Sveriges Radios s.k. grammofonarkiv är tredje störst i världen

av Lotten Bergman den 7 mars 2013

Igår dök det upp ett angeläget ämne i kommentatorsbåset: Sveriges Radios s.k. grammofonarkiv (som av helt logiska skäl borde heta musikarkivet). Det har funnits sedan 1920-talet och är tredje störst i världen (endast Storbritannien och Italien fler skivor hava). Nu går det rykten om dess förestående demolering, förstöring, utförsäljning och utspridning. Eller kanske inte …?

Helt klart är att nästan alla lokala P4-stationer har gjort sig av med rubbet – alla filialer hade förstås sitt eget arkiv när det begav sig. Här är jag för fem år sedan i Radio Sörmlands grammofonarkiv, strax innan jag tar ett jätteskutt för att nå upp till högsta hyllan:

Tro't om ni vill, men bilden är inte arrangerad.

Tro’t om ni vill, men bilden är inte arrangerad. Och … allt är sålt och borta idag.

Men vi börjar längre tillbaka i tiden.

1.
På Kungliga Biblioteket finns oerhört välhållna uuurgamla dagstidningar från tiden när man använde linnelump vid tillverkningen. Sedan kom man i mitten av 1850-talet på att papper var bättre – och vips har man nu tidningar från bara snart 200 år sedan, som är så sköra att de spricker som alla mina vinglas i diskmaskinen. Men snart är väl papperstidningens saga all, så vaff…?

Tidningarna av linnelump på KB förvaras så här.

Tidningarna av linnelump på KB förvaras så här.

2.
Gamla biofilmer har av tidens tand smält ihop, geggats sönder, brunnit upp och försvunnit för all framtid. Vilket man får säga är lite synd. Det finns även skräckhistorier om ljuvliga tv-program som slängdes på sophögen för att de inte ansågs historiskt viktiga – bland annat de första säsongerna av Dr Who och Melodifestivalen 1975.

Det enda sparade exemplaret är en privat videoinspelning.

3.
Likadant är det ju med musiken – de sköra stenkakorna ersattes av de lite mer hållbara LP-plattorna, som visserligen inte sprack, men repades ack så lätt. Via andra format kom dundermegasuccén som hette cd-skivor, som när jag såg dem presenteras första gången 1989 var stora som LP-plattor och sades vara så hållbara att man kunde dansa på dem med spikskor. Pah.

Typiska spikskor.

Typiska spikskor.

Men formaten komma och gå och vi överför och konverterar och försöker så gott vi kan att hänga med i utvecklingen och detta med digitalisering är ju så himla platsbesparande och nimmt.

Och mitt i allt detta står nostalgiker Bergman och vrålar

STOPP!

Ni måste spara på allt! Ta ert ansvar och tänk på mina barnbarns barnbarnsbarn som år 2113 vill veta vad hur man knöt skor, slängde saker på återvinningscentralen och tvättade håret. Och lyssnade på Snoddas!

Eller nej … det har jag ju faktiskt aldrig gjort.

Eller nej … det har jag ju faktiskt aldrig gjort.

Kommentatorn och SR-teknikern LarsW (som lät mig göra studio-studiebesök i höstas), hjälpte mig med att hitta svaret på frågan om huruvida Sveriges Radios gigantiska skivarkiv kommer att finnas i framtiden … och svaret är njaaaeh. Arkivet har idag 1½ miljon titlar (inklusive 78-varvarna) fördelat på

  • 144 000 LP-plattor
  • 75 000 45-varvare
  • 222 000 cd-skivor.

Imponerande. Man springer (man måste springa!) ner till arkivhyllorna med ett sorteringsnummer och småjoggar mellan hyllorna precis som på biblioteket. Man hugger sin skiva och rusar tillbaka till studion och spelar som Hasse Tellemar upp den önskade låten lätt som en plätt inken tinken. (Okej. Detta gör man blott om man befinner sig i Radiohuset i Stockholm och inte hittar låten bland de digitaliserade. Om låten finns bland de digitaliserade klickar man bara på en länk.)

LarsW säger: ”Arkivet blir med största sannolikhet kvar, men eftersom SVT inte längre vill vara med och betala så blir det under sämre betingelse och servicenivå.”

