Hoppa till innehåll

Osannolika sammanträffanden

… och då, kan du tänka dig, mötte jag min gamla mattelärare!

… och utan att jag fattade hur det gick till, lyckades jag välja precis exakt den film som han hade valt!

… och fastän ingen av oss hade bestämt det i förväg, hade vi på oss likadana skor!

Mjaeeh. Jag tror ju inte på en högre makt och finner det heller inte så konstigt att sammanträffanden sker.

Skärmavbild 2015-07-12 kl. 22.44.38Vi letar efter mönster och när vi finner dem är det ju oftast positivt: man blir glad över det konstiga som egentligen inte borde kunna ske och skrattar och pratar om det en stund. ”Det var ödet!” säger någon och så trampar man vidare i livet – kanske i likadana skor. De med varandra gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra på en bild som togs innan de träffades och Ninja förföljs av sin barndomsadress. (Det mesta kan dock förklaras med att ”Det var ödet!”.)

Skärmavbild 2015-07-12 kl. 22.54.02 Men ibland är det verkligen underligt. I torsdags skulle jag ju på Paul McCartney-konserten. Det skulle även lillasyster Orangeluvan och hennes man (om de hade varit gifta), som vi kan kalla Svågern. Orangeluvan och Svågern, som träffades i en sovaöver-biljettkö på 1980-talet har varit på så många konserter att de numera beställer biljetter med ryggmärgen. Själv sitter jag med klickångest och väljer fel och ibland för dyrt, men oftast för billigt eftersom jag från gång till gång inte kommer ihåg hur roligt det är att sitta nära och hur lite man ser av en artist på en scen från 200 meters håll.

– Var ska du sitta? sa Orangeluvan i torsdags när vi gjorde oss iordning.
– Öh, längst bak i ena hörnet. Och ni?
– Vet inte, på parkett tror jag. Svågern har fixat.
– Oj. Ni kommer att kunna se Pauls näshår.
– Byt genast dina biljetter!
– Va? Kan man det?
– Javisst! Man betalar en mellanskillnad, men det ska du. Kolla här …

Sa Orangeluvan och knappade och klickade och fann att det fanns några parkettbiljetter kvar – enstaka här och där. Eftersom det inte var jag som hade köpt biljetten, blev jag tvungen att leta reda på min djefla man som satt i ett jobbmöte och inte alls hade tid att lyssna på mig.

enzo_ozil

– Bokningsnumret är 12345678900 och jag har plats 98-78-6534 och du ska ringa till 08-987654321 och du måste göra det nuuuuu innan biljetterna försvinner och jag får inte göra det eftersom det står ditt namn på beställningen och ditt betalko…

Sa jag till den inte alls biljettfokuserade djefla mannen. Tio minuter senare var det fixat: rad 25, plats 31. Yes!

Så åkte vi till Globenområdet. Tunnelbanetågen var alla sådär fullproppade att ingen ens var irriterad: alla bara fnissade av ett paraply i ögat eller en känga på pumpsen eller glassklet i örat.

mordtbana
Eller ett mord. (Skoja ba. Det är en utspilld smothie, som syntes först när alla gick av vid Globen.)

Vi pratade om hur trångt det var och jag berättade en lustiger historia om barnens kusin Johan som bor i Uppsala och som jag var dagmamma till runt 1987 men som jag numera inte träffar mer än en gång på sommaren när släktens Farmor har kalas och … och … och …

Orangeluvan tittade på mig eftersom jag tydligen hade hakat upp mig på ett och, och inte verkade kunna hitta rätt igen.

– Och …? sa hon.
– Och han står ju där! JOHAN!!!

Där, i tunnebanetåget, fem meter ifrån mig stod denne Johan som jag aldrig förut hade talat med Orangeluvan om. Att han gillade Paul McCartney hade jag ingen aning om – men visst hade jag spelat Beatles för honom 1987, jo, det hade jag ju.

