Hoppa till innehåll

Dag: 14 oktober 2014

Crystal Palace och The Great Exhibition of 1851

Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” …

H55_Katalog
Ä-stavningen gällde bara 1912–71.
Stockh_1930_1
Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.

Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)

Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.

Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.

Crystal_Palace_Great_Exhibition_tree_1851
Almen som överlevde.

Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.

Crystal_Palace_-_interior
Färglagd etsning från 1851.

Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.

exhib_svensk
”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)

Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.

  • en fickkniv med 1 851 knivblad
  • möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
  • ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
  • en säng som kunde förvandlas till livbåt
  • en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
  • alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
  • världens största spegel
  • den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
  • Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
  • en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.
George_Phelps_printing_telegraph_patent
Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)

Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.

– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.

Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.

katalogen
Den lilla, smidiga katalogen av 1851.

Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)

Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.

Crystal_Palace_General_view_from_Water_Temple
Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.
Crystal_Palace_fire_1936
Och ploff, så brann allt upp 1936.
Crystal_Palace_Destoyed_1936
Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)

Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.

Share
133 kommentarer