Gott så. Det blir i alla fall kvaaaaaar!

{ 60 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

Olle Bogren mars 7, 2013 kl. 18:57

Det hade varit liiite roligt att se en Snoddas-video! Skrev han som såg hans första framträdande på Hylands Hörna!

LarsW mars 7, 2013 kl. 18:59

Aj aj. Jag fick i dag veta att SR-s arkiv är delad trea i Europa, bland Public-Serviceföretagen. Vem tror för övrigt att någon kommersiell aktör skulle vara större än:
1) BBC
2)RAI
3)Radio France/SR

För övrigt handlar ryktena om nedläggning respektive försäljning, vilket faktiskt är olika saker. Ingen jag känner tror på någotdera.

…men världens största lär iaf vara den Amerikanska kongressens. De verkar också ha pliktexemplar.

Bonus: Jag fick en gång världens häftigaste PR-gåva av just RF; En radio i kreditkortsformat med en enda mellanvågsfrekvens på: Deras ‘foreign service’, omvärldstjänst.

LupusLupus99 mars 7, 2013 kl. 19:11

Imponerande genomgång Lotten! Man tackar. :)

Ökenråttan mars 7, 2013 kl. 19:16

I min vildaste ungdom jobbade jag som översättare på en firma med teknisk inriktning (to put it mildly). Där fanns en ingenjör som aldrig fanns där; han var alltid ute på nåt kundbesök eller så. Då kopplade växeln hans samtal till mej. Ofta ringde en kille som hade magisk musik i bakgrunden. Till slut frågade jag ingenjören vem det var som ringde med musik. Det var en kompis som jobbade på Radiotjänsts skivarkiv, eller vad det hette.
Den där ingenjören gav mej sen det bästa råd jag nånsin fått beträffande mitt framtida yrkesliv.

LarsW mars 7, 2013 kl. 19:25

Ho ho. Radiotjänst bytte namn 1957. Min far använde ändå namnet till sin bortgång 2011. Han blev 89.

Det andra namnbytet som har gått många förbi är Sveriges Radio –> Riksradion, för att inte tala om Riksradion –> Sveriges Radio några år senare.

BoAnders mars 7, 2013 kl. 19:31

En kontaktannons i din blogg:

Kvinns! Jag finns!

Eller verkar jag alldeles för desperat?

LarsW mars 7, 2013 kl. 19:44

Nej.

Lotten Bergman mars 7, 2013 kl. 19:49

BoAnders: Du kommenterar sannerligen inte ofta, men den där var det ju hög kvalitet i! (Om än desperat!)

Ökenråttan: VAAAAAD? Vad var det för råd? Du kan inte hålla oss på helspänn på det här viset!

Speciallänk till Olle Bogren: http://youtu.be/AXFzrMXKGkk

Herr R mars 7, 2013 kl. 20:01

CD-skivor stora som LP? Nej, menar du nu inte Laserdisc? Som var för film. Alltså DVD-skivans urmoder. Minns du inte -> googla!
/Herr R, musiknörd

LarsW mars 7, 2013 kl. 20:24

SR har tusentals låtar online (internt), men än fler lyssnare. Jag har mer än en gång varit med om att personalen på GRARK fått rusa för att hinna fram i tid. En av de bättre var när Uffe Elfving var hos Kennelklubben för Radio Stockholms räkning: Alla önskade hundlåtar av olika slag, inklusive Fridolf Rudins ‘Den ensamma hunden’
”Jag är hund här”
(Hittade inte vare sig ljud eller text online, men vi 50-talister och äldre VEET, som Lotten skulle skrivit). En talskiva önskad på tiotalet, bara det! Alla inblandade jublade.

Cecilia N mars 7, 2013 kl. 20:43

Du säger alltså att en privatperson hade en videobandspelare med inspelningsfunktion 1975?

Tillåt mig tvivla, men överbevisa gärna så lär jag mig nåt nytt.

Den förtjusande treåringen mars 7, 2013 kl. 20:51

Jag känner mej lite sugen på en stor och brummande motorgräsklippare.

PK-DFT mars 7, 2013 kl. 20:59

Och en snöslunga. Och RR Griffon på en ställning. Och en pulsjetmotor.

Bosse mars 7, 2013 kl. 21:20

Om vi ska vara lite petiga så spelade inte Hasse Tellemar upp några skivor, utan det gjorde Kjäll Frödetberg eller någon av hans kolleger. Och det gjordes inte i en studio utan från en skivspelare i grammifonarkivet, så några grammofoner fanns där allt. Åtminstone har jag för mig att jag läst eller hört talas om detta.

Skogsgurra mars 7, 2013 kl. 21:22

Strödda noteringar:

Tidningarna är inte tryckta på lump. De är tryckta på papper som är gjort av linnefibrer (och bomullsfibrer). Det är samma cellulosafibrer som modernt papper är tillverkat av. Modernt tidningspapper är tillverkat av samma fibrer, men nu utvunnet genom slipning av ved, så kallad Mechanical Pulp. Då kommer det med en massa lignin som gör att papperet gulnar och blir sprött. Slipmassan ersattes senare med CTMP (Chemically Treated Mechanical Pulp) som recucerar mängden ligning så att kvaliteten blir bättre. Finpapper, som tillverkas av helkemisk trämassa, kallas lustigt nog för träfritt papper.

Det fanns videobandspelare 1975. Dom hette Ampex. Stora bumlingar men inte omöjligt att någon entusiastisk privatperson hade en sådan.

Snoddas första framträdande var på radio. Han kom igen på TV – även då hos Hyland – några gånger. Jag brukade stänga av/lämna teven i de lägena.

Jo, det var sant, första gången jag hörde uttrycket sambo var det Hyland som använde det. Hallberg var senare.

Philips Laserdisc visades i Teknikmagasinet (Bengt Feldreich) för rätt många år sedan. Riksantikvarieämbetet föll pladask för den nya tekniken och lade upp mycket materiel på såna skivor. Och nu finns det tydligen inga apparater kvar som man kan läsa dem med. Man kan tala om WROM (Write Only Memory).

Jaha? Vad var det ytterligare? Har nog glömt det. Spelar roll. Får räcka så.

LupusLupus99 mars 7, 2013 kl. 22:04

PK, du får skaffa en sådan här.

Lotten Bergman mars 7, 2013 kl. 22:15

1. Hyland-Hallberg-sambo-utredning pågår!

2. Lumputredare är kontaktad!

3. CD-skivor stora som LP — ja! Eh. Han stod där, NE:s chefredaktör Kari Marklund, med en jätteplatta som blänkte som silver i matsalen på Bra Böcker i Höganäs. Vi hade precis ätit en förfärlig måltid bestående av pasta i svart kaviar, men skivan minns jag glasklart. Men ja … det var nog en … (fan, jag hade fel) … en laserdisc … (Även om han sa att alla Beatles plattor fick plats på en.)

4. Videobandspelarna var 1975 stora monster som tog in kassetter via ovansidan och liksom en hiss ner. Och jag tror att blott 100 personer ägde en sådan då. En av dessa spelade som enda person i Sverige in mellon and the rest is history på Youtube.

5. Men Den ensamma hunden (JAG ÄR HUND HÄR!) är välan ändå en Kar De Mumma-sketch? (Hur mycket Rhudin än framförde den.) Whoff!

Annika mars 7, 2013 kl. 22:18

Att vi köpte vår första cd-spelare en lördag i mitten av oktober 1989 minns jag, för att jag minns de mycket speciella omständigheterna. Och då var vi ganska senfärdiga jämförda med många andra. (Man kan läsa om cd-skivor här om man är intresserad. Själv tappade jag intresset efter att ha skummat första stycket …)

Annars har jag inte mycket att tillägga, utom att fråga PK-Treåringen varför han vill ha en gräsklippare nu. Tillgång till växande gräs? Här sjönk temperaturen nyss under tio minus, igen; ‘jö, ‘jö, vårkänslorna.

Pulpmassa jag lignins
Vinglas Lotten diskmaskins

PK-DFT mars 7, 2013 kl. 22:31

Tekniskt magasin.

Jag saknar möjligheten att störa mina grannar med motorbuller på en söndagmorgon.

Hade inte Kodak stora guldfärgade laserskivor som man kunde lagra bilder på? Stora som LP?

Bosse mars 7, 2013 kl. 22:33

Redan i mitten av 60-talet när jag tillsammans med mina föräldrar var på semester i Stockholm var jag med om en demonstration av en videobandspelare på PUB. Den spelade förvisso bara in i svartvitt och den använde breda rullband men det var fritt fram för allmänheten att köpa den om man kunde slänga upp runt 10.000 kr vilket var väldigt mycket på den tiden.

Rosman mars 7, 2013 kl. 22:34

Alla kan numera ha Kjell Fröderberg i fickan. That’s development.

Skogsgurra mars 7, 2013 kl. 22:49

PK
Försökte klämma in lite reklam för prylbutikskedjan.
Nä, mindes fel.

LarsW mars 7, 2013 kl. 22:59

I slutet av 80-talet var jag i en badort i Thailand där en Laserdisk snurrade i en bar. Inslag ett: Ett rent snuff där en ung kvinna dödades. Ingen brydde sig. Det var vidrigt.

Inslag två: Den där tysken som blev kompis med en vargflock. Alla hukade sig och förfasade sig. Försäljningen i baren i fråga avstannade för något som Nisse Linnman där hemma bara hade kåserat om.

Här kan man snacka om kulturkrock.

Skogsgurra mars 7, 2013 kl. 23:10

Kari Marklund, Puranen och en Lotten från Lule. Var ni bara norrlänningar i Höganäs?

Niklas mars 7, 2013 kl. 23:22

Och alla hade de höganäskrus i en svångrem runt halsen …

Skogsgurra mars 7, 2013 kl. 23:51

Alla var glada och ingen var gift.

Karin mars 8, 2013 kl. 00:29

@Cecilia tvivlaren: Jag köpte en videobandspelare med inspelningsfunktion 1974. I Sverige. Just hemkommen från fem år i utländer som Tanzania och USA, där sådana var i flitigt bruk, tyckte jag att jag behövde en sådan. Det var inte helt lätt att köpa den och när jag till sist spårade en försäljare sade de att de inte trodde att det var tillåtet att sälja till privatpersoner. Jag frågade förstås efter den bestämmelse som förbjöd dem att sälja till mig, men den hittade de inte, så jag fick köpa. Rullbandspelare och svartvit kamera. Som jag sedermera lånade ut till någon kreativ person som ännu inte har lämnat tillbaka den…

Pysseliten mars 8, 2013 kl. 06:12

Av alla imponerande arkiv är jag ändå mest intresserad av ditt bildarkiv Lotten! Hur i hela härkeberga hittar du bland dina bilder? Jag har mina bilder datumsorterade och ibland med rubriker om händelse det aktuella datumet, men dina bilder av bokhyllor, smutsiga hörn och underliga föremål är ju knappast tagna på en vanlig födelsedagstillställning!

Skogsgurra mars 8, 2013 kl. 06:18

Det var säkert en hel del restriktioner kring detta med ”alldeles för lättanvända” inspelningsapparater.

Jag har en Minifon i min samling av teknikhistoriska föremål. Det är en liten trådspelare (bara för ljud) och så liten att den kunde bäras i en överrocksficka modell större. Det finns ett axelhölster till den – tror att Bond fick något liknande av Q i en tidig film.

Denna apparat var hemligstämplad av DoD i USA. Manualen släpptes inte fri förrän 1974. Samma år som du alldeles aningslöst försökte komma över en ännu mera avancerad apparat! Det var ju glödhett kallt krig på den tiden.
Kolla.
Man känner hur Ivan och Oleg flåsar i nacken.

tråkmåns mars 8, 2013 kl. 09:33

…”är tredje störst i världen”…? ”

”…är det tredje största i världen” ska det väl heta?

tråkmåns mars 8, 2013 kl. 09:42

I brist på Rhudinvovve – Sov lilla Totte med Hasse och Tage 1962.

Referensen till Rhudin och hästgardistens krumma ben kommer cid 3.13.

Niklas mars 8, 2013 kl. 10:14

Rhudinvovven finns på Spotify om man söker på Fridolf Rhudin. Tyvärr vet jag inte hur man länkar till Spottan.

den blyga mars 8, 2013 kl. 11:31

@ skogsgurra
1. Tack för en intressant utredning om lignin.
(Jag som har en 28 m lång vind fylld till brädden med gamla ärvda böcker bävar…)
2. Den ensamma hunden med Fridolf Rhudins röst var ett vanligt inslag i Grammofontimmen på 40-50 -talet!
”1928
De första skolradioprogrammen och grammofontimmen startar. Den förstalyssnarundersökningen görs och över 150 000 personer besvarar frågeformulär.”

den blyga mars 8, 2013 kl. 11:48

Jag har nu Googlat på Fridolf Rhudin:
1. Jag som, *-35, under hela 40-talet med dess fåtaliga radiotimmar, ofta fick lyssna på Fridolf Rhudin, erfar att han dog redan 1935!
2. Det som mer än något annat gjort honom odödlig är den skivinspelade monologen ”Den ensamma hunden”, författad av Kar de Mumma.

Skogsgurra mars 8, 2013 kl. 12:55

Vaxholm ettan!
Den har i sin tur återupplivats av Bengan Jansson och Kalle Moraeus ”Jag är ej kreti jag är ej pleti jag är en jeti”

Skogsgurra mars 8, 2013 kl. 13:02

Fast det var Stefan Demert som gjorde den.

Lotten Bergman mars 8, 2013 kl. 13:09

Förlåt, nu är jag på språng igen — kliver strax av i Stockholm för att ha möte på KB, och förstår nu att man hänger av sig sina kläder utomhus eftersom KB bygger om. Vabaha?

Ser att det finns många frågor att svara på …

Ja, det var många norrifrån på NE: förutom Puranen, Marklun och jag hade vi två redaktionssekreterare (som vi kallade Tödde och Mödde) som var från luletrakterna. Hela etymologiredaktionen låg i Umeå. Ja, det var tider det. (Resten kom nästan uteslutande från Lund.)

Ja, ”tredje störst i världen” kan man skriva. (Jag blev dock osäker och tvungen att fråga Översättarhelena om råd.)

Bildarkivet är helt oetiketterat och sorteras bara i mitt huvud. Nästintill ohållbart, ja!

Nu måste jag kliva av!

Bosse mars 8, 2013 kl. 13:11

Jag har nu lagt upp ett Fridolf Rhudin-klipp på Youtube:

Den ensamma hunden

Sanna mars 8, 2013 kl. 15:38

När jag ska länka till Spotify högerklickar jag på en låt (i Spotify på jobb-macen) och väljer Copy HTTP Link. Lite jobbigare i mobilen (Android), där måste jag långtrycka på en låt och välja Share och sedan välja via mejl och till slut kopiera länken som skrivs in i mejlet.

Här kommer ett exempel.

Cina mars 8, 2013 kl. 18:22

Har faktiskt undrat om det finns kvar, arkivet, eftersom jag tycker att det är samma låtar, ett par tre stycken, som spelas hela tiden. Överallt. Sen kan meddelas att sådana spikskor finns på riktigt. Dottern inhandlade ett par i USA, drällde dem i min hall och jag klev på dem. Inte skönt alls. Att kliva på legobitar är ingenting i jämförelse……

Annika mars 8, 2013 kl. 18:29

Jag ser med stor iver fram emot att få se en bild eller två av ytterkläder upphängda i träden utanför KB. Eller en rad tamburmajorer*. Eller … hur var det där organiserat egentligen, Lotten?

* Jag vet inte hur vanligt det är med tamburmajorer numera — de kanske är urmodiga, hur praktiska de än är i trånga hallar med få eller inga väggkrokar/hatthyllor — men jag är oerhört svag för ordet!

Pysseliten mars 8, 2013 kl. 18:46

Urmodiga, urmodiga … jisses vilket ord! Jag tycker att Renata Chlumska är urmodig.

Skogsgurra mars 8, 2013 kl. 19:05

Tamburmajor?
Ett antal damer som heter Maria och vistas i en tambur?
Eller den klassiska rockvaktmästaren som dels tillhandahöll både slips (uthyrning) och väsentliga tekniska artiklar (diskret försäljning) på forna tiders stadshotell?

LarsW mars 8, 2013 kl. 19:06

SR kör sedan ett antal år med det de kallar spellistor, ett urval låtar som ska exponeras med en viss frekvens. Listorna dumpas rakt in i de datoriserade ‘showerna’. En helt vanlig programledare på en helt vanlig lokalradiostation har nog inte mycket mot detta. Det är bekvämt att spela Korrekt Musik, kan jag tänka mig. Då kan man fokusera på substans och innehåll i programmet.

Det finns förstås programledare som plockar in egna urval i skivlistorna (Ja, det heter forfarande så. Liksom att förinspelade program är ‘bandade’ trots att allt är digitalt numera), men vilka det är håller både de och vi som vet tyst om.

LarsW mars 8, 2013 kl. 19:08

…vilka DE är, förstås. Sorry.

Annika mars 8, 2013 kl. 19:16

På något konstigt vis blev det ännu roligare när jag för skojs skull kollade vad Wiki***ia hade att säga om ordet tamburmajor:

”Tamburmajor kallas även en fristående rockhängare.”

Fristående rockhängare. En som följer särskilt oberoende musikorkestrar? En som kan stå upp >b>hur länge hen än vistas på Love & Peace eller Hultsfredsfestivalen e. dyl? En som går på högljudda konserter utan att bry sig om vem f*n som spelar?

Annika mars 8, 2013 kl. 19:18

(Och om någon undrar över de konstiga tecknen, så var det jag som började göra en fet — tänkt till hur länge — men slarvade. Ignorera, cirkulera, finns ingenting att se här, move along … )

LarsW mars 8, 2013 kl. 19:27

Tamburmaja, jag kommer aldrig att glömma våra kvällar ihop.

LupusLupus99 mars 8, 2013 kl. 19:35

LarsW dessa återkommande låtar är en stor anledning till
att jag numer inte lyssnar på radio särskilt ofta.

Så otroligt enformigt att höra samma låtar dag om och om igen.
SR är förvisso något mindre dåliga än reklamradio men ändå
långt ifrån bra. Samma sak med nyheter. ett evinnerligt
tjatande om samma nyheter från morgon till kväll.

Aja hursomhelst här kommer tre bra låtar.

Låt 1. Låt 2. Låt 3.

LarsW mars 8, 2013 kl. 19:46

Vargen, 14: Bortåt halva befolkningen lyssnar på P4 en vanlig dag, så helt fel kan det hela inte vara.

Tamburmaja: Jag fick dig inte på kroken för att du inte höll dig på mattan. Det är ju den åttonde idag.

tråkmåns mars 8, 2013 kl. 21:11

”Ja, ”tredje störst i världen” kan man skriva. (Jag blev dock osäker och tvungen att fråga Översättarhelena om råd.)”

Huh? Sedan när? Jag har aldrig i hela mitt avlånga liv hört en sådan konstruktion. Och mitt avlånga liv innefattar nästan sju decennier.

Hävdar envist, trots Översättar-Helenas expertuttalande, att så kan man INTE skriva.

LarsW mars 8, 2013 kl. 22:35

Vi tar det en gång till:
Aj aj. Jag fick i dag veta att SR-s arkiv är delad trea i Europa, bland Public-Serviceföretagen. Vem tror för övrigt att någon kommersiell aktör skulle vara större än:
1) BBC
2)RAI
3)Radio France/SR

För övrigt handlar ryktena om nedläggning respektive försäljning, vilket faktiskt är olika saker. Ingen jag känner tror på någotdera.

…men världens största lär iaf vara den Amerikanska kongressens. De verkar också ha pliktexemplar.

Örjan mars 8, 2013 kl. 23:51

Förprogrammerade musiklistor?
Fick jag uppleva tillsammans med Lotten för några år sedan.
På Sörmland Radio
Vi hade hel veckoserie ang vinbergssnäckor. Började med plockning med Bergmanfamiljens medlemmar. (därefter matning/svältning/preparing/tillagning)
På fredagen var avsmakning och mitt studiodeltagande aktuellt.