Efter kramar och glada skratt och det obligatoriska ”Det var ödet!”, skildes vi åt och ägnade den närmaste halvtimmen till att försöka hitta Svågern och ta oss in på arenan. Och se på fan:

– Jag sitter på rad 25, plats 31. Och ni? sa jag.
– Eh. Va? Näe. Hur …? Vi sitter också på rad 25 – plats 27 och 28!

Vi enades om att ”Det var ödet!” and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. råkade se de två av regnet dränkta systrarna på väg hem från konserten är däremot inte så konstigt.

orangeluvan_lotten
Vi syntes nämligen väldigt tydligt där vi stod i 20 minuter och försökte se ut som människor trots hackande tänder och plaskblöta kläder.
Share
Publicerat iBloggen

63 kommentarer

  1. Hösten 1997 gick jag förbi en en tjej som jag kände igen, men inte kunde placera, på ett köpcenter i Florida. Då hojtar man inte. Samma december fick jag i ett julbrev från hennes mamma veta att dottern hade gift sig och flyttat till Orlando från Borås.

    Osannolikt sammanträffande så till den grad att det inte blev något av det, tyvärr. Hade jag (eller hon) hojtat, så hade vi haft en god historia gemensamt.

  2. Jag såg en av mina första och största basketidoler på Centralen häromveckan.

    Och … gjorde inget. Jag skulle ha galopperat fram till honom och tjoat och dansat en glädjedans – inte för att det var något som helst sammanträffande inblandat utan för att det hade varit sååå roligt.

  3. Är det ett sammanträffande att just när jag läser det här ovanstående börjar de tala i radio om eenet (det ställe som har fiskgjusekamerorna, vilka var själva orsaken till att jag en gång slog mig lös och började kommentera här)? Lite, kanske.

    Om jag har varit med om ett så fint sammanträffande som Lottens med barnens kusin ovan (alltså, jag skulle nog kunna dekonstruera det hela, tror jag, men det vore ju inget kul …), så har jag glömt det.

    Hm, jag får nog grubbla på saken.

  4. Örjan

    Mitt osannolika sammanträffande.
    1970 (?) var jag och en vän på väg att besöka en bar i La Paz , Bolivia. Såg skittråkig ut, 50-70 sittplatser men bara 4 ”turister ” vid ett bord.
    Tänkte vända, men innan dess hördes ”Wait”.
    Visade sig att bland de 4 fanns en österrikisk arkitekt jag träffat i Sverige och Wien. (Han hade ordnat sommarjobb åt mig i Österrike sommaren 1964 hos släktingar. Kontakt tack vare hans egna sommarjobb på släktings svenska arkitektfirma).
    Intressant person,som jag inte träffat sedan dess.
    Trots det länk tills hans arbete i och bostadsort Nepal . http://tinyurl.com/p7wmyax

  5. Bara för att det är så tidigt på morgonen tänker jag nu citera Alice i Underlandet:

    ”’The rule is, jam to-morrow and jam yesterday—but never jam to-day.’
    ’It MUST come sometimes to ’jam to-day,” Alice objected.
    ’No, it can’t,’ said the Queen. ’It’s jam every OTHER day: to-day isn’t any OTHER day, you know.’
    ’I don’t understand you,’ said Alice. ’It’s dreadfully confusing!’
    ’That’s the effect of living backwards,’ the Queen said kindly: ’it always makes one a little giddy at first—’
    ’Living backwards!’ Alice repeated in great astonishment. ’I never heard of such a thing!’
    ’—but there’s one great advantage in it, that one’s memory works both ways.’
    ’I’m sure MINE only works one way,’ Alice remarked. ’I can’t remember things before they happen.’
    ’It’s a poor sort of memory that only works backwards,’ the Queen remarked.”

    Okej inte bara för att det är tidigt på morgonen, det var också ett av C G Jungs favoritcitat om synkronicitet.

