Hoppa till innehåll

Det är ju bra att man glömmer

– Men … jag sa ju det igår?
– Va?
– Marx’ teori om mervärde?
– Huh?

Jag bara glömde, liksom.

– Hänger du med till Polen den 16 augusti?
– Absolut!
– Bra, vi flyger med Rysliga Flygbolaget I SVINOTTAN.
– Bra! Vad kul!

Förra veckans sanslösa flygdebacle är som bortblåst.

– Kommer du ihåg vad härliga krystvärkarna var?
– Ja. Den som ändå fick föda barn igen.

Smärtminnet existerar inte.

Alltså är mina tankspridda intekommaihågfakta-situationer inte nåt att hänga upp sig på. De som t.ex. kommer ihåg minsta oförrätt är ju helt odrägliga.

– Säg nu hej till tant Fnuttan.
– Nej.
– Kom igen nu. Du är vuxen, hon är vuxen, let bygones be bygones.
– Kommer inte på fråga. Hon tvingade mig att hälla kruskakli i teet 1989 och sånt glömmer man bara inte.

forget

Nu tror ni att det har hänt något där jag har ställts mot väggen och anklagats vara glömsk. Men nej. Inte alls. Jag har bara accepterat att min hjärna är så trevligt bedrövlig.

Jag kan inte komma ihåg

  • kungalängder (även om jag som bekant vet att Karl XII var 172 cm)
  • vad folk har på sig eller sagt
  • namn på filmer gjorda efter 1998
  • vad som står på handlingslistan som ligger kvar på köksbordet.

Men jag kan

  • sjunga alla Melodifestivallåtar sedan 1975
  • rabbla alla mina klasskompisars födelsedagar
  • tala om vem som är gift med vem och har barn med vem i Hollywood
  • citera Shakespeare
  • se hur lång en lång karl är.

Hjärnan är fullt upptagen med viktigare saker än Marx’ teori om mervärde.

Share
Publicerat iBloggen

72 kommentarer

  1. Undrar just vad det var jag först tänkte skriva …

    Ibland önskar jag ändå att jag kunde välja vad som fastnar och inte — som det där med vad jag ska handla. Om jag åker för att skaffa mer än sisådär tre saker måste jag ha dem uppskrivna på en lapp.

    Men visst är det bra att glömma också. Särskilt smärta, oavsett om den är fysisk eller psykisk. Hur skulle man till exempel annars kunna berätta jätteroliga anekdoter om sina egna misslyckanden, klantigheter och allmänna bananskalshalkningar?

  2. och

    Oroa dig inte, Lotten! Det är säkert tungmetallerna i vete, eller något, men jag har mött denna form av glömska i ALLA åldrar och yrken och… vad det nu var. Jag och min Supergranne tävlar i att inte komma ihåg vad det var vi ABSOLUT måste berätta för varann, och vad den (det) heter. Och när.

    Kungalängder…? Ha! (Såvida det inte gäller kungars längd, då!) Det enda man behöver komma ihåg på den fronten är att Gustav Vasa lade rabarber på katolska kyrkans tillgångar och hade en illans tandvärk. Och att V-Gurra spelade tennis och höll Borggårdstalet.

  3. och

    Annika, att inte komma ihåg vad man ska köpa är NOBELT! Det tyder på att man har djupa och viktiga tankar.

    Igår gick jag ut för att köpa en penna (ALLA mina kulspetspennor slutade funka samtidigt, mitt i ett viktigt sudoku) och kom hem med annat som jag hade glömt att jag behövde. Jättebra!

  4. och

    Tillhör egentligen förra båset: Ett vikinganamn man kanske ska akta sig för är Snorre. Dock flitigt och oskuldsfullt använt i Norge.

    Skallagrim låter väl inte heller så bra.

  5. Man kan ju orda om något i mer än ett bås, så jag fortsätter: En av sönerna heter Jerker och det är ju snudd på att heta Jerk. Inte tänkte vi på det, då för femtio år sedan. För att inte tala om mina föräldrar som gav min bror namnet Måns på fyrtiotalet när ingen annan hette så och samtidigt som Knutssons böcker om elake katten Måns kom. Dessutom fick broderskapet två namn till som började på E och S. Vad blir det sammantaget? Just det – det stod så tjusigt i skolkatalogen!

  6. Jag fick heta Malin, långt innan Saltkråkan.
    -Det är ett brott att döpa ett barn till Malin, det kommer hon få lida av hela livet, sa en släkting.
    Men jag trivdes bra att heta något som ingen annan hette.
    Men jag har undrat hur mor fick idén eftersom det bara var uråldriga tanter och hembiträden i pilsnerfilmer som hette Malin, då för ti’n.
    Mina egna homsor fick heta Tryggve och Henning, och därmed lyckades jag ge dem ovanliga namn, som inte är påhittade eller som har gett upphov till öknamn och mobbing.
    Stiliga gossar blev det av dem också.

  7. Aha, Och … Just nu har jag nog synnerligen djupa och viktiga tankar eftersom jag inte för mitt liv kan komma på vad det var jag skulle göra här, nu när jag slog upp datorn.

  8. och

    Jag tänker så det knakar, men kan inte komma på det där tydligen ödesdigra med namnen som börjar på E och S…?

    Mitt namn är detsamma som Annikas, och det ledde aldrig till besvärlig mobbing. Inte mina söners heller – men de är så vanliga att de är hopplösa att googla! Tänk på det, yngdomar, namna barnen på ett sätt som går att hitta på nätet!

  9. Zozzo

    Glömma. Men komihåget, då? Vissa saker glömmer man aldrig. Jag kan fortfarande rabbla Jakobs tolv söner, inlärt nån gång i söndagsskolan. Men till vad nytta? Vissa sångtexter, mest Taubeska, sitter också. Dem har jag viss nytta av. Vad är det som gör att somt fastnar och inte går att få bort, medan det man absolut borde minnas försvinner?

  10. Jag gillar verkligen de där kunskapsfragmenten som jag fortfarande kan rabbla! Förmodligen lärde vi oss Jakobs tolv söner i 11-årsåldern, när allt fastnar …

  11. Sveriges regentlängd och Asiens floder, jodå, de sitter som en smäck, sen elvaårsåldern.
    Sånt som jag verkligen velat komma ihåg, det försvinner som ringar på vattnet.

  12. Örjan

    Klart OT.
    En film jag såg början 70-talet, men som stannat i mitt minne.
    Enkel, banal början.
    Det är de avslutande 15-20 minutrarna som jag speciellt minns.
    (Noterar vid eftertittning av där dessutom finns 2 x 30 sek ”non-stop camera” Ovanligt)
    ”Summer of 42”
    https://www.youtube.com/watch?v=w_9q1nfz61U

  13. Jag läste Siljansfors skolmuseum (förmodligen för att det finns ett roligt skolmuseum i Vänge byggt i en gammal nedlagd skola av en konstnär som hatade skolan när han själv gick i den) och fascinerades av frök-läggningsmaskinen.

  14. ”Klart du är tankspridd”, sa min mor på förekommen anledning (när jag körde den vanliga vägen till Arlanda från Stockholm via södra Dalarna för att lämna telningarna i hennes vård och sova där ett par timmar innan jag skulle åka på möte i Köpenhamn över dagen, men upptäckte att jag glömt alla mötespapper hemma i Söderförort och måste åka tillbaka dit och sova något färre timmar innan jag kom iväg till Arlanda), ”klart du är tankspridd, du som har så mycket att sprida tankarna på!”
    Det konstaterande har följt mig sedan dess, som en trösterik tanke.

  15. och

    Aha, Annika!

    Vad är en frök-läggningsmaskin…? Trodde först det hade något med lärarinnan att göra! 🙂

  16. Här ligger jag och väntar på sjukhuset. Väntar på att de ska ta hand om mig och mitt brutna ben. Men det går ingen större nöd på mig. Jag har både stickning och internet. Vid varje sängplats finns en skärm som man kan se på tv på eller surfa.

    Det ironiska var att när jag skulle skriva det här så glömde den alldeles av att visa tangentbordet …
    Så nu skriver jag på mobilen istället.

  17. Aj, Cecilia N, vad har hänt?

    Tankspriddhet, jovisst. Jag försöker bekämpa den genom att ALDRIG lägga viktiga saker någon annanstans än på det vanliga stället (ibland finns det ett par vanliga ställen), men det går sådär. Och ibland har groomen flyttat t ex mitt glasögonfodral från köksbordet till köksbänken, och då hittar jag det ju inte. Just nu ligger det på skrivbordet – det ska det verkligen inte göra – hjälp!

  18. God bättring, Cecilia! Hoppas du blir väl omhändertagen.

    Jag är närsynt, men sedan tjugo år ser jag bra på nära håll – och tar alltid av glasögonen då jag läser eller sitter vid datorskärmen. Men för att se vad som finns en meter från mig måste jag ha glasögonen på. Kruxet är att jag tar av glasögonen så fort jag läser något och sedan vet jag inte var jag lagt dem. I en av alla hyllor? I pappershögarna i arbetsrummet? I badrummet? Att finna dem när allt utom det alldeles näraliggande är suddigt – inte lätt, inte lätt. Jakten på mina glasögon inträffar varje dag ibland flera gånger. I sig kan man nog inte säga att jag glömt var jag lagt dem, eftersom jag helt enkelt inte noterar att jag tar dem av mig titt som tätt. Jag har införskaffat senilsnören, men trivdes inte därmed.

  19. Oj, Cecilia det är ju inge bra allas att bryta benet! Vare sig i armen ellerbenet, men eftersom du har stickning och vill använda tangentbord så tror vi på benet.. Huuvva. Man kan få jättefin färg på gipset numera, och figurer i färgen, de ä inte klokt!

    Jag har samma problem med glasögonen som AuL, så därför är jag oerhört noga med var jag lägger dem, eftersom det inte alltid är folk hemma som kan hjälpa mig att leta. Av någon anledning finns dock familjens samlade, avlagda glasögonbestånd i en bestämd låda, så i nödfall får jag treva mig dit och ta något gammalt par på mig.

    Ska jag iväg någonstans gäller det att förbereda sig i god tid. Att liksom stå upp ur lopplådan och snabbt sno ihop vad man ska ha med sig är dömt att misslyckas. Går inte, funkar nada.
    Måste packa prylarna kvällen innan, då får jag garanterat med mig åtminstone 85% av det jag ska ha med mig.
    Man lär sig leva med sitt dåliga minne, men inte är det lätt inte. Och mellan varven glömmer man sig och tror att man har minnet kvar.

  20. Jag halkade på grus förra veckan och är nu inne för kontroll. Kanske måste de tillföra min kropp en platta för att jag ska stå säkert i framtiden. Men just nu har de inte tid. De håller på med någon annan. Nu kommer kanske landstingsdatorn ihåg kommentaren

  21. … hela vägen från skrivruta tillbås, tänkte jag skriva. Det gjorde den. Och jag kom ihåg att om jag petar på skärmen på annan plats än tangentbordet, och sen vill återgå till skrivruta så nollas rutan. Därav delad kommentar.

  22. Nio gånger av tio har jag inte minsta tanke på att ”nu tog jag av mig glasögonen” – i stället är det den text som orsakar avtaget som finns i huvudet – i bästa fall. Så ett knep för att hitta de bortlagda är att komma i håg vad jag läst och var jag stod eller satt då jag läste. Glasögonen kan lika gärna ligga i en bokhylla som i torrvaruskåpet om jag t.ex. har läst något på en förpackning.

    I slutet av maj skulle jag resa till Stockholm. Allt var packat och klart i god tid och en timme innan jag måste ge mig iväg märkte jagatt glasögonen var försvunna. Jag letade, letade, letade … utan att finna dem. Till slut insåg jag att resan fick ske utan brillorna. Tog jacka och bagage och jag skulle precis låsa dörren då jag kom på att jag glömt lägga ned reselektyr. Rusade in i sängkammaren för att ta en bok jag höll på med. Den låg uppe på en mindre bokhylla. Bredvid boken låg mina glasögon! Tur hade jag!

  23. och

    Men Cecilia, krya på benet! Så otrevligt att häcka på sjukhus just nu.

    Det är en lättnad att se att halva båset är lika dåliga på att minnas var de lagt saker som jag! Jag rantar runt och letar och letar. Jag är inte lika närsynt som ni kanske är, men å andra sidan ser jag ju inte grejor ÄNDÅ.

    Man står där med halvlöst korsord och har plötsligt ingen penna i handen. Fast man hade det nyss! Först efter einsteinsk tankeverksamhet kommer man på att den måste ju ligga på diskbänken, eftersom man nyss var där och drack vatten. Eller i badrummet. Eller….

  24. Såna problem har jag löst med att ha pennor överallt. Det är ju inte så dyrt.
    Värre med glasögon, där kanske man inte har råd med flera.
    Dåligt minne gör att man måste planera och strukturera, och om man då är som jag, urusel på det med, så blir det inte lätt.

    Fördelen med ett dåligt minne är att man t ex kan läsa om sina favoritböcker ett antal gånger innan man faktiskt kommer ihåg vad de handlar om. Det är bra.

  25. och

    Även jag har nu köpt ett antal pennor och placerat ut dem, men de KRYPER IVÄG! Och så syns de ju knappt, de rackarna.

    Ninja, kanske ska du klistra en mobil på glasögonen, så att du kan ringa dem..?

  26. Det var nog mer AuL som hade problem med förlagda glasögon. Eftersom jag lever på att köra stora, tunga fordon, så måste jag ha glasögon, därför håller jag lika noga reda på dem som på bilnycklarna.

    En gång hade jag fått ett par riktigt dåliga glasögonbågar, jag hade fått justera och dona flera gånger nere hos optikern. Ändå höll ena skalmen på att gå av. Jag gick ner till butiken, där en liten snorpa bedyrder att den pricka jag kunde se utan glasögon på näsan, endast var imaginär och hon skulle justera bågarna så de satt perfekt.
    De gick sönder dagen därpå.
    Jag klev ånyo in i butiken, som var tämligen full av andra kunder, och redan i dörröppningen tjoade jag högt och tydligt att nu var jag här med skräpet som inte skulle gå sönder så sent som i går, men som ändå gått sönder, och det trots att de bara var några månader.
    Det gick jättefort att få hjälp.
    Om jag bara lämnade in dem en vecka så skulle ny skalm fastsättas kostnadsfritt.
    Inte en chans sa jag, jag kan inte jobba utan glasögon. Fortfarande högt och tydligt.
    Då kom schäfern själv till hjälp. Vi gör så här, sa han, att jag kommer in extra tidigt i morgon bitti och lagar dem, så kan du hämta dem innan jobbet!
    Perfekt, sa jag, jag börjar 4.20, när kan du vara här?
    Å då va, då gick de att laga med en gång!
    Så re kan bli, va?

  27. Ökenråttan

    Glasögon är det ju lite pyssel med. Jag hade ett par läs-, ett par data- och ett par teveglasögon. Läsglasögonen hade jag i ett snöre om halsen, jättebra, fast glasen blev lätt repiga. Så gick snöret av och jag som var van att ta av glasögonen och bara släppa dom fortsatte med det. Inte bra. Så började skalmar gå sönder, jag såg plötsligt dåligt vid datorn och jag iväg till optikern och fick (nåja …) tre par nya glasögon. Särskilt dataglasögonen var riktigt dyra. Och vad upptäckte jag nu? Jo, dom nya läs funkar också för data. Dom vackra och dyra, enkoma dataglasögonen funkar också, fattas bara, så dom tänker jag ha för helger och bättre söndagar, har jag tänkt, så känns det lite extra festligt här vi datorn. Hej då. Vi ses!

  28. Åh vad det var trevligt här! Vad jag känner igen mig i allting!

    Jag — alltså vi — har varit iväg sedan igår morse och kom hem för nån timme sedan. (För den nyfninkna: först Helsingborg på den stora Konst- och Antikmässan, sedan Varberg för middag och övernattning på vårt älsklingshotell i Apelviken, och idag på Läckö slott för en helt fascinerande och fabulös historisk smyckesutställning.)

    Jag packade inte förrän tio minuter innan vi skulle åka i torsdags morse. Det gick strålande, som det ju bör göra när man bara behöver ett underkläds- och topp-byte samt alla toalettgrejer och medusiner (som kontaktlinsbärare sedan 1980 och medusinätare sedan 1990 har jag de tingen i skärpt medvetenhet, så att säga — de går inte att glömma).

    Men min själ, det blev ingen tandtråd eller några mellanrumstandborstar. Och jag som har så idiottrångt mellan tännera att vanliga tandpetare bara gör halva jobbet, och så att jag inte kan använda vanlig tandtråd eller vanliga mellanrumstandborstar (som min andra hälft har i sin necessär). Det var då själva faen …

  29. Och så vill jag beundra Ninjas resoluthet … resolution … resoluta sätt att få folk att begripa skillnaden mellan litet och stort behov.

    Min största glädje vad glasögonproblemet anbelangar är att jag — som är så närsynt att det är lite löjligt — klarar mig utan läsglasögon. Vilket jag gör med kontaktlinser som förmodligen är de dyraste som finns. De är liksom bifokala. (Jag har aldrig helt och hållet begripit hur det hela går till, men det är de.)

  30. Slutligen:

    Jag försöker verkligen låta bli att skriva ”Oh, Cecilia!” och tänka på Simon & Garfunkel. Men det går inte. Det blir som bäst svensk version.

    Åh Cecilia! Jag önskar dig bästa hjälp och minsta smärta.

    Min andra hälft har två plattor dikt vänster fotled (en på varje sida samt gott om spikar — två fixerande skruvar mellan plattorna var det också men dem skruvade de ur efter att benen hade läkt …). Och han hade grönklätt gips första vändan, svartklätt sedan det byttes. Vi har trevliga foton.

  31. Jo, det är givetvis ungefär så det går till. Men man blir ändå förvånad eftersom man bara pluttar in linserna — som är små tunna geléartade grejer obetydligt intressantare än lite gladpack — och där sitter de och känns inte ens, och det funkar!

  32. Smultronblomman

    Kan rabbla de tyska prepositionerna, som styr ackusativ, dativ och ackusativ vid riktning och dativ vid befintlighet. Kunde kungalängden även om det var svårast på de som regerade på 1800-talet. Slaget vid Hastings. Freden vid Brömsebro.
    Kan glömma en sifferkombination så fort jag flyttar blicken från ett ställe till det ställe jag ska skriva in den. Glömmer bokade tider om jag inte skriver in dem i telefonens kalender och får påminnelser. Håller med Lotten – glöms inköpslistan är jag glad om jag kommer hem med hälften av det jag skulle köpt…..

  33. Vaf!? Brutit ett ben? Bara så där?

    Har det gått av och hänger och dinglar? Hoppas jag verkligen inte att det gör. Men vad är alternativet?

    Mitt otäckaste barndomsminne var när grannens häst skenade och drog med sig en vagn rakt över granntantens ben. Det gick av med en smäll – hängde och dinglade när hon bars in i huset – hon blev aldrig återställd.

  34. LupusLupus99

    När jag gick på mellanstadiet så var det en kille som hade råkat
    kasta upp en manickel på taket till en paviljong på skolgården.

    Han försökte själv hämta den genom att klättra upp på taket
    via ett stuprör men det var ingen bra idé.
    Stupröret gick sönder och han föll ned. Han hade tur och
    klarade sig med brott på båda benpiporna i underarmen.
    Det hade kunnat sluta mycket värre.

  35. Ökenråttan

    Annikas beskrivning 19.56 av andra hälften med metallplattor både här och både där ger mej en version av nån som ser ut som Frankensteins kusin ungefär. Stämmer den bilden?

  36. Bara fotledes, Ökenråttan!

    Eller nåja, numera bara på röntgenbilder.

    Men jag glömmer aldrig hans beskrivning av hur det kändes när de fixerande skruvarna skruvades ur. En svårt besvärande spänning försvann.

    Då erfor han på ett rent fysiskt, verkligt vis något som man annars bara vet i teorin: att benen i kroppen inte är stenhårda, de fjädrar! Men det gör de förstås inte när de är fixerade. Han kunde inte lära sig att gå rätt med foten igen (efter två månaders gips behöver man gåträna för att inte få ”droppfot”, jajamensan!), förrän de där grejerna var ur och normal spänst återkom.

  37. Hejhej! Jag har glömt en massa saker idag, men kvällsdoppat mig till Karins ära (Skogsgurras syrra som är en jäkel på att bada) och nu ska jag försöka att för en gångs skull komma ihåg att lägga mig. Men vänta nu … vad är det där för intressant pryl, den måste jag ju …

  38. (Den intressanta prylen var skittrist, så nu är jag här igen. Det var en bläckpenna med ampull, alltså riktigt bläck och sån därn kluven spets. Men bläcket var knastertorrt, så här står jag med en vacker penna vars extra påfyllnadsbläckpatroner bor … nånstans.)

  39. Att komma ihåg att lägga sig är en överskattad förmåga. Den har vi jobbat hårt på att bli av med.

    (Och kanhända lyckats lite för väl, vilket väl är orsaken till våra sena vanor …)

  40. Små ampuller med bläck finns att köpa i små askar i helt vanliga bokhandlar. Jag köper dem så gärna så att jag har fler än jag tror. Eftersom jag glömmer att jag redan har köpt och blir rädd att jag inte har …

    … hm, vad var det nu det här Båset handlade om?

  41. Eftersom Cecilia N. har annat för sig, kan jag berätta lite åt henne – jag har fått veta att rullgrusolyckan med efterföljande benbrott skedde så här:

    ”Foten for snett utåt framåt och när jag satt där vred sig foten lite och ’snäpp’ hörde jag att någon gick sönder.”

    Sedan föll Cecilia N. över sin man när han försökte hjälpa henne upp, så nu har även han ont i foten. Hon åkte inte ambulans, utan Skoda Felicia.

    ”Gipset är en gipsskena, typ vit tror jag. Innanför det nåt ’kardflor’ fast syntetiskt och runt alltsammans naturvita bandage. Fast innerst en gastubstrumpa. ”

  42. Aj!

    Och aaaajjj, ty bara stödbandage låter som nödåtgärd och som om ena lita opeterering kan behövas snart. För det där med en fot som vrider sig med ”snap”-ljud kan ju betyda just att den ena eller bägge benpiporna i underbenet har gått av just precis ovanför fotleden. Vilket är där det händer, när det händer, ommasäjjer …

    Men jag hoppas innerligt att det är något enklare.

  43. Jag är nog från en annan planet – en där de har 26 timmars dygn. Visserligen har jag ibland försökt anpassa mig till Tellusdygnet, men utan att lyckas. En tjugoårsperiod sov jag aldrig mellan lördag och söndag – det var ett knep för att komma i lite bättre fas med omvärlden. Dessutom måste min hemplanet ha ”nattlig stund har guld i mund”som ordspråk. Det är jag övertygad om, medan jag så här mitt i natten lyssnar till ett gammalt flamskt jazzband (trad), där en av sönerna spelar banjo.

  44. Men Agneta!

    Har du en son som spelar banjo?! Fyr- eller femsträngad?

    Oj, ursäkta om jag höjde rösten, men nu blev jag så oerhört intresserad så jag vill veta åtminstone lite mer.

  45. Min dator hade glömt att jag postat den, alltså nu bli’re leskigt på riktigt!
    Men jag hade glömt Tom Rush, och nu har jag lyssnat på honom på spottan, så kvällen är inte helt förstörd.

  46. Tack snälla Lotten att du badat fr min räkning! Det haver slarvats med den saken i sommar, men i lördags-söndags-måndags blev det i alla fall simma av.

    Nån som vill åka och bada åt mig i vår försummade sjö? Två trevliga hus till förfogande + diverse bodar och smärre gästhus i lagård och snickarbod. . Vi kommer lixom inte iväg. Och gö vi det är det ju extra bonus att hitta båskomisar,

  47. Ah, fyrsträngad.

    Ett i alla avseenden annat instrument än femsträngad (som min andra hälft spelar — fort!).

    Men jag är alldeles glad av det här ändå, måste jag säga, för även en fyrsträngad är ett trevligt instrument. Och nu blev jag jähättenyfiken på sonens jazzband!

  48. Ninja!

    Jag bara glömde att tacka. Låten är helt briljant! Men att komma ihåg att påpeka att man har hört en låt som handlar om … öh … vaffan vare … hej hörni …

    Ja-a, jaaa!

  49. Glömska? Eller vanans makt – den så kallade vanmakten (obs: lustighet)?

    Vid ett flertal gränspassager har jag glömt att jag inte längre nyttjar. Fast Hyttis nyttjar ju fortfarande. Följden har blivit en ansamling av diverse drycker som anses bra för blodomloppet, humöret och hälsan i allmänhet. Precis som före förbudstiden, alltså. Så illa kan glömskan slå.

    Beträffande Gustav den Adolfs och Jakobs söner, bibliska brev och andra rabbelkunskaper så är det hittills bara tjejer som trätt fram och berättat om att de sitter. Är det det som är förklaringen till att tjejer anses ha bättre ”läshuvud” än oss med kläpp?

    En sak måste jag dock tillstå; det där med prepositioner och hur de styr ackusativ och dativ tog jag till mig. Med resultat att infödingarna i Fjärde Riket emellanåt bekymrat konstaterar att de nog har böjt fel i hela sitt liv. Men de klarar sig bra ändå. Och det tror jag nog att en ytlänning gör också.

  50. Mnemoteknik av olika slag används nog av såväl gossar som flickor. Huruvida det fortfarande lärs ut diverse minnesramsor i skolan vet jag inte. Kanske beror på läraren. Hur är det med Hallands floder – är inte det en ramsa som även fastnade i gosshuvuden? Numera lär man sig kanske inte städer, floder, berg och slikt.

  51. Örjan

    Privata hälsningar från båsmor med egen mor, syster och svåger.
    Hej hopp i blåbärsskogen! (Obs det finns massor av blåbär i år)
    Enda fördelen med torkan. Inga myggor!

  52. Blått och gult, Örjan.

    Vi gjorde en köprunda på det Kompletta Varuhuset i skogen (inte Rönnäshytta) och erbjöds ett knappt kg fräscha och välrensade kantareller för facilpris 150 SEK.

    Man kan säga att invandrarna (jo det är dom som gör jobbet) håller de svenska färgerna högt.

    För att återvända till båsämnet. Hallands floder har jag egentligen aldrig känt något akut behov att känna till. Den typen av kunnande ser jag mera som en förlängning av katekespluggande och husförhör. Det handlar om ”rinnande vatten” i flera avseenden och total brist på djupare insikt och förståelse.

  53. Fjäderlätt, Ninja. (Fast jag kände inte till just den ramsan.) Somewhere over the rainbow …

    Går det att vara i blåbärsskogen? Här har Åskar hållit igång ett tag, med åtföljande störtregn.

  54. Örjan

    Anniksa: Ni fått regn?
    I mina trakter så torrt att det även krasar om mossan vid gång över den. Trots det, blåbären fantastiska och många!

  55. I vår blåbärsskog var det också knastertorrt, men myggen och framför allt knotten brydde sig inte nämnvärt om det. Jag fick ihop en halvliter men gav sedan upp, svårt prickig om nacke, fötter och händer.

  56. Örjan

    Brid: Fy f*n för knott. Har lättare att acceptera mygg.
    Fick ihop ca 3 liter (rensat) av fantastiska blåbär.

  57. Nu mullrar Åskar på avstånd och det mulnar på. Fönstren står fortfarande öppna, och det fläktar ljuvligt.
    Önskar att jag kunde gå och plocka blåbär någonstans, men frysta blåbär är också gott.

    Om man krossar frysta bär och blandar dem med grekisk youghurt med vanilj och en gnutta flädersocker får man vähäldigt god glass.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.