Sedan i lördags har Fjortonåringen klämt i sig semlor på löpande band. Vart hon sig i världen vänder, är någon där och bjuder henne på semmelfika. Om någon säger ”jag borde egentligen inte …” är hon snabbt framme och erbjuder sina semmelätartjänster. (Det visar sig förstås att just jag borde egentligen inte-sägaren är den som är minst villig att ge bort ljuvligheterna.)
Men hu. Vad hände? Fjortonåringen drabbades nu ikväll av abstinens. Inga bullar, ingen grädde, ingen mandelmassa och inte ens en liten kaka som substitut fanns i huset.
– Frukt är godis? sa jag trevande och klämde på en skrynklig apelsin.
– Ja. Gott. Men dom är väl inte semlor?
– Näe … Eh … gå och lägg dig nu! sa jag lite förstrött och tog mitt pick och pack (dator och mobil samt temugg) och gick.
– Mäh, sa Fjortonåringen och såg inte alls ut att vara på väg i säng.
En liten stund senare kom hon och rapporterade: semmelbegäret var tillfredsställt.
– Man tar bröd, mjölkprodukt och mandemassesubsitut.– Man lägger in lagom många mandlar och en klick gräddfil och sätter på locket.– Man äter. Helst i sängen.
I höstas kom ett reklamblad med en historisk tidning som vi prenumererar på. Det handlade om en resa och det stod ungefär ”upplev det vackra Turkiet”, ”bildningsresa” och ”kolla vad snorbilligt” samt ”tillägg” och ”lite mer tillägg”. Allt andades skumraskaffärer, lurendrejerier, bondfångeri och snar konkurs.
Så jag bokade en resa för 900 kr. Som egentligen skulle kosta uppåt 6 000.
Sedan kom december med allt vad därtill hör och så blev det plötsligt mars utan att vi hade försmäktat eller förtvivlat under januari och februari. Och på lördag ska jag åka. Jag är väl medveten om att jag måste betala ett par tusenlappar till på plats, men jag vet också att det här nog är helt okej.
Vi har fått en farlig massa information via mejl och jag vet nu att jag inte ska stoppa något i munnen som inte har skalats eller kokats eller renats i en autoklav. Nu ser jag en till varning:
OBS! Vänligen observera att resan även kan äga rum i omvänd ordning av organisatoriska skäl.
Man inleder alltså med att landa på Arlanda dårå …
Inte vet jag hur eller när ni äter era semlor, men idag är ju den underbara tisdagen med stort F. Jag planerar enligt denna fina tradition:
Hamburgare (med osynligt kött) och semla (med osynlig mandelmassa).
Och nu måste vi associera vilt här. Carl Larsson grundade tillsammans med bl.a. Richard Bergh, Ernst Josephson och Bruno Liljefors konstnärsgruppen Opponenterna, som fajtades mot Konstakademien eftersom de kämpade för den mer ungdomliga och personliga konsten.
Opponenterna 1885. Mannen som sitter längst till vänster är Richard Bergh.Richard Bergh målade på detta vis.Denne Richard Berg hade en dotter som hette Maja (1899–1993), och hon såg ut så här i elvaårsåldern.Och denna Maja skrev på fettisdagen (som var en lovdag) 1915 detta i sin dagbok. (Från Stockholmskällan, den underbara Stockholmskällan.)
”Vaknade vid 10 tiden sådär av att Johan slog ihjäl Anna-Stina. Hon kom sedan in till oss och skojade. Johan var sjuk sades det, men han såg inte ut så. Alma och jag fick stora baljor med schoklad och wienerbröd ja dom va som tre thekoppar. Så kom vi upp, jag hade min kransklädning på. Fick färs till frukost. Sedan gjorde vi lite iordning och på förmiddagen la vi ”puzzle”. Jag for hem med 2an. Fick sällskap med Ingeborg vi kritisera Bigge, som annars är Ingeborgs älskling, hon hade varit på Nationalmuseum. Hos tant Helena på kvällen och middag fick sillsallad och F.bullar. Dom andra dansade och vi lite med. Fick tårta emellan och sedan gick Gunnel och jag hem hon med sin P. stövlar.”
Naturligtvis slog inte Johan ihjäl Anna-Stina. Maja är bara jätterolig och menar att ”det lät som om Johan slog ihjäl Anna-Stina”.
Men nu till pudelns kärna och orsaken till att jag berättar allt detta: vad kan ”färs” vara som hon åt till frukost? Enligt SAOB kunde färs förutom malt kött förr vara ”allmännare: (tunn) hoprörd massa” – en kleggig gröt, eller?
Att det är lite speciellt idag beror på att detta det är den första matchen på nästan två år där jag ska vara med som spelare och inte bara coach. Det handlar om div III och det handlar om en paniklösning eftersom mitt lag är fullt av sjuklingar och skadade samt bortresta spelare. Det trasiga knät har ju fått diagnosen ”grav artros”, och då gäller det tydligen att hålla igång och träna så mycket som möjligt även om det gör ont. Jag bad till och med om tillåtelse på smärtkliniken som jag numera hör till:
– Bra! Lova att du aldrig slutar med basket eftersom du måste har kul och skratta!
Sa de där. Jag sa inte som jag brukar göra ”det är inte artros, det måste vara något annat, det måste vara en skada av något slag” eftersom ingen tror på mig. Därför sitter jag strax i en bil tillsammans med alldeles för få lagkompisar. Vi ska åka till Sunne:
Det tar tre timmar och tio minuter, varför vi åker tidigt på förmiddagen och kommer hem vid åttasnåret på kvällen. Vi ska äta matsäck i bilen på väg dit och jättemycket köpepåmmfritt på vägen hem. Eftersom vi förlorade hemmamatchen trots full uppställning, förväntar vi oss inte att slå dem eller oss själva med häpnad utan bara att försöka
screena & rulla med pondus och list
gå på många snabba uppspel
sätta åtminstone en trea
ha 100 % på straffarna
fnittra
blockera ut, särskilt i anfall
låta bollen göra jobbet
fylla på med kaffe och bullar i halvtid.
Jag återkommer förhoppningsvis med rapporter under dagen – passa på att ställa frågor så ska jag berätta varför man väljer denna tillvaro framför att ligga hemma och se på film och göra långkok på högrev. Tills vidare kan ni se här hur det ser ut när vi tränar:
Detta är alltså F64–F93. Alla borde ha ett eget basketlag.
Uppdatering när vi närmar oss Örebro.
Här sitter jag i baksätet och babblar.
Vi drabbades av två återbud till nu i ottan: en spelare med feber och en med knäkollaps. Alltså är vi förutom mig och mina knän
en frisk
en till frisk
ännu en frisk
en med ryggkrångel
en med jättesnuvan Snor.
Men med Voltaren, Fishermans friend, Bricanyl, Ipren, vitamin c, järntabletter och snytpapper kommer det här att gå så bra så. Tänk på alla som åker Vasaloppet; de har det mycket tuffare.
Uppdatering 30 minuter före uppkast!
Vi har kört fel och är jättesena!
Uppdatering – framme i Sparbankshallen i Sunne.
FRAMME! SKYYYYNDA!
Det här är lika spännande varje gång: man kliver stelbent ut ur bilen, irrar runt i den okända hallen i jakt på omklädningsrummet, tar upp de kalla matchdräkterna ur den kalla väskan, slåss en stund om tröjnumren och de lagom stora shortsen och letar så upp en härlig boll. Vi konstaterar att golvet är si, plankan så och att det här med att sitta på gympasalsbänkar känns som att sitta på små barnstolar inne på Ikea.
Vi tejpar stukade fingrar, fyller på med Voltaren och lite liniment och sätter upp håret med tofsar och klämmor. Någon klagar på orakade ben, någon annan snyter sig och en tredje visar upp licenserna och skriver de sex namnen i protokollet.
Nu kör vi!
Uppdatering efter matchen, men före påmmfritten
Näe. Vi förlorade. Och vi är så sura.
Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!
Vi har tusen och en anledningar till vår förlust, men har enats om att bara dra fram det faktum att vi bara hade en avbytare. Och att domarn underkände ett av deras skott när 24-sekundersklockan ljöd och sedan ändrade han sig när hemmalaget protesterade. Och att vi fick tusen fouls medan hemmalaget knappt skrapade ihop en handfull. Fast egentligen handlade det bara om att vi var så få och … förstås att vi missade våra skott när motståndarna foulade oss.
