Hoppa till innehåll

Kommersen i Turkiet

Igår bodde vi i Antalya på ett stort golfhotell som hade en liten, smidig lobby:

På bilden syns min stora, röda resväska. Jag kan verkligen rekommendera att man reser med för stor väska om man ska byta hotell många gånger; packningen blir en barnlek. Man bara humpar ner allt och stänger.
På bilden syns min stora, röda resväska. Jag kan verkligen rekommendera att man reser med för stor väska om man ska byta hotell många gånger; packningen blir en barnlek. Man bara rycker på axlarna, humpar ner allt och stänger.

Det är underligt hur man på ett sådant här gigantiskt hotell med allt vad det innebär ändå inte har personal som talar engelska eller som är lite mer hjälpsam än nöden kräver. Mutter, huvudskak, himlande med ögonen och suckar är vad man möts av – men inte alltid. Om man ler och gestikulerar vilt, blir de ibland milda till sinnet och ler tillbaka och ber att jag ska ta en bild av dem med min kamera. 

Jag har nämligen stora finkameran med mig och hej, vad jag har många sådana här bilder på helt okänd män. (Bara män.)
Jag har nämligen stora finkameran med mig och hej, vad jag har många sådana här bilder på helt okända män. (Bara män.)
– Lady! Take my photo!
– Lady! Take my photo!
– Hell! Yes? Take photo? Me!
– Hell! Yes? Take photo? Me!

Och vad gjorde vi igår? Jo, vi tvingades in i kommersens högborg 1 och 2 för att köpa dyra ting. Detta står också i beskrivningen av resan, så vi kände till det. Några av resenärerna var till och med förväntansfulla eftersom de hade planerat att göra stora investeringar. Själv är jag ju mest rädd att jag ska tappa omdömet och strax därefter gå i konkurs och bli tvungen att sälja barnen.

Inne i smyckefabriken möttes vi av en stor turk som log, klappade sin lille hjälpreda på flinten och sa ungefär så här:

– Hej! Jag heter Lars Johansson och kommer från Solna.

Vi drog lite förtjust efter andan och log, men reaktionen var nog lite mildare än han hade förväntat sig, så han försäkrade sig om att vi verkligen var från Sverige och inte t.ex. Finland. Sedan kom ett försäljarsnack som lät precis som disktrase- eller knivförsäljarna som brukar stå på Drottninggatan i Stockholm. Jag lyssnade med ett halvt öra tills jag lyckades registrera:

– … och helt gratis kan ni lämna in era guldsmycken för rengöring och få tillbaka dem om 20 minuter.

Jag armbågade mig fram samtidigt som jag krånglade av mina tunna förlovnings- och vigselringar med ett jack i, slängde fram dem och sa ”nämen så trevligt”.

Då slog en ung, vacker försäljartigrinna klorna i mig. Hon pratade på engelska med massa tyska insprängt och inledde med att tala om att hon hade jobbat som försäljare i 60 (!) år. Och fortsatte:

– Vilken sorts ring vill du ha? Vilken prisklass? Vitt, gult eller rött guld? Lägg dina ringar där. Kom följ med mig här. Var är din man?
– Du måste mena 16 år? sa jag som alltid fokuserar på det viktiga.
– Yes, 60 years. Put rings here. Big diamonds for your ring?

Jag förstod då att putsningen av mina små ringar skulle kosta mig lite tid. I minst tjugo minuter skulle jag stå ut och lyssna och skaka på huvudet och … fast … ptja, att titta och prova smycken är ju liksom inte någon särskilt betungande uppgift. Så jag sa som det var:

– Jag gillar inte snirkliga och krulliga smycken utan mera rakt på sak. Om det inte är markasiter, för dem älskar jag. Och det måste … (och här kom jag på en ny taktik) … vara diamanter! Jag tycker inte om några andra stenar. Dessutom får ringen gärna vara tjock, lite manlig.

Min nya taktik bestod i att jag föreställde mig att jag var jätterik. Jag var en kuf till miljardärska i smutsiga byxor och fula skor, tänkte jag. Och är man så förmögen, så ställer man krav.

– Nej, för krullig. Nej, inte vitt guld. Nej, inte så snirklig. Nja, den var fin. Den där var ju jättefin. Nej usch, den där ser inte bra ut. Jatack, jag vill gärna ha lite äppelte.

De är tokiga i äppelte här i Turkiet. När man inte dricker grumsigt kaffe eller raki, dricker man lite äppelte i glas och fyller på med så mycket socker som teet kan ta utan att mättas. Jag smuttade på mitt te, provade tjugotalet ringar och kom till slut ner till att dessa fem var bäst.

Fokus ligger lite fel eftersom jag tog bilderna i smyg. Om man frågar om fotografering är tillåtet svarar de alltid nej.
Fokus ligger lite fel eftersom jag tog bilderna i smyg. Om man frågar om fotografering är tillåtet svarar de alltid nej.
Om man fotograferar utan att fråga om lov, är det sällan någon som säger till. (Förutom i gårdagens uppånermuseum, för där kom vakterna nästan och slog en på fingrarna om man ens började famla efter kameran.)
Om man fotograferar utan att fråga om lov, är det sällan någon som säger ifrån. (Förutom i gårdagens uppånermuseum, för där kom vakterna och slog en på fingrarna om man ens började famla efter kameran.)

– Nu måste vi tala om pris, sa jag till försäljerskan. Jag antar att de här kostar runt 60 000 kr?

Jag måste ha en dold talang för guldsmycken, för ringarna som jag hade valt ut kostade före alla konstiga rabatter 40 000–80 000 kr, vilket jag rimligtvis inte kan ha en aning om. Fast med expressprutning – när jag rynkade pannan – sänktes priset meddetsamma med 50 %.

– Men nej. Jag känner inte för någon av ringarna. Jag älskar dem inte. Vid en sådan här stor investering måste hjärtat vara med, förklarade jag.
– Men nej, sa försäljerskan. Man måste inte bli förtjust i sitt smycke direkt. Ibland är det först efter några veckor som känslorna förstärks. Ibland är det bättre att inte ha för starka känslor till sina nyköpta smycken.
– Som när man i vissa kulturer måste gifta sig med sin kusin !

Sa jag förstås inte. Men jag tänkte.

Och så där höll vi på i 20 minuter. Jag var hela tiden miljardärska i fantasin och fortfarande inte särskilt förtjust i någon av ringarna och så sa jag att det ändå var ett väldigt trevligt ställe som jag kunde rekommendera till alla mina vänner och att det var faktiskt alldeles otroligt vilket stort utbud de hade. Men, sa jag, jag är ledsen att jag måste avstå – ingen av de här ringarna är jag.

Fast om jag hade varit miljardärska på riktigt, då hade jag köpt den här ringen, som man kan vända ut och in.

En av mina reskamrater lånade ut sina händer och vände och vred på ringen så att ni alla ska få se underverket: här börjar hon dela på själva ringdelarna eftersom det finns gångjärn vid stenen.
En av mina reskamrater lånade ut sina händer och vände och vred på ringen så att ni alla ska få se underverket: här börjar hon dela på själva ringdelarna eftersom det finns gångjärn vid stenen.
Här är ringen helt platt – och kan hängas i ett halsband på detta vis.
Här är ringen helt platt – och kan hängas i ett halsband på detta vis.
Och här håller hon ringen så att man kan se att det är en grön sten på ena sidan och en blå på den andra.
Och här håller hon ringen så att man kan se att det är en grön sten på ena sidan och en blå på den andra.

Var jag oärlig och utnyttjade jag situationen för att få mina ringar rengjorda, tycker ni? Nej, säger jag. De vill få mig att köpa och accepterar inte de sanna argumenten (JAG HAR INTE RÅD!) och tjatar tills man blir blå som en safir. Vissa försäljare förstår omedelbart och pratar då om stjärntecken (det hann vi faktiskt också med idag trots att jag envist skakar på huvudet och säger att jag inte tror på månar och planeters inverkan på människors personlighet) eller livsval – för att inte tala om kylan i Kappadokien. Andra försäljare kan bara inte sluta försöka sälja, kosta vad det kosta vill. (Pun intended.)

Gissa vad som har hänt här!
Gissa vad som har hänt här!

Efter besöket i ”smyckefabriken” (där vi inte fick se några smycken tillverkas), åkte vi till ”läderfabriken” (där vi inte fick se några plagg eller väskor tillverkas). Där antog försäljarnas punktmarkering av oss löjliga proportioner. Jag försäkrade att jag bara var intresserad av motorcykeljackor, men blev ändå runtsläpad till chinchillafluffiga gräddbakelser till pälsverk och en ankellång leopardkappa.

Glad, nybliven jackägare.
Glad, nybliven jackägare.

Tyvärr hittade jag en kortkort läderklänning (eller om det kanske var en lång väst) med färgglada applikationer som jag hade kunnat mörda för att få kränga på mig. Detta såg försäljarna givetvis på min blick. (Och förstod på grund av mina tjohorop och jämfotahopp, kanske ska tilläggas.) Den kostade bara 16 000 kronor, vilket just då verkade nästan rimligt.

Men tack och lov kom jag helskinnad och oförköpt ut, vilket flera av de andra resenärerna inte gjorde. De köpte alldeles förtjusande och otroligt fina plagg som var lätta, snygga, välgjorda och som givetvis kostade skjortan även om de var värda pengarna. Alla passade perfekt i sina utstyrslar och kommer att kunna ha plaggen resten av livet.

 

Svar: någon har köpt nåt. Så här såg det ut så fort någon kom ut ur affären med påse i handen. Vi tyckte verkligen att allt var kap och investeringar för livet och alldeles underbart!
Svar: någon har köpt nåt. Så här såg det ut så fort någon kom ut ur affären med påse i handen. Vi tyckte verkligen att allt var kap och investeringar för livet och alldeles underbart!
Två dalkarlar. En har investerat, den andra har det inte.
Två dalkarlar. En har investerat, den andra har det inte.

Nu har vi sovit sista natten på sista hotellet och har bara en par timmars ”fri shopping” i Antalya kvar på programmet. Tills vi hörs igen:

Höghus med svampinfektion.
Turkiska höghus med svampinfektion.
Tantfälla 1: turkiska trottoarpluppar.
Tantfälla 1: turkiska trottoarpluppar.
Tantfälla 2: turkiska trottoarhandtag.
Tantfälla 2: turkiska trottoarhandtag.
Tantfälla 3: turkisk, kamouflerad restaurangentré.
Tantfälla 3: turkisk, kamouflerad restaurangentré.
Share
Publicerat iBloggen

34 kommentarer

  1. hyttfogden

    Brukar inte vara så petig och haka upp mig på ordval men nu måste jag protestera mot ”tantfälla”. Jag är visserligen tant själv och skulle troligen gå i en sådan fälla men den är ju gillrad så att vem
    som helst som inte ser upp kan stå på näsan, även Sixten 20 månader.

  2. Håller med. Behövs bara att en nudelpuma visar sig så lyfter även gubbar blicken och snubblar på vafansomhelst som råkar vara i vägen.

    Skillnaden mellan Sixten och mig är att jag går sönder lite. Det gör inte Sixten.

  3. Att du tordes prova ringar i stort antal!

    Jag minns med en blandning av fasa och fniss en gång i London när jag, bara för sakens skull, provade en antik ormring i guld som kostade nåt i stil med femtonhundra pund (liiite utanför budget, alltså). Och höll på att inte få den av mig. (Det var sommar och jähättevarmt, så fingret svällde snabbt när jag började dra.) Som tur var var säljaren förstående, och efter tio minuters fruktlös kamp följde han med till ett handfat en bit bort (det här var ett sånt där ställe där många pyttesmå butiker ligger i en stor antikgalleria) där jag kunde ta till vatten och tvål. Stor, stor lättnad för hur snygg ringen än var hade jag ju inte riktigt råd med den.

  4. Ökenråttan

    Fick du tillbaka dina egna ringar då, undrar jag misstänksamt.
    Suddigt uttal av olika tal påminner mej om vår redige tolk i Vietnam när det begav sej. Han tilltrodde inte oss nåra vidare fattningsgåvor, så när det nämndes tal sa han ordentligt ”fifteen, one five” respektive ”fifty, five zero”.
    Dalmas får du inte säja så Lille Maken hör det. Man ska säja mas eller dalkarl. – Hade den ene av dina masar köpt en plastjacka eller vad var det?

  5. Lycklig hemresa och tack för tips, maningar och varningar inför vår instundande Lykienresa med samma gäng.

  6. LupusLupus99

    Annika, ja hemma och hemma. Planet landade i alla fall på
    Arlanda strax innan 17.10 så hon sitter nog på tåget hem nu.

  7. Nu! Jag har skuttat av planet, sprungit in på toa och hällt kranvatten i mun, ansikte och hår (för det sa Barda att jag skulle göra, fukta håret efter flygtur), hittat min väska, kramat alla hejdå (nej det gjorde jag inte alls, bara Monica, Erik, Maria och Åsa eftersom jag inte är kramig) och sedan hittat till tåget mot Stockholm, spelat några Wordfeud-turer som det var bråttom med och sedan bytt tåg och nu närmar jag mig Södertälje.