OK tillbaks till musiklistor. Ville att Eva Roos och Amors Pilar skulle spelas. Men den flexebiliteten fanns inte. Inte ens för en liten snutt från sången.
Varför den melodin? Jo- pga vinbergssnäckors hermafroditiska sexualliv. Där har utskjutande ”pilar” betydelse.

Magnus Andersson mars 9, 2013 kl. 00:41

Man undrar allt vad det var som Marklund demonstrerade 1989. Jag köpte min första musik-CD 1984 (dessvärre en ganska dålig skiva: Paul McCartneys Give My Regards to Broad Street, men det var därför att den innehöll mycket mer musik än LP- och kassettversionerna) — och den CD-n var allt 12 cm tvärs över.

Laserdisc kom ut på marknaden redan 1978, fyra år före CD-n (dessutom var tydligen Laserdisc färdigutvecklad redan 1972), så det som NE-redaktionen fick se måste ha varit något annat, revolutionerande lagringsmedium.

Snoddas är väl bäst så här. Eller på 78 varv.

Annika mars 9, 2013 kl. 00:44

Vinbergssnäckor är trevliga så jag har flyttat hit sådana avsiktligt från föräldrarnas ställe när pappan dog och mamman flyttade därifrån. Och särskilt roligt är det att råka på dem när de älskar med varandra eftersom de gör det så läääänge! Jag har fotograferat, gått därifrån, kommit tillbaka en timme senare och funnit dem fortfarande slutna i varandras famn. Eller varandras vahettere fot (jamen hela undersidan är en fot, se här!).

LarsW mars 9, 2013 kl. 00:50

Det är klart att Amors Pilar hade kunnat spelats. Flexibiliteten finns där för den som kan. Och törs. Ser man inte låten man är ute efter, ringer man bara 4**** så finns den där inom minuter. En struntsak, på min ära.

Lotten Bergman mars 9, 2013 kl. 01:08

Magnus Andersson: Jag mejlar Kari och frågar vad det var han visade för oss!

Lotten Bergman mars 9, 2013 kl. 12:11

Kari svarar prompt!

”Det hette på den tiden videoskiva aller bildskiva. Du hitter en artikel i NE om du slår upp bildskiva. Skivan var 60 cm i diameter.

Tekniken användes på 80-talet i Bethesda, strax utanför Washington – för lagring och undervisning av medicinstudenter. Den skiva jag visade upp var producerad av bostonprofessorn Ching Chi Chen. En unik interaktiv skiva med text, ljud och bilder om den store kejsaren som byggde muren och om den stora arkeologiska utgrävningen i Xian.”

Bosse mars 9, 2013 kl. 19:12

Snoddas första framträdande i radio var visserligen i ett Lennart Hyland-program men inte i Hylands hörna utan i Karusellen. Där sjöng han Flottarekärlek men utan det där haderianhaderaet. Året var 1952, undertecknad var ett år gammal så om jag lyssnade på programmet så har jag av naturliga skäl glömt det. Men han har även varit med i Hylands hörna.

Bosse mars 9, 2013 kl. 19:23

När det gäller SR så är det numera nästan endast P1 jag lyssnar på, just p.g.a. att man i P4 i princip endast spelar från den här spellistan. De undantag jag på rak arm kan komma på är Ring så spelar vi, Melodikrysset och Da Capo. De två sistnämnda programmen lyssnar jag nästan alltid på. Tidigare fanns ett program som hette Hits men inte längre men det fick ju naturligtvis inte vara kvar.

Tanken var vad jag förstår att P3 skulle bli ungdomsradio medan P4 skulle spela musik för något mognare lyssnare. Verkligheten är att P3 blev ungdomsradio och P4 ungdoms- och sportradio. :-(

I övrigt lyssnar jag mest på Radio Viking som trots ett betydligt mindre skivarkiv lyckas med ett mycket mer varierat utbud och framförallt många gamla godingar som Carl-Eiwar skulle ha sagt.

Är det helt enkelt så att genomsnittsåldern på SR:s producenter är väldigt låg? Borde det inte ingå i producentutbildningen att de även fick lära sig lite om äldre populärmusik som Ulla Billquist, Sven-Olof Sandberg, Ernst Rolf och Karl-Gerhard?

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: