Lucia (publ. i Sydsvenskan 13 dec. 2001)

Ni som läser detta på morgonen den 13 december har inte barn på dagis. Ni som läser detta på morgonen den 13 december kan känna er lyckliga. Ni som läser detta på morgonen den 13 december förstår inte hur vi andra har det nu.

Småbarnsföräldrar är härdade. De har ont om pengar, smulor i strumporna och tvätt i maskinen som borde ha hängts i förrgår. De älskar sina barn, men vill klockan tre på natten gärna ge bort dem till någon förbipasserande. Dessa härdade människor tycker att det är sådär lagom kul med luciatåg på dagis klockan 06:30.

Först är det panik den 12 december, då man alltid, alltid plötsligt inser att ens lilla femåring blivit en stor sexåring som på inga villkor kan klämmas in i ett lucialinne i storlek 116. Jag har skarvat med gamla lakan vid midnatt, jag har övertalat en stjärngosse om att det är tuffare att vara tomte, jag har klippt av en nattsärk som ägts av min farmor vid förra sekelskiftet. Jag borde med andra ord vara van, ha lärt mig en läxa eller i alla fall inte bli förvånad.

Våra fyra barn är utspridda på ett dagis och två olika skolor. Men min man och jag är bara två personer.

– Vart vill du helst, dagis eller skola?
– Jag vill helst sova.
– Dagis är ju gulligare.
– Dagis är ju bra mycket mer besvärligt. Overallerna rymmer inte lusselinnet.
– Tycker du inte att barnen är lite sjuka?
– Ja, bra idé, jättesnoriga!
– Fast nu har jag ju köpt den där tomtedräkten.
– Mmm, och jag har ju fixat film till kameran.
– Det är ju godare kaffe i skolan.
– Vilken av skolorna?
– Äsch, visst ja.

Sedan är det panik vid avfärden hemifrån i ottan på luciamorgonen och panik vid ankomsten till dagis. Personalen möter mig i dörren med onda blickar. De har stort – mycket stort – tålamod med våra barn, men inte ett uns tålamod med barnens föräldrar.

– Det började för en kvart sen!
– Mmm, men hon bajsade precis när vi skulle …
– Skynda er nu! Ni får sitta i hörnet där! Ssscchhh!

Svettig, med bultande stresshjärta och obekväma kläder (hinner aldrig se vad jag tar på mig) får jag alltid sitta i ett hörn där jag inte ser något. Och mina barn kliver alltid ur sammanhanget och bestämmer sig för att de inte vill sjunga Staffan var en stålle utan sitta i mammas knä och äta pepparkakor. Och kameran glömmer jag alltid hemma.

I ena skolan möter ingen min man, alla förväntas klara sig själva. Lucian råkar visserligen spilla saft på magen av nervositet och har glömt hela sin dikt, men hon är sagolikt vacker. Hon är vår dotter. Och min man har glömt kameran hemma.

I andra skolan, dit min man hastar efter en halv kopp kaffe och en lussekatt utan saffran i den första skolan, visar det sig att vår äldste son inte ens deltar i luciatåget.

– Men skulle du inte vara med? säger min man förvånat till nioåringen, som ser nöjd ut.
– Näe, det är bara för femmorna.
– Men … varför sa du inget till oss?
– Äh, mamma skulle bli så besviken då, hon har ju fixat så mycket med allt det här med våra dräkter å så. Vi säger väl inget till henne?

©Lotten Bergman 2001