Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!
LITEN RESERAPPORT
Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.
Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).
Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.
– Är det 1800-tal?
– Vet inte …
– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!
Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.
För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.
Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.
