Jag har förut berättat att jag är sjuhejsare till brevskrivare. Var, förstås. Numera skriver jag mejl så att det slår fyrverkerier ur tangenterna – men kan inte för mitt liv minnas känslan och smaken av att slicka på och klistra igen ett kuvert.
– NU SKA JAG SKRIVA ETT BREV! ropade jag häromdagen till alla i huset.
Jag tror att de hörde ”huske riva rev!” och tänkte att det nog gällde något som de inte hade med att göra eftersom jag bara möttes av tystnad. Och inte skrev jag något brev heller – jag ville ju ha uppmärksamhet och beröm och inte bara sitta och skriva i hemlighet.
I förrgår insåg jag att det inte fanns ett enda vettigt brevpappersliknande i huset. Jo, ett illrött litet papper med ”Charlotte Stenson” tryckt högst upp, och det har jag mig veterligen inte kallat mig sedan ungefär 1976.
– JAG ÅKER OCH KÖPER BREVPAPPER! ropade jag till alla i huset.
Förbaskat ointresserat folk som bor i mitt hus, de där som inte applåderar mig för mina tilltag.
En liten stund senare var jag stolt ägare till brevpapper med tillhörande kuvert, klätt med silkepapper. Kilokostnaden var helt normal för t.ex. saffran eller märkesskor.
Igår satte jag mig så att skriva. Men så svårt det var! Först skulle jag välja en penna som gjorde min vingliga handstil strakbent. Jo, för så funkar det – slarvgener och kass finmotorik elimineras effektivt av en tung reservoarpenna. Som jag ju inte äger, så jag tog fram några andra.
En röd valde jag också ut för säkerhets skull; jag kanske skulle bli tvungen att korra eventuella fel?
Jag valde till slut en penna som hade en vacker, djupblå ton – men som inte alls förbättrade handföringen eller underlättade tankeflödet i formuleringsögonblicket. Jag stirrade på det tomma papperet, men det var lika svårt att börja skriva som att sätta saxen i ett vackert tyg.
– HALLÅ! JAG VÅGAR INTE SKRIVA BREV! ALLT KOMMER ATT BLI SNETT OCH FULT! skrek jag till det tysta huset.
– Stödlinjer! hördes en målbrottsröst säga alldeles bakom mig.
Naturligtvis. Ungen kämpade ju med skrivstil i lågstadiet. Tack, tack.
För första gången sedan kanske 1998 satte jag så en penna till ett brevpapper och höll på att skriva ”Lund” i övre högra hörnet eftersom det var där jag bodde för 20 år sedan. Att jag inte skulle skriva 2017 var jag helt säker på, men ändå blev det så här konstigt:
Och sedan tog det stopp. Hur hittar man tankarna när de inte ska gå via tio fingertoppar ner på ett tangentbord? Var finns de kluriga formuleringarna och de roliga orden när det är en penna som ska mejsla fram dem?
Resolut tog jag fram datorn och skrev några meningar som skulle kunna platsa i ett handskrivet brev. Dem skrev jag av. Med penna på papper. Hur löjligt som helst. Bakvänd sekreteraruppgift, liksom.
Sedan gjorde jag en kopp te, dammsög källartrappan, slängde en ful sko och … plötsligt satt jag där igen och skrev. Handen och pennan for över papperet, bokstäverna blev fulare och fulare och PANG! Fääärdigt!
Jag hade då skrivit ett ganska långt brev. Jag vek ihop sidorna, stoppade in dem i kuvertet så att det gnisslade lite i silkepapperet och så … så …
Det smakade faktiskt inte ett enda dugg.
Det är något maaagiskt över handskrivna brev.
Att låta handen föra pennan över pappret och ut kommer ens tankar. Läsliga ibland, ibland fullständigt oläsliga.
I min numera uppeldade samling av Fantomen fanns det i vartenda nummer efterlysningar av brevvänner. Med upplysning om ålder och intressen. Man vågade sätta ut namn och adress också. Maaagiskt.
Ett tag var det poppis att efterlysa låtsastvillingar. Man talade om när man var född och så skulle nån som var född samma dag brevväxla med en. Inte samma datum-samma dag.
Jag är låtsastvilling med Colin Firth.
Vi brevväxlar inte.
En penna som gör lite motstånd är bra om du behöver stöd för en fladdrig, alltför snabb handstil. Dom gamla fyllepennorna var stabila och bra, men var la vi dom? Kalligrafipennor är lite lagom sega mot papperet. Väljer du en tillräckligt smal så tror jag du ska bli nöjd.
En undran, ett steg bakåt: Är det nån som fått fler Oscars än Edith Head?
Min finpenna skriver ejengkligen rätt slappt och ”bläcket” torkar ganska långsamt, vilket är irriterande för oss vänsterhänta som tvingas sitta med kardan i Gamnacke och plita en rad i taget för att inte smeta ut skriften. Men den bär på historia, förmodligen miljarder år gammal.
Flisan i acrylen är nämligen från den meteorit som bröts i bitar 30-50 kilometer över Tjeljabinsk i Sibirien den 15 februari 2013. (Det var då världen lärde sig att var och varannan bil i Ryssland har en dashcam).
På impuls gick jag in i ett Kickstarter i saken med ett belopp som inte var betungande, och det gav utdelning. Magsura missunsamma medmänniskor kom förstås med anmärkningen att det lika gärna kunde vara grus från Stadens halkbekämpning. So What? De kornen är också miljarder år gamla. Dessutom hör jag till dem som tror att den sista hederliga människan ännu inte är född.
Lite kul är det.
Ja, det finns personer som fått fler Oscars än Edith Head, men hon är den kvinna som fått flest.
Rekordet hålls av Walt Disney (22), men Wikisidan nämner även Dennis Muren (9), Alan Menken (8) och en del andra: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Academy_Award_records
Dagens dikt:
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarns vatten.
Här är kallt, frostigt dis och båtarna tutar ödsligt ute på vattnet, därav diktvalet. Vem skrev?
Kära svärmor, 88, skriver fortfarande låååånga brev för hand och skickar till vännerna i Amerikat. (Hon skriver iof även mejl på datorn när hon behöver svar snabbt.)
Liten nogrann skrivstil. Så vackert! Och så skriver hon långa gratulationer i kort som man får varenda födelsedag. Nämns inte kasta men vad gör man med de alla?
Har många gånger tänkt att återupta den gamla seden att skicka vykort när man är på semester men vet inte om det går att lita på postverk längre. Och oftast är det ju inte kort på den goda maten eller ens fötter i poolen på vykorten…
Även jag backar ett steg i blogginläggen: här kan man se kompositören Alan Menken (f. 1949).
Jag ska försöka skriva ännu ett handskrivet brev endera dan. Men mottagaren måste förstås väljas med omsorg: det måste vara nån som förstår att uppskatta kråkfötter.
Ledtråd: ” … och lyktornas ögon, röda av gråt …” skrevs inte av en släkting till mig.
Hjälp! Glömde plutta för ”Klicka i lilla rutan till vänster om du vill få mejl när någon kommenterar spirituellt i båset”.
På min önskelista i.st.f att skräpa ner den här tråden med ett överflödigt inlägg, kan det bara inte finnas en Pluttaför-knapp för oss som vill följa men kanske inte har något att bidra med?
I min barndom var brevpapper ett vanligt samlarobjekt. Jag samlade på servetter, ölunderlägg och frimärken.
Häromdagen frankerade jag ett C4 kuvert fullproppat med formulär för stulna smycken (30 sidor) till försäkringsbolaget. Sedan klistrade jag igen kuvertet i väntan på adressen, som PK skulle kolla upp.
För säkerhets skull hade jag tidigare skannat in och mejlat alla sidor till PK. Till sist meddelar han att han hittat en adress att skicka alla sidor till – en mejladress. Typiskt, dom där moderna frimärkena låter sig inte ångas bort för återanvändning.
Hhi, Lotten. Finfin ledtråd.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa
Jag älskar dimman som släpar våt
– så göra ofta vi skalder
meddelar Alfred Vestlund i en dikt. Jag tror den börjar ”Nu sveper hösten sitt mörka hår”.
Just så, HK. – Vad heter det där versmåttet? A, B, A, A, A, B
Januarikalender?
HB är nog Shubert.
Plan B?
Ujejuj, nu hade jag inget att bidra med, så jag uppdaterade bara sidan.
Schitenkelt.
Idag hade vi (planerat) strömavbrott på jobbet.
Så jag fick skriva för hand.
Men sen kom strömmen tillbaka och då kunde jag skriva ut det på datorn.
Men först värmde jag den medhavda frusna maten. Nån otänkte ruskigt tidigt i morse.
Känner igen det där med svårigheten att skriva manuellt.
I begynnelsen fick man sitta med en så kallad Välskrivningsbok och träna uppstreck, nedstreck, staplar och andra grundläggande element i den då gällande handskriften. Inte så snirkligt elegant som man kan se i en del gamla kassaböcker eller protokoll. Men ganska snyggt blev det.
I början var det inte alls snyggt men efter hand som man tränat motoriken och kanske framför allt tagit hjälp av de linjer som angav lutning, a-höjd och l-höjd så blev det med tiden rätt så bra.
I levande livet utvecklades sedan skrivstilen lite olika. I mitt fall blev det nåt som ungarna kallade gurrakrull och som de endast med svårighet kunde läsa. Men eftersom alla rapporter skrevs rent av en sekreterare som med tiden lärde sig tyda tecknen så blev de färdiga rapporterna ganska snygga.
Sedan kom datorerna. Och det var stört omöjligt att få samma flyt från gråcellerna till papperet som tidigare varit så naturligt och enkelt. Så jag fortsatte med krullet och eftersom sekreterarna var bortrationaliserade fick jag sedan knappa in texten från mitt eget koncept. Det gick också. Men att skriva direkt på skärmen var svårt. Det tog nog ungefär ett år innan det kändes naturligt.
Och nu är cirkeln sluten. Att skriva manuellt – det som var det naturliga för inte så länge sedan – känns nu vingligt svårt.
Jag tror att man får träna ganska intensivt i några veckor innan det känns naturligt och innan vingleriet försvinner. Träna, träna, träna. Men inte på det duura papperet. Spar det tills du är nöjd med, och tycker att du fått flyt i handskriften.
Pennans egenskaper tror jag inte är så viktiga. Själv tycker jag att en mjuk blyerts (B) ger bra resultat. Och det går ju också bra att radera. Framför allt om du skaffar en radermall. Vanliga kulspetspennor är oändligt mycket enklare att hantera än de stålpennor som vi jobbade med som sjuåringar.
Fel månad, men i alla fall:
The yellow fog that rubs its back upon the window-panes,
The yellow smoke that rubs its muzzle on the window-panes
Licked its tongue into the corners of the evening,
Lingered upon the pools that stand in drains,
Let fall upon its back the soot that falls from chimneys,
Slipped by the terrace, made a sudden leap,
And seeing that it was a soft October night,
Curled once about the house, and fell asleep.
Ja, rätt blyerts till rätt papper! Jag hade en uppsättning pennor med olika hårdhet i skolan. Mjuk blyerts var så trevligt att skriva med, men vässades ner toksnabbt.
Idag körde förkylningen fel, så nu ligger jag nerbäddad i TV-soffan. Något bra tips från SVT-Play, Netflix eller ViaPlay?
Det går inte att se den försts bilden – brevhögarna. Inte på hela tiden!
Min lilla Mamma och min svärmor var ganska jämngamla och skrev likadant. Båda hade en vårdad och vacker handstil; omöjligt att se skillnad på den enas och den andras.
HK:s tips ”Where to invade next?” tycker jag att du ska ta en titt på.
Där förekommer bland mycket annat ett besök på Faber-Castells pennfabrik i Stein utanför Nürnberg. Dom är ju rätt bra på pennor.
När vi passerade en kväll tyckte Hyttis att det doftade blyertspenna. Vi hade ingen aning om att fabriken låg där men övernattade strax utanför (Gutzberg, tror jag) och där visste de allt om penntillverkning. Så värdinnans dotter ordnade en visning.
Luktade blyertspenna? Visst – massor med cederträ gick det åt. Och ganska mycket doftande spån blev det.
Coolt! Jag fick en guidad tur i en kaktusplantage i Budapest 1988 på liknande sätt – av en slump alltså. Hade föredragit penntillverkningen. Guiden var en HÄNGIVEN kaktusfantast och turen tog två timmar!
Alla ni beresta, vad får man inte missa i Brno? Har en eftermiddag i februari att spendera där. Såg på wiki att svenskarna blev lurade i ett slag i Brno och att en obcen klocka har uppförts (heter det så?) till minne av händelsen, men det borde finnas roligare saker att titta på.
Ökenråttan: Syns första bilden nu?
Jessss! Imponerande.
Idag kom ”Staden i mitt hjärta” och där har Hr Folkmagister Hagwald transpirerat så vackert:
Aj amas la mista qvis pluvial
super pir et piazza draggas
et tiroj di luma, rossoj von squal,
et os della strita et lursignal
di un skorw qvis kvasispektral
in Maelaro-akwa waggas.
Ja ”Where to invade next?” är absolut värd att se likaså serien om kriget i Vietnam. Den går på lördagskvällar men finns också på SVT-play, alla 10 avsnitten.
Jag har tittat på alla nu och tycker att de återkommande intervjuerna med ett tiotal personer som har förstahandserfarenheter gör den extra sevärd. Liksom musiken i bakgrunden.
Serien är naturligtvis gjord för en amerikansk publik i första hand men jag som är född 1950 tycker ändå att den ordnar till mina intryck och att den nog skulle kunna förklara mycket från den tiden för mina barn.
Vid dagens lunch förde Lille M. och jag, som alltid, en kultiverad diskussion om ditten och datten och hamnade då på litteratur; inte oväntat. Lille M. berättade att han hade hört att Zlatan ska ge ut ett diktverk. Vår konversation hade vid det laget nått såna höjder att inget förvånade mej, ejenklien. ”Va?” ”Javisst. Den ska heta Zlatansverserna.” Hahaha. Dåligt, va?
SG: Fick du den i dag? Och inte vi? Nä nu … Du i Obygden och jag i huvudkommunen. Strange.
SG: Va ja me?
Grönköpings Tekniska Högskola testar passagerarlösa bussar, meddelar DN:
https://www.dn.se/arkiv/namn-och-nytt/i-framkant/
Det här var boken ”Staden i mitt hjärta”.
Kan inhandlas hos Joelson. Eller genom att skriva av beställningskupongen. Mycket fin diktning. ”Vad suckar pumpen?” fångar livet och tiden på ett fint sätt.
Nej, fullständigt UNDERBART.
Pussa Lille Maken på näsan.
Serien om Vietnamkriget på SVT Play är med all rätt hyllad. Frågan är om det inte var fransmännen med De Gaulle i spetsen och sitt patetiska stormaktsvansinne (Som de inte ens hade råd till) var de som fick igång hela skiten. Nåväl: Det är min tolkning av det första avsnittet, som är tämligen initierat.
Då jag inte är typen som Binge-tittar, blir det ett avsnitt om dagen eller så. Rekommenderas, i synnerhet för oss som är födda i början av 50-talet. Vietnamkriget påverkade vår världsbild.
Krig … det har vi på vår balkong. Den fågelmat som vi erbjuder till småfåglar, den gluffar koltrastarna i sej. Så ser det även ut vid dom fågelbord som vi observerar på våra promenader. Trastar och kajor knallar omkring på matbordet och förser sej och runtom står dagisbarnen och skriker ”Ni får inte ta småfåglarnas mat!” Är det nån obalans i naturen just nu eller varför ser vi plötsligt dom stora fåglarna vid dom små fåglarnas matbord?
Jag fick tipset Lerins lärlingar (svt play) och Den mobila revolutionen (ur play) häromdagen, men har inte hunnit kolla upp.
ÖR: Dom har väl tagit intryck av Trump och hans ”skattereform” 🙂
Jag som – förut alltid tittade på tv och klagade på att det inte fanns nåt att se på tv – upplever nu en underlig stress av att jag aldrig tittar på tv och hela tiden får tips om bra saker att se på tv.
Så då är frågan: fanns det för ett par år sedan ett ögonblick när jag såg lagom mycket på tv och programmen på tv då var lagom bra?
Nej.
Ja, det fanns det. Medelvärdessatsen säger att det är så. Men man blir lite trött när man försöker använda den.
Säg så här då: om du gradvis ändrat mängden tv-tittande från för mycket till för litet så måste du vid något tillfälle ha tittat just precis lagom.
Om du däremot plötsligt gått från för mycket till för lite så har du aldrig upplevt lagom mängd tittande.
Vad är lagom?
Det ligger mellan för mycket och för lite.
Det finns en snigelpostklubb! För vuxna. (Det kanske finns flera?)
Hittade den när jag forskade vidare om det här med bujo. Syftet är just att bli nöjd med sin egen handstill hur den än är.
Om någon är intresserad: (annars kan man sluta läsa här)
”snigelpostklubben” – hittas på dorro.se eller FB.
Man anmäler sig, får en brevvän tilldelad, och skriver med penna och papper brev till varandra som läggs i kuvert och klistras med frimärke och läggs i lådan. Om det sedan kommer fram förtäljer inte historien.
Dina, om det är PostNordlotteriet som sköter brevens eventuella framkomst är det mycket osäkert hur det går. Till sist tröttnade jag på att bara hälften av mina brev kom fram och började skicka rekommenderade brev i stället. Då kom bara vart tredje fram.
Fy så dumt!
Post delas inte ut. Banker har inte kontanter. Vart tar världen vägen?
Det var bättre förr?
Jag har mer än en gång det senaste halvåret varit med om att mina tidningar kom i klump. När det gäller Världens Historia eller Retro som inte precis är nyhetsbevakande kan man ha överseende, men när mitt aktualiserande Time Magazine kommer både en, två och tre dagar efter sin vanliga veckodag börjar man fundera.
Över jul och nyår uteblev den helt. Jag kollade prenumerationen. Jodå, den var betald och håller till den 18 oktober. Och i förrgår kom den på utsatt datum. (Från Bring, inte Postnord). Halleluja!
Nu är jag en någorlunda vänlig själ, så jag hoppas att de uteblivna exemplaren inte ligger i dike någonstans, utan hos någon som vill läsa, lära och förkovra sig på utrikiska. Men jag har faktiskt ingen lust att betala för detta.
Kasjunöts-kalligrafin var ju oerhört elegant.
När jag befann mig i en nyligen tvåsiffrig ålder brevväxlade jag med min kusin Håkan i Ronneby. Vi använde samma brevpapper med bruna föl på. Det var oerhört roligt och spännande att få brev. När vi sågs brukade vi bygga Lego. Vid tre tillfällen byggde vi stora passagerarbåtar som vi var stolta över. Jag kommer ihåg att minst ett av dem plockades sönder av min storebror eftersom han saknade någon speciell legobit.
Sen kom puberteten och fördärvade idyllen och inga fler brev blev skrivna mellan kusinerna i Viken respektive Ronneby.
Olle, jag tror jag vet precis vilket brevpapper det var. Fölet låg, stegrade sig resp kliade sig med bakhoven. (Eller kollade sig under magen?) Men det var fyra motiv så jag har missat ett.