Tänk om Miss Marple hade hittat mig död på den äkta mattan framför öppna spisen med detta utskrivna mejl hopknycklat i vänsterhanden:
Ärendemening:
Hej!Text:
Du är automatiskt anmäld till vår kurs på lördag. Om du inte kan komma måste du säga till 12/10.Ses!
/X.
Miss Marple hade nu sagt:
– Oh, dear. I’m afraid I must read this e-mail. You see, I’m really not very fond of them.
Sedan skulle hon (efter att snabbt ha lärt sig svenska) ha analyserat mejlet och kommit fram till följande:
– Det är en lite, vad ska man säga, en lite slarvi… nej, en person som är lite bakom flötet, om jag får säga så. Ärendemeningen ska man ju fylla med information så att den som läser omedelbart kan avgöra om mejlet är av vikt eller ej.
(Deus ex machina, även kallad ”Gud i skruven”, kliver nu in i berättelsen och byter för den dramatiska effektens skull tempus i historien.)
Miss Marple sniffade lite försiktigt på papperet och fann att det varken luktade viol eller Old Spice utan blott tonerpulver från den ständigt krånglande skrivaren.
– Skulle det vara möjligt att få en kopp te? sa hon sedan till någon, som förhoppningsvis lyssnade, och satte sig därefter ner i den blommiga fåtöljen vid fönstret eftersom hon ville granska blomkrukan i fönstret, vari det överraskande nog låg ett skosnöre.
(Hon skulle senare finna att skosnöret inte alls var viktigt för gåtans lösning utan bara hade hamnat där av en ren slump. Men det visste hon inte än.) Miss Marple mumlade för sig själv:
– Vem tar sig friheten att automatiskt anmäla någon till en kurs? Och dessutom skicka mejlet en dag efter deadline för återbud? Och varför skriver denna någon bara under med ett X? Hm. Det där skosnöret är verkligen ovanligt långt.
Och plötsligt förstod hon. Miss Marple tittade på mejlet igen och skakade på huvudet som för att uttrycka ”hå hå ja ja”.
– Ursäkta, Miss Marple, sa en civilklädd polis som kom in med en mugg te som Miss Marple tyckte var barbariskt oskön. Who dunnit?
– Oh dear. Te utan fat. Oh, yes, who do you think did it, young man?
– No. Oh no. The poor woman … She had a faint heart. Died of shock. I’ve too often wondered if människor är helt obildbara och inte kan läsa innantill när det gäller mejldirektiv. Jag förstår henne. Se, ärendemeningen … automatisk anmälan … datumet … signaturen … allt är bedrövligt. We should count ourselves blessed att vi slipper sådant här.
Fotnot:
Ja, på förekommen anledning skrevs detta i affekt eftersom jag verkligen fick mejlet ovan. Men nej, jag är inte död än.