    Det är i alla fall varmare här än i Kappadokien.

    Ringarna fick jag tillbaka! Jag ser (förstås) ingen skillnad och det lilla jacket i förlovningsringen är kvar, så det vette tusan om de gjorde nåt.

    LL99: Vad roligt med dina flyg- och båtspanarlänkar!
    LarsW: Jag pratade med några Lykienresenärer som var alldeles till sig i trasorna över hur lyckat allt hade varit. (Återkommer med fler tips.)

  8. Hyttfogden: Tanten i ordet ”tantfällan” är ingen annan än jaaaaag. Jag såg inga barn, män, brudar eller ens hundar falla i fällorna. Däremot vinglade tant Lotten omkring som vore hon runt under fötterna och dessutom blind.

  9. Jag tror att PK och jag bodde på precis det där golfhotellet 1996! Åtminstone hoppade både han och jag till när vi fick se bilden.
    Härligt att du hann hem till snöovädret, som egentligen bara blev en nattlig liten snöstorm, som knäckte några träd och lämnade slask på gatorna. Åtminstone i Stockholm har solen strålat idag och det blev en riktigt fin dag.

  10. På tal om absolut inget, utom dagens datum (knappt en timme kvar): Även du, min Brutus! (En kåsör jag gillar har skrivit om hur någon ”översatte” Shakespeares ”beware the Ides of March” till ”se upp för karparna i mars”. Och det är ju sant att idar är karpfiskar.)

  11. LupusLupus99

    Pyss, här är/var? det snöfritt när jag var ute och handlade
    på eftermiddagen. Jag tror mest det regnade i natt här.
    Kanske kan vi skylla på Lotten att vädret har blivit sämre
    nu när hon kom hem? 😉

  12. LupusLupus99

    Lotten, nej sidan har inte varit nere vad jag har märkt.
    Jag har tittat in med jämna mellan rum under em/kvällen och
    det har gått bra varje gång.

  13. Det var en stor matsal ja, men var poolen låg kan jag inte alls föreställa mej. Det var en stor trädgård i anslutning till hotellet, ner mot havet och vi bodde i ett stort tvåvåningshus i trädgården. Det händer att vi spelar bangolf faktiskt, men till Turkiet åkte vi med Svenska tvillingklubben, som arrangerade resan och det blev mest utflykter till ruiner (Side) och shopping inne i stan. Jag vill minnas att det lyxigaste med resan var maten.

  14. Hm. Tvillingklubben ANLITADE en researrangör för golfresor ju. Så var den nog.
    Alltså, dagens lyssnartips: http://radiogodis.se/RadioGodis/Eldorado/Eldorado_Kjell_Alinge/Eldorado._Nattens_nojen_och_stjarnornas_musik_810915.mp3

    Kjell Alinge sågar DN’s musikrecensenter på sitt underbara Kjellalingemjuka sätt och en timme in i programmet intervjuas Harlekinförlagets redaktör. ”Vad arbetar männen i era böcker oftast med?” Svar: blabla, direktörer, bankirer bla bla … ”Ja och vad arbetar kvinnorna oftast med?” Svar: Ja, dom är ju oftast i sin tidiga karriär …
    Lyssna vettja! Riktigt kul att höra att en intervju från 80- talet kan låta lika omodern som en gammal intervju från 50-talet.

  15. Så där är det ju i ännu högre grad idag. Då var likriktningen märkbar. Den kontrasterade mot ett antal egna och originella synpunkter och var fortfarande noterbar. Idag har det gått ännu längre. Melodigrunkan (är den över nu?) och hysterin (Bröstchocken du inte får missa!!!) har drivits så långt att jag förmodligen kommer att mobbas för att jag tar avstånd från hela skiten.

    Full-länkar är inte förbjudna. Ge inte efter för det trycket också. De har fördelen att alltid funka.

  16. Tack SG. Jag blev bara förvånad att jag liksom ”glömde bort” att jag brukar göra på ett annat sätt. Och (om jag tolkade rätt) håller jag med dej. Både jämställdheten och utseendefixeringen (eller vad man ska kalla det) har gått längre. Det känns kontraproduktivt på något sätt. Jag är inte mer jämställd än min mamma var i min ålder, men jag tror att jag utsätts för mer press att vara på ett visst sätt (dieter, träning, vitare tänder och allt vad det är!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.