Facit till Julkalendern 9 december 2012

av Lotten Bergman den 10 december 2012

Tallyho på er alla! Och särskilt då tallyho på Anja, som inte vågar kommentera under december, men som gjorde det ändå!

Lucka 9 kunde många av er – googlingen ledde er fram till en vettig lösning i de fall som kunskaperna inte redan satt där på en liten pinne i ert minne. Den vettiga lösningen fick sedan ledtrådar som var extremt klara av Agneta (som har böckerna i bokhyllan!) och mindre tydliga som t.ex.

  • aggressivsuicidala fåglar
  • lövade hjälmar
  • böcker i udda format.

Samt förvånansvärt ingående kunskaper i muskötämnet, lyssna nu på Skogsgurra:

”Musköten var en stor och tung pjäs utan refflad pipa och avsedd för rundkulor. Geväret är finkalibrigare och alltid refflat och avsett för ’projektiler’, dvs. cylindriska/avlånga kulor.”

Några exempel nu:

Fredrik I: Låt sista dronten som snubblar i vår natur,  snubbla alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Rosman: Påminner mig om ” den gamle sjömannen” som jag lärde mig i ett Kalle Anka-äventyr där Kalle helt hade snöat in på strofen ”Vad felas dig? Jag grep en pil/och sköt vår albatross”.

PK, som alltmer antar formen av en haj, gissade så här: Idag gissar jag på Hajp. Eller Smulp haj.

Zkop: Den misstänkte erkänner ett brott som omöjligen kan ha begåtts.

Jag är alls inte säker (och får säkert be om ursäkt på denna plats om en liten stund), men tror att Mikael var först med rätt svar – med en relativt tydlig ledtråd också: Tallyho! Idag tror jag att jag kan!

Leda visste också precis vad det handlade om: Dagens HB tycks ha klarat sig från både åtal och rättegångar, såvitt jag kan se. Men straff blev det. HB fick sluta på Konstakademien och så var det med den illustratörskarriären.”

  

Det som avsågs i det underliga dokumentet (som jag hade lämnat kvar massa skräp och ologiska faktafel i, bafatt) var den roliga poetissan och illustratören Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Hon, Karin Boye och Edith Södergran brukar ibland nämnas i i sammanhanget ”döda, kvinnliga poeter som var bra”, och det får man ju säga stämmer. Det lite annorlunda är att Harriet (det känns som om vi har lagt bort titlarna, som om vi är gamla polare nu) inte blev erkänd som konstnär förrän efter döden i lungsot, blodhosta, tuberkulos och galopperande feber.

Det här med tbc var så intressant att jag fastnade i lite statistik. Man kom på effektiv medicin i början runt 1942 och vaccinerade dessutom alla nyfödda barn i Sverige från 1940-talet till 1975. År 1940 insjuknade 18 400 personer och 383 dog, medan 404 insjuknade 2002. (TBC-CHOCK: numera ökar fallen – 643 insjuknade år 2009! Ta på er munskydd och stäng dörrarna!)

Harriet skrev och ritade och lekte fantasilekar med sina syskon såpass effektivt och lärorikt att hon kom in på Konstakademien. Dock slutade hon efter två år eftersom konstnärliga genier förr sällan kunde stöpas i formar och hade svårt att rätta in sig i leden. Tsssst, sa Harriet och åkte hem och ritade en bild och skrev en dikt. Men ingen ville lyssna på henne. Ingen ville ge ut hennes alster och ingen ville betala henne för illustrationerna. Men hon lät sig inte nedslås utan gick på i ullstrumporna och gav själv ut sina dikter.

 

Men så kom hostan. Alla älskade henne och ville vara med henne (även om förlagen inte ville ge ut henne), men hon var tvungen att skickas iväg på sanatorium – till de andra hostande. Fast där hade de rätt kul med maskerader och andra fester:

Några månader innan hon dog skrev hon i dagboken:

”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger.”

På en annan plats i dagboken:

”Igår fann jag en död älg i skogen, fast hvad som fanns kvar af stoftet var endast ben och hår, men jag släpade hem den bit för bit. Den hade en sån vacker skalle och den måtte ha varit smal öfver höfterna som Wilhelm.”

I många dikter beskriver hon lyckan att få barn, vilket låter förvånansvärt äkta med tanke på att hon inte hade några barn:

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

(Ur ”Är det du, är det du, allra käraste barn”)

Harriet tror att vännerna är drontar.

