Att spela basket i Visby
Många äro de basketspelare som har förlorat i Visby. (Vi, t.ex.) När Visbys motståndare väl orkar pallra sig över pölen och åka båt och alltså kosta på sig en resa som kostar tio gånger så mycket som andra bortamatcher, ja då går Visbyspelarna man ur huse och ser till att gästerna förnedras med så stor poängskillnad som möjligt. Det lag som vi vann mot i höstas, hade idag förstärkts med muskler och rutin som gjorde att vi hela tiden hittade främmande armbågar i käke, mage och mun.
Fast här ser det ändå ganska lugnt ut: vi (blåa dräkter) spelar vårt flygplansförsvar. (Jag flyger längst till höger.)
Och så satte de en jävla batterist 10 cm från baseline!
Den där trumman spelade alltså varje gång vi var i anfall och varje gång vi sköt straffar. Det var stört omöjligt att kommunicera, vilket ibland faktiskt behövs …
– Screen höger!
– Varför varnade du inte för screen?
– VA?
– BOMBOMBOM!
– Fem sekunder kvar!
– Va?
– BOMBOMBOM!
– FYRA!
– Vaddå lyra?
– Tre!!! SKJUT!
– Va? Sju?
– BOMBOMBOM!
– Två!
– OCH DET SÄGER DU NUUUU?
– BOMBOMBOM! BOM BOM BOM!
I halvtidsvilan låg vi bara under med nio, vilket diskuterades innerligt i omklädningsrummet. Medan jag fokuserade på att ta en bild.
Strax efter halvtid låg vi plötsligt bara under med tre, vilket jag som tur var dokumenterade.
För sedan kom tre armbågar till, en tjej lade sig på ett av våra knän så att det sa KRAAACK i hela hallen, jag fick fyra foul (helt normalt) och så började vi passa bollen till motståndarna istället för oss själva.
Den hemska knäskadan.
Till slut förlorade vi med ungefär 20 poäng – men vi tar nya tag och satsar på att slå dem i returmatchen kl 13 imorrn istället.
Nu är frågan bara vilken taktik vi ska ha. Ska vi
- kolla om man verkligen får ha ett tramsigt trumset så nära planen
- be den där ickelicensierade spelaren att kliva av planen
- ställa oss på deras fötter
- armbåga dem som de armbågar oss
- flyga in några herrspelare som säkert vill spela med oss?
Jag, jag tänker i alla fall ta värktabletter och smörja in hälsenan med liniment samt överdosera druvsockret. Och lägga mig på golvet och rulla runt och skrika som en italiensk fotbollsspelare.
Eller så lägger jag mig kanske bara ner i mittcirkeln och sover, eftersom min lagkompis Helena – som jag delar rum med – behagar snarka som en hel karl.