  6. Ökenråttan

    Nu klickade jag bakåt för att läsa om Pysses och PK:s fotosammanträffande. Jag läste nogsamt alla kommentarer också och där nämner SG den där tråkighetskonferensen. Jag har nu två strålande programpunkter för en sån konferens. De förutsätter dock att konferensen hålls här i råttboet, men det blir en senare fråga. Mitt tema rör kastrulllock och köksorganisering:
    1. Guidad rundvandring i mitt nyorganiserade kök. Konferensdeltagarna får tillfälle att öppna alla kökslådor och dito skåpdörrar.
    2. Föredragsserie ”Hur jag röjde upp i köket” med skioptikonbilder, ”Före” och ”Efter”.
    Kan ni se för er hur tråkigt detta skulle vara? Sen är det upp till er andra att komplettera programmet med era tråkiga inslag.

  7. ÖR, skioptikonbilder låter ju alldeles underbart! Nästan för roligt. Skulle man kunna tänka sig att föra över bilderna till ett plingband? (Om nu någon i sällskapet är gammal nog för att minnas denna uråldriga pedagogiska finess.)

  8. Jag är för ung. Köksreda låter tråk-kul. Jag gillar ordning, men suger på att hålla den. Synd att jag inte har kvar min servettsamling, den var urtråkig.

  9. och

    Sammanträffanden är ju REGELN. Hur stor sannolikhet var det för det? frågar man skrattande, men som alla vet är osannolikheter jättesannolika.

    Ni minns Tage Danielsson? Och kärnkraftskramande ingenjörers försäkran att det skulle ta EN MILJON ÅR innan det blev härdsmälta i en kärnkraftverk…? Nu har vi haft två på så där tjugofem år, och flera väldigt nära incidenter och andra utsläpp. Så pah!

  10. och

    Ökenråttan: All for it! 🙂 Efteråt kan vi äta nyponsoppa med skorpor, eller så. Och se Powerpoint! Eller sån där overhead där trista papper alltid hamnar uppochner (föredragens enda roliga punkt).

    Sedan kan vi tåga hem till mig och öppna skåp och hitta pappershögar överallt. ”Och här, förstår ni, har jag några brev från sjuttiotalet och gamla räkningar och broschyrer och ritningar till huset vi byggde men som nu varit i andra händer sedan 1986…”

  11. Niklas, jag anser mig vara ”gammal nog” och Hyttis är tre dar äldre. Men varken hon eller jag minns plingband. Vad är det?

    Pappershögar? Där har jag just dokumenterat vår hittills monumentalaste hög, den skymmer skottkärran många gånger om.

    VARNING FÖR STARK BILD!

    Lotten har den. Men inte säker på att hon kan ta på sitt samvete att visa den för känsliga själar.

  12. Plingband är väl det saligen avsomnade AV-redskapet som bestod av en rulle diabilder och ett inspelat rullband med tal och *pling* när nästa bild skulle dras fram. Kom i osynk nästan varje gång.

  13. Här är Skogsgurras slängbild (som hur jag än vrider och vänder på den inte kan fås att passa in i temat ”osannolika sammanträffanden”).

    Om bilden är för stor för era skärmar, kan man på en Mac trycka ner cmd och minustecknet, så äger krympning rum. (Tänk ändå om det funkade på människor också.)

  14. SG. Pogo pedagogs plingband (ljudband+diabilder) är en pedagogisk modernitet som gjorde entré i skolorna när du redan hade yrkesarbetat i flera år!

  15. och juli 13, 2015 kl. 10:23
    ”Sedan kan vi tåga hem till mig och öppna skåp och hitta pappershögar” samtidigt som vi (Hyttis och jag) har en monumental pappershög.

    Visst är väl det ett osannolikt sammanträffande? Lika osannolikt som pappa Efraim Långstrumps matrosers tårs sammanträffande.

  16. Av alla osannolika sammanträffanden i mitt liv var nog det mest osannolika när jag såg min farbror Erland i Brasilien.
    När jag kliver ombord på ett plan mellan Sao Paulo och Florianopolis ser jag till min stora överraskning att min farbror sitter där på ett av sätena längst fram. Eftersom han mig veterligt aldrig varit utomlands och knappt ens utanför den egna täppan blev jag alldeles häpen. Men där satt han ju, med glasögonen en bit ner på näsan och höll upp den dubbelvikta tidningen för att se bättre, precis som han brukade.
    ”Men ERLAND!” utbrast jag ”VAD gör du i Brasilien!!??” Han reagerade inte alls. Och då insåg jag att en rimligare fråga hade varit: ”Men LEVER du?” Han hade då varit död i tio år, men min häpenhet var större över hans utlandsresa än över hans uppståndelse.
    Så småningom insåg jag att det vimlar av dubbelgångare i Brasilien. Jag sprang ikapp Nike Nylander på en gata i Sao Paulo och försökte övertyga henne om att hon var hon. Så på pricken lika! Angela Merkel och jag hamnade bredvid varandra vid bagagebandet på flygplatsen, men eftersom jag då hade vant mig vid dubbelgångarna och det saknades livvakter brydde jag mig inte ens om att fotografera.

  17. Betong-Bess

    Läste nånstans (kan inte hitta källan) att nån snubbe räknat ut sannolikheten för att nåt osannolikt ska inträffa (typ springa ihop med barnens kusin på tunnelbanan). Med tanke på hur otroligt många konstiga sammanträffanden som skulle kunna inträffa, så är det faktiskt inte så osannolikt att det händer med jämna mellanrum. Inte desto mindre är det kul när det händer, och det blir roliga anekdoter.

    Har träffat en av min morbrors vänner på ringmuren i York. Jag hade aldrig träffat honom, men han kände igen min mormors (relativt ovanliga) efternamn som jag skrivit på ett vykort och frågade om vi var släkt.

  18. SG, har du skottkärran innomhus?
    En annan observation – jag var visst inte för gammal (attans), dom där plingbanden fanns när jag gick på lågstadiet. Men vad hette rösten till alla plingband – PK, jag tror du har nämnt det någon gång.
    Och ett sammanträffande, min pappa flyttade till Sverige i början av 60-talet, men en förfader till honom kom hit på 1700-talet, därför finns vårt namn i försvenskad form på en tavla i kyrkan i Nora där förfadern var präst-typ.

  19. Sanna

    Det finns de som försöker bevara Pogo Pedagog.

    Ytterst charmigt och eleverna får ju lite utbildning i äldre teknik också.

    I mitt klassrum under mellanstadiet var det en ära att få vara den som bytte bild vid pipet och det blev mycket liv om den som fått uppdraget bytte för tidigt eller för sent. Minns också hur vi suckade när en bild var åt fel håll eller på fel plats.

    Sammanträffanden? Osannolika? Tja, vet inte om det var osannolikt men under vår Skottlandsresa för några år sedan träffade vi ett par från Kristianstad vars dotter pluggade i Karlskrona. Min erfarenhet är att man kan hitta gemensamma nämnare med de flesta man träffar.

  20. Jag minns en jätteförvirrad lärare som aldrig märkte att en Prankster i klassen körde rullen baklänges utan att läraren märkte. Skulle kunna förgylla historien med att det handlade om vår Fortplantning men det är jag inte säker på, så jag avstår.

    Jubel blev det under alla omständigheter.

  21. Ja, Pysse. Skottkärran är inte bara ett gebärligt stöldobjekt utan också en piffig inredningsdetalj (se exempelvis Better Homes & Gardens July 1959). Vi förvarar den därför i vardagsrummet eller biblioteket.
    Gebärligheten ökar under sommaren då många familjer ger sig ut på stöldturné i sina till husvagnar maskerade skottkärretransportörer. Att knepet fungerar bevisas av att vi hittills aldrig fått skottkärran stulen.

  22. hyttfogden

    Hösten 1965 i Oxelösund, dans i stadens nöjestempel. Två stolar ifrån mig tre grabbar i uniform, uppenbarligen gjorde de lumpen i Nyköping på F11.
    En av dem försökte att bjuda upp men när flickebarnet
    ifråga upptäckte att grabben både var full och inte kunde dansa, inte ens i nyktert tillstånd, verkade det som, backade hon och tackade nej.
    Då hävde den unge rekryten upp sin stämma och utlät sig på ett mål
    som man aldrig kan missta sig på när man själv är från den trakten:
    ”Dä ska ja säje dej att hadde dä vare i Kallskoga på Kupan som du hade bure däj åt så här så skulla vi ha gett däj en redi omgång.”
    Varpå han satte sig tungt nästan i mitt knä. Böjde mig fram: ”Är du från Karlskoga?” Han nickade. ”Jag är från Granbergsdal” sa jag.
    ”Ä du, jamen då känner du väl Lisbeth och hennas bror Stig?”
    ”Javisst.” Förtreten att ha blivit nobbad försvann kvickt och resten
    av kvällen gick åt att lyssna på hur gossen längtade hem och vad han skulle göra när han muckat och varför inte fleckera ville danse
    mä han här. Tocken bar sej ju inte kônera ôt hemme.
    Och tiden gick och det blev vår och han muckade men jag tror inte
    att det var Lisbeth han gifte sig med.

  23. Det trodde jag inte, SG, för jag vill minnas att du är köpt på postorder. (Och det var inte militärpost.) (Ej heller postering.)

    Imponerande pappersdrivor på den där bilden, förresten!

  24. Jamen, det stämmer, det har ju hänt här med! En granne hade lånat ut sin skottkärra till en annan granne. En morgon vid frukostbordet, fick de se en främmande människa (som alltså inte var grannen som lånat skottkärran) gå förbi köksfönstret med deras skottkärra. I skottkärran låg ett (grannens) kassaskåp. Den tjuven åkte fast.

  25. Plingband var vähäldigt vanliga under min skoltid men inte sa vi just så om dem. ”Bildband” var väl vad vi vanligtvis sa, oavsett om ljudband med pling eller text högläst av lärare var ackompanjemang.

    Vad beträffar att vända bildbandet och köra det baklänges har jag tyvärr aldrig sett ett sådant bus. Emellertid fanns ju också en sorts stora diabilder som visades i en projektor vars bildhållare tog två bilder, och så sköt man bildhållaren fram och tillbaka under bildväxlingar, och bytte bilder vartefter. Oh vad många glömda byten, felbyten, och inte minst redan från början felsorterade bildserier man har suttit igenom! Inte så sällan var felen mer underhållande än bilderna.

    Nu kommer jag ohjälpligt att tänka på när videobandspelarna gjorde sin entré i min skolvärld på högstadiet (mitten 70-talet), och hur lång tid det brukade ta innan en lärare — eller inte så sällan två om den första måste kalla på hjälp — fick allting att fungera så att en film syntes. En film som då spelades på en helt vanlig teveapparat med bildruta i storlek 23 tum eller så, för en hel skolklass om 25 elever. Oj vad bra vi inte såg!

    (och så gick vi till skolan i snöstorm utan skor och åt grus och …)

  26. Åh — en gång när vi var utomlands ringde en granne (då, tyvärr inte längre i livet), till min andra hälfts mobiltelefon och lämnade flera uppskärrade meddelanden. Vi hann förstås bli jättenervösa. När han äntligen fick fatt i henne på återringning berättade hon i affekt om en skum typ som obekymrat och mitt på dagen hade traskat in i vår trädgård, tagit en skottkärra och lagt i sin bil och åkt iväg. Hon tyckte att han såg så farlig ut att hon inte vågade konfrontera honom. Nu ville hon dels att vi skulle veta, och dels fråga om hon skulle ringa polisen.

    Den andra hälften kunde dock lugna henne med att den skumme var hans bror, som hade bett att få låna skottkärran när vi var borta.

  27. Ökenråttan

    Ojoj, SG och H-F, jag blev matt bara av att se eran skräpbild! Grattis till ett storslaget verk i utrensningens tecken.

  28. I början av 70-talet hade jag sedan länge hunnit fly undan plingbanden i skolan, bara för att drabbas av felvända, skevvinklade och ljussvaga overheadprojektioner i lokaler där det alltid fanns någon idiot som vägrade att dämpa belysningen.

    Sen kom de som kladdade ner whiteboarden med märkpennor utan att begripa.

    Sen kom de som skulle, men inte kunde, ansluta sin Så Stolt Erhållna PC till projektorn (Som de ändå inte fick igång, så det gjorde inget).

    Sen kom de med USB-stickor och Powerpointfiler som inte gick att läsa.

    Sen slutade jag att arbeta.

  29. Maj Korner

    När jag och en kompis tågluffade mötte vi några trevliga blonda pojkar från Sundsvall när vi var i Amsterdam. Vi umgicks en kväll och skildes sedan åt.

    Tre veckor senare vinkar vi till dem på en perrong i Metron i Paris.

  30. Jag sitter här och gapar: Pogo Pedagog har jag aldrig stött på! Fanns det inte sånt i Luleå?

    Tågluffning … *lycklig suck* Ack, den som kunde tågluffa igen. Jag och DDM träffade på en tågluff en kille som vi fortfarande har kontakt med – av en ren slump eftersom vi inte utbytte kontaktuppgifter där vi satt på ett skumpande tåg på väg ut ur Paris.

  31. Sanna

    Tågluff ja. Har varit på en välplanerad sådan utan någon som helst spontanitet. Jag och min bästis åkte Norrköping – Falun – Kiruna – Trondheim – Halmstad – Jönköping – Norrköping. Vi hade bara bokat sittplats på nattåget till och från Kiruna, snåla som vi var. Det ångrar jag än idag.

    Vi fick med oss en utifall-det-regnar-kassa från min farmor som vi kunde lägga till på den planerade campingavgiften ifall det skulle bli för regnigt att bo i tält. Den utnyttjade vi lite av redan i Falun och hyrde en kommentatorshytt på Lugnet. En våningssäng, ett litet bord och ett jättepanoramafönster med utsikt över skidstadion.

    I Kiruna tog vi hål öronen och missade midnattssolen eftersom vi så trötta efter att inte ha sovit ordentligt på tåget på vägen upp. De där hålen var vi noga med att tvätta med Klorhexidin och mina stackars öronsnibbar svullnade upp och jag trodde jag tvättade för dåligt och tvättade ännu noggrannare. I slutänden visade det sig att jag var allergisk mot Klorhexidin.

    Minns att vi fotade domkyrkan i Trondheim. Skulle på ett Tropicarium i Halmstad och besökte vaxkabinettet i Jönköping. Detta var sommaren 1997 och min bästis hade fyllt 18 under våren och jag skulle fylla 18 i augusti. Vi hade med oss familjens första mobiltelefon (inköpt 3 år tidigare) med ett extra batteri som räckte en hel dag. Den var tung men vi kunde iaf ringa hemma och berätta att vi levde utan att behöva söka upp en telefonkiosk.

    Jag skulle ha åkt på en tågluff till tillsammans med min mor men när det var dags så hade jag inte alls lust att åka runt Europa med min mamma.

  32. Sanna

    Storyn är dokumenterad med färgbilder och sitter ordentligt i ett album tillsammans med resan till Rättvik under höstlovet samma år.

    Där snapsade vi starkcider (fick ju bara att snapsa den, det var ju så äckligt) och åt bananpaj med O’boy. Besökte en bokaffär som var av det äldre intressanta slaget.

    Den stugveckan vann jag genom att ringa in till Aftonbladet och rabbla Sveriges alla landskap. (Efter att pappa ringt en gång och fått reda på vilken fråga man skulle svara på.) Fast riktigt fusk var det inte för på den tiden kunde jag rabbla alla landskap och se deras placering på kartan framför mig. Kan jag nästan fortfarande men det går trögare och trögare ju längre norr ut jag kommer. Har svårt att komma ihåg var Ångermanland och Medelpad ligger i förhållande till varandra.

  33. Jag var just med om ett helt osannolikt sammanträffande! Bara några dagar efter att jag läst massor om grytlockshållare hittar jag en dylik. På vårt dass! Med en ensam stackars seriebok fastklämd näst längst upp. Jag hade inte en aaaaaning om att vi hade en.

  34. Betong-Bess

    Sammanträffande och sammanträffande, men en sommar i början på 90-talet (långt före mobilernas tid) bilade jag och några kompisar ner till Dresden för att träffa blivande betongingenjörer från hela Europa. Lärde bland annat känna ett gäng halvgalna holländare, och vi bestämde att vi skulle ses i Berlin på vägen hem. Brandenburger Tor hade vi alla hört talas om – det blir en bra mötesplats. Någon mil söder om Berlin blev vi omkörda av sagda gäng holländare, vinkande och tjoande, och så följdes vi åt resten av vägen. Väl framme insåg vi att det nog blivit svårt att hitta varandra på plats. Varför vi inte samkörde hela vägen kommer jag inte ihåg.

    På samma resa blev vi påkörda av en liten östtysk pappersbil i vår gamla Volvo 245. Inte ett märke på vår bil. Låt vara att sammanstötningen skedde i ganska låg hastighet.

  35. Agneta uti Lund

    Jag är uppvuxen med kartor som hämtades av klassens kartvakt i skolans kartrum, samt allehanda skolplanscher som nog delade förvaringsutrymme med kartorna. Någon gång kom rullbandsspelare in i undervisningen, men det jag minns mest från dem var att varje elev fick läsa in något och sedan fick vi lyssna och man kände inte alls igen sin egen röst. Modernare var vi inte. Kanske fanns det också något system för radio, som säkert inte fungerade särskilt väl eftersom jag inte minns att vi lyssnade alls på skolradio eller vad det nu kan ha kallats. Mitt andra och tredje skolår satt jag i dubbelbänk av uråldrigt snitt. Lite senare hände det att vi då och då i aulan kunde få se livs levande människor som uppförde något på aulans scen. Till exempel ett Shakespearesällskap från England.

  36. Jag undrar hur Murphys lag ligger till? Jag tolkar det inte som sammanträffande när det väl händer, då svär jag bara på Murphy och hans lag. Till exempel, har jag emellanåt krattat hem lite extra kosing via någon fond eller annan typ av utdelning och sett fram emot något med guldkant – ovillkorligen har något till exakt samma värde krashat! Bilen, diskmaskinen eller något annat som man måste priorotera.
    Men idag satt jag bakom en sprucken bilruta och funderade hur ofta man får stenskott i en redan sprucken ruta? ALDRIG! Det händer nämligen straxt efter att man har bytt ruta. Är inte det ett sammanträffande?

  37. Ökenråttan

    Måste rapportera: Vi har shoppat loss hos Delselius, som var på tapeten härförleden i båset. 1 Mörtvikare, 2 källarfranska, hallonmuffins och småkakor. Vi väntar oss njutningar av orgiastiska mått. Vi hade varit och avsynat ett av Lille Maken aka Den Galne Arkitekten ritat hus på en liten kobbe mittemot Sandhamn, ungefär. Idel lovord för hans verk. Trävlígt. Nu blir det champagne och vive la France. Salut!

  38. Agneta uti Lund

    Fick kolla vad Mörtvikare var för något. Namnet fick mig att minnas en god entrérätt som min mamma då och då serverade sommartid. Den kallade vi mörtglass. Minns jag rätt så bestod den av anjovis, pepparrotsgrädde och kanske gräslök, som frusits i en aladåbform.

    I dag hyllar även jag la douce France – för om åren påstod jag att såväl Frankrike som Sverige flaggade för Folke just i dag. Min enkla kost i dag blir stekta rödspättefiléer.

  39. Betong-Bess

    Här har vi firat med falukorv späckad med lök och äpple i ugn. Till det klyftpotatis och rödvin från dunk.

  40. Plötsligt kom jag på det där osannolika sammanträffandet! Vi satt och väntade i baren på JFK, terminal 5. En helt okänd figur och jag. När vi så småningom blev ombedda att lämna baren (de stängde, därför – ingen annan orsak) så tyckte vi att vi hade en del gemensamt och letade på nästa bar. Han tyckte att Gunner England var ett ganska konstigt namn och trodde mig inte förrän jag visat passet. Då visade han sitt pass, där stod det Ian Raper. Jag påpekade att det namnet borde bytas. Han höll med, han sade att han inte riktigt orkade leva upp till de förväntningar namnet gav upphov till.

    Men jag noterade också att han var född i Cleethorpes år 1956. Eftersom jag besökt Grimsby/Cleethorpes året innan tyckte jag att det var ett lustigt sammanträffande. ”Daddy! At last!” kastade han sig om halsen på mig. Jag köpte mig fri med en dubbel whisky.

  41. Med anledning av förhandenvarande ämnen:

    Vårt närbelägna Askersund har ju en fransk affär (i själva verket två franska affärer som är samma, och som jag vet att jag brukar skryta om här för de är så fina …). Franska affärn har i några år arrangerat lite nationaldagsfirande i stan. Och vi var och handlade i A-sund i eftermiddags och tänkte titta lite på firandet … men kom av oss för vi var trötta och irriterade (av helt ovidkommande anledningar) och åkte hem utan att se mer än några små franska vimplar i folks händer här och där.

    Därför missade vi ett oväntat sammanträffande. Vilket vi dock fick veta för att det par gamla och mycket goda vänner vi sålunda lyckats undgå totalt, besvärade sig med att svänga in hit och våldgästa oss.

    Och därför är jag nu lycklig ägare till en planta havtorn som jag länge har önskat mig. (Plantan är en hona, så jag måste skaffa en hanne om det ska bli bär, men det är bara roligt!) Och därför har vi just mycket snabbt planerat en omgörning av ett ställe i trädgården.

    Allt tack vare quatorze juillet!

    Allons, enfants …

  42. Vi har firat tisdagen/Victoria/Frankrike med rött vin mitt i veckan och stora mängder ost, bland annat Morbier.

  43. Åh — Cleethorpes får mig oundgängligen att tänka på en urgammal engelsk radiokomediserie som hette I’m sorry, I’ll read that again, för att jag har några timmar hörböcker **kollar noga att stavningen blev rätt — ja, hÖrböcker** med showen och där finns en sketch som heter ”Murder om the 3.17 to Cleethorpes”. Den går att snoka upp på arkiv onlajn tror jag, men jag orkar helt enkelt inte jaga just nu … (det har varit en lång och konstig dag som försvann i ett töcken, och jag har ingen aning om hur klockan redan har lyckats bli halv nio!)

  44. OT: Sambon anmärkte att dom i Göteborg verkar ha roligare än dom på Skansen. Det senare verkar vara en konsertkalender och inte mycket mer, så jag förstår.

  45. Det där med franska språket är lite känsligt. Enligt alla formaliteter och examenspapper och sånt borde jag vara bra på franska. Men det är jag tyvärr inte. Så vad säger ni andra. Vad betyder egentligen sjunde verser av Marseljäsen?

    Nous entrerons dans la carrière
    Quand nos aînés n’y seront plus,
    Nous y trouverons leur poussière
    Et la trace de leurs vertus (bis)
    Bien moins jaloux de leur survivre
    Que de partager leur cercueil,
    Nous aurons le sublime orgueil
    De les venger ou de les suivre

  46. Plättlätt, Karin:

    Vi går in i karriären
    När våra äldre finns inte längre,
    Vi ska hitta sin damm
    Och märket sina dygder (repetera)
    Mycket mindre avundsjuk att överleva dem
    Än att dela sina kistor,
    Vi har det sublima stolthet
    Av hämnas eller följa dem

  47. Zut alors, fils de pute och va faire au cul vad jag har glömt att fira Frankrike idag. Fast jag glömde bort USA den fjärde också, så det jämnar väl ut sig.

    Ninja: Skolbänken är din! Den är bra mycket enklare att flytta än ett hundraårigt piano, så jag tar med den till Stockholm nån dag! (Eller någon annan som har vägarna förbi? Jag kan koka mögelkaffe!)

    Skogsgurra: Den där Ian Raper får du skriva en roman om. Pronto.

  48. Agneta uti Lund

    Madame Nature i Askersund uttrycker sig stundom i vi-form, men också i jag-form och så undertecknar hon med Ulf Ludvigsson. Kanske en sentida ättling till någon av alla franska Ludvig-kungar.

  49. Jag har hittat både passbilden och Rapern IRL. Ska leta reda på bilder som jag tror togs i Grimsby 1955. Dom finns nånstans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.