Harriet tror att vännerna är drontar.

Dikten som jag hade gjort om är ”Jakt på fågel”, som avslutas så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Och i egenutgivna boken såg den ut så här, med en ovanligt mager och förskrämd dront:

Ja, jag gillar Harriet Löwenhjelm.

Men nu är det dags! Plommonstopet och lapparna! Pul och trassel, lapp på lapp och här draaaar jag … Agneta! Som ju hade böckerna!

Och lucka 10 kommer vid fyrasnåret inatt, japp. Sova gör vi den 25 december.

{ 23 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

Håkan (hakke) december 10, 2012 kl. 00:25

Jag har nätt och jämnt stött på HB tidigare, men jag gillar mycket vad jag hittade under dagens vindlande gogglingar och surfande. Till exempel dikten Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Via det sällskap som håller henne i minne hittade jag också en skrift (pdf) från en minnesutställning av hennes teckningar. (Är det inte SG som skymtar där på sid 10?) Den gode Ragnar Hoppe dristar sig i inledningen att avge följande eftermäle:
”Den underliga brygd av patetiskt allvar och burlesk humor, som jäser i hennes tidigare dikter, klarnar i hennes sista till ett genomskinligt, men mörkfärgat djup.”

Skogsgurra december 10, 2012 kl. 00:25

Äntligen!

Skogsgurra december 10, 2012 kl. 00:36

Då kan vi alltså konstatera att Harriet själv stod för faktafelen. Bilden visar en musköt. Men i dikten säger hon luntlåsgevär.
För att riktigt gnida in det har hon i satanisk list ritat en musköt med avtryckare (dvs hjullås, slaglås eller annan mekanism) – det kan alltså inte vara ett luntlåsgevär.
Här har forskningen material att arbeta med i decennier framöver.

Annika december 10, 2012 kl. 00:37

Ja, den dronten hon tecknade var ju rätt så odrontal. Mer lik en liten albatross, faktiskt.

Grattis till Agneta!

Skogsgurra december 10, 2012 kl. 00:39

Se där! PK skördar poäng: ”Den underliga brugd av patetiskt allvar och burlesk humor, som jäser i hennes tidigare dikter, klarnar i hennes sista till ett genomskinligt, men mörkfärgat djup.”

Lotten Bergman december 10, 2012 kl. 00:41

Jag ser också SG på bilden, hakke.

Håkan (hakke) december 10, 2012 kl. 00:41

@Annika
Ja, se på fan. Röken som bolmar ur musköten är faktiskt mer drontal än själva dronten.

@Skogsgurra
Den brugden tar vi med oss på läktaren imorgon!

Agneta december 10, 2012 kl. 01:02

Å, jag vann en T-shirt! Tackar, tackar!

All Harriets poesi finns samlad i en enda bok som ursprungligen gavs ut 1919. Det tillkom fler dikter i nya upplagor1927 och 1941. Min utgåva är alltså en senare upplaga av den som gavs ut 1941. Själv stiftade jag bekantskap med hennes dikter i realskolans litteraturundervisning någon gång under femtiotalet. Hon var ju både läsvärd och rolig.

Lägger in även här:

Inte bara drontar jagades!

JAKT PÅ HÖGVILT

En enhörning lopp genom skogarna fram.
Gud skänke oss glädje och löje!
Den vilje vi jaga med buller och glam.
Tallyho, Tallyho, vilket nöje!

(och sex verser till)

Örjan december 10, 2012 kl. 01:06

Prata om omöjligheter!
Flygande dront!

LarsW december 10, 2012 kl. 01:35

Som jag trodde, och först var för lätt för att vara sant; Att fågeln var en Dront fattar envar korsordslösare. Att Wikipedia sedan länkar till ‘Jakt på fågel’ i just Drontartikeln gjorde att jag tvekade i flera sekunder, eftersom Lotten är bra på villospår. Det här är för bra för att vara sant?

Men det var det inte. Födelesedata, t.ex, rymdes i anmälan, och till och med polisens namn var en omskruvning på HB-s.

Tack för kaffet Wiki, som det heter på idrottssvenska.

LupusLupus99 december 10, 2012 kl. 01:59

Babs, du undrade?

Jag tror att hb idag är en järnhård kille som dock ibland nog
kan känna sig lite ensam där han står lite för sig själv.

Han har flera syskon i landet ända uppe från Luleå trakten
ända ner till Ