll – och i nästa flög jag som en wrestling-aktör huvudstupa rakt ner i trottoaren. Teet for åt fanders, kameran slog i marken och dess batterilucka landade tre meter bort. Sakerna i Apple-påsen trycktes ut genom botten på påsen – och halvvägs ner på gatan där det ju finns randiga brunnslock till kloakerna, som alla i amerikanska filmer tappar ner saker i.

Såja. Där låg jag. Fram till mig sprang då två svartmuskiga män från Egypten – Osiris och Amon. De hjälpte mig upp och samlade ihop mina saker, konstaterade skrubbsår på händer, armbåge och knä och så skrattade vi åt det dråpliga och nästan stumfilmsaktiga i fallet.

Osiris håller här i min tomma jättemugg utan te. (Kameran kunde inte fokusera.)

På bilden är Osiris högra fot i den grop som var anledningen till mitt fall: jag stukade helt enkelt foten och då vet kroppen att den ska kasta allt ifrån sig och lägga sig ner.

Eller nåt.

Nu har jag slickat mina sår, tagit en värktablett (det satans knäet) och kommer att sova så sött så. Och kan ni tänka er: ingenting gick förlorat ner i kloakerna!

24 kommentarer

Fel George Washington (dag 1 i N.Y.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2018 12:09

När jag vaknade efter min första natt i Queens, värmde jag tevatten i mikron och tog fram en gammal svensk matsäcksmacka med peanut butter & jelly. Och så skrev jag snabbt en handlingslista (i dubbel bemärkelse):

raggsockor
täcke
Times Square
mejla om kylskåpet.

Jag bor ju perfekt vad gäller läget – nära till tunnelbana och mellan centrum och flygplatsen. Att ha nära till tunnelbanan innebär förvisso att jag är så nära att glasen skallrar i skåpen när tågen far under mig, men det gör verkligen ingenting. Men satan i the street vad kallt det var inatt! Det viner och drar i fönstren och alla fogar glipar som i ett gistet uthus. Täcket är ett tunt överkast i syntet som har sett bättre dagar och lakanet är chokladbrunt. Praktiskt, antar jag.

Brunt lakan, mintgrönt överkast, svensk macka och mikrote.

Kylskåpet luktar dels vattenlik, dels som ett nyöppnat paket Mamma Scans köttbullar, och var varmare än själva sovrummet. Men i den lilla köks-smatten fanns en spännande dörr, som jag bände upp och … Se på fan! PANNRUMMET! Som var varmt! Heureka – där kan jag ju sitta!

Vad det är för prylar där i hörnet vet jag inte. Tänk om det är ett täcke!

Uppdatering! En Hanna som jag känner påminde mig om att Ainsley Hayes ju satt i ett pannrum! Slut på uppdatering.

Men. Pannrummet har två dörrar: en som leder till mitt ”kök”, och en som leder ut till korridoren med andra lägenhetsdörrar. Alltså måste jag om jag sitter i pannrummet vara beredd på att herr vaktmästare kliver in och skräms ihjäl av min närvaro.

Visst syns det på den här bilden av min bakgård hur vansinnigt kallt det är utomhus?

Klockan tio skulle jag infinna mig vid George Washington Statue för att med ett gäng andra turister gå på en heldagssightseeing.

Men där stod jag helt solo. George och jag och tre runda poliser.

Guiden sms:ade mig – eftersom jag var saknad:

Exhibit 1 till mitt försvar. Min googling på ”George Wanhington Statue” visade detta:

Jag stod alltså vid den övre pilen, alla andra (lite smartare turister) vid den nedre pilen. De hade inte googlat statyn, utan en specifik adress.

Då bestämde jag mig raskt för att åka tunnelbana och båt till Liberty Island och Ellis Island istället. Tiddelipom åkte jag än hit, än dit, hamnade på Times Square och stötte på en Donald Trump-härmare som var hur jävla äcklig som helst. Tjejerna som gick bakom mig hade helt andra känslor och poserade med honom, pussade honom på kinden och gav honom pengar för nöjet.

Och hur är vädret i New York? undrar ni eftersom ni ser ytterst avklädda Trumpdansare på bilden ovan. En ledtråd: den här kvinnan på en tunnelbaneperrong.

Vädret är alltså labilt som en tonåring: runt nollan vid frukost och uppåt 16 °C strax efter lunch.

Och apropå tunnelbana: den funkar jättebra eftersom det går tåg hela tiden och skyltningen och kartan är jättelätt att förstå sig på, men …

… det här röret hade Bruce Willis inte kunnat hålla sig i när bovarna jagar honom.

Starbucks är mitt vattenhål i staden – när knäet krånglar går jag in och köper nåt litet och pratar förstånd med menisker och ledband eller broskytor eller vad det nu kan vara. Men med tanke på att två män arresterades när de utan att beställa hade suttit ner och väntat på en kompis i två minuter, kanske jag ska köpa dyrkaffe istället för att vara på min säkra sida?

Hårnätspolicy har man inte på Starbucks, utan istället ”kepstvång” som utan undantag gäller för alla anställda. Stor ”afrofrisyr” (som det kanske inte kallas längre) funkar inte riktigt med keps, så ansvarstagande baristor får klämma in hårfluffet i ett huckle, och sedan kepsen käckt på toppen …

Snart ska jag ut och cykla! Till Liberty Island och Ellis Island kanske? undrar ni som kommer ihåg vad jag skrev lite längre upp. Nja, vi får se – efter 30 minuter i kön nere vid South Ferry, stängde biljettförsäljningen eftersom det inte fanns fler biljetter till salu.

Avslutningsvis en liten shoppingtur: en italiensk skinnhandväska som ser ut som en gitarr!

11 kommentarer

VARNING! sa passkontrollen …

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2018 19:31

På Arlanda:

– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?

Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!

– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?

Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:

– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?

Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.

– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.

Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.

Mina medresenärer är av fyra typer:

leopardmönstrade kvinnor
Hell Angels-liknande män med MC-västar
norrbottningar
amerikaner.

Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.

Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!

– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.

Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!

Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!

Nu lyfter planet strax, så jag hinner inte vända bilden rätt!

25 kommentarer