Fejkade nyheter & fejkade skratt?

Trumpen överlevde i dubbel bemärkelse 100-dagarsjubileet som president. Om ni – liksom jag – följer stolligheterna som han tar sig för, så nickar ni nu igenkännande. USA:s president

  • vandrar plötsligt planlöst ut ur rum där han borde sitta och skriva under viktiga dokument
  • twittrar knasmeningar mitt i natten
  • inte vet varför det amerikanska inbördeskriget ägde rum
  • vägrar svara på frågor på ett sällan skådat sätt (”tyst, tyst, tyst, sitt ner”)
  • envisas med den barnsliga mur-idén
  • tycker att demokraterna är dumma som inte röstar på hans förslag till budget
  • åker av okänd anledning på valturné.

Just idag har jag fastnat för det här med hans tjoande, valturnéliknande ”rallies”. För detta är helt obegripligt och påminner inte så lite om välregisserade diktatorsspektakel världen över.

Enligt Trevor Noah på ”The Daily Show” är Trumpen USA:s ”first African president” …

Kolla på den här länken när Trumpen häromdagen pratar om hur The Correspondent’s Dinner äger rum i Washington och hur den samlade (enorma?) skaran buar – som på kommando fastän de ju rimligtvis inte alls vet vad det är han ska säga. (Han skryter om att han inte är på middagen. Alla presidenter har varit närvarande sedan 1921 – utom året när Ronald Reagan återhämtade sig efter att ha blivit skjuten.)

Men hur upplever de som är Trumpanhängare detta? Lever de i en tillrättalagd värld där de inte får se presidentens ytterst underliga beteende, där han inte kan skilja på Irak och Syrien och där han påstår att USA:s krigsfartyg med jättemegasuperbomber är på väg mot det ena Korea (han kan inte riktigt skilja dem åt) när de i själva verket var på väg i en riktning som råkade vara den diametralt motsatta?

Det är så rysligt lätt att leva med skygglappar.

Om ni nu har tid att titta på något i ungefär tio minuter: titta då på filmsnutten nedan. Den amerikanske journalisten Julien Bryan befann sig i Warszawa 1939 när … ja något hände. Han var kvar i två veckor och dokumenterade allt han kunde. Resultatet blev detta Oscarsnominerade tidsdokument.

Om ni inte har tid eller tålamod: spola fram till 7:55 och se hur det gick till när den här bilden togs:

Kazimiera Mikas sorg är genuin, men det finns uppgifter som säger att hon ombads sätta sig så här för att bilden skulle bli bättre. (Oklart vem som gav den ordern, men det var – säger källorna – inte fotografen själv.)

Jag fortsätter att med spänning följa det som händer i USA – men förstås mest via det som kallas ”fake news” på Youtube. Det är ofta oerhört fånigt och lockar till lätta skratt från hysteriskt lättroad publik som förstås skrattar på kommando (jfr ovan). Fast ibland är det riktigt jädra bra.

Sköna maj, välkommen!

Share
/36 Kommentarer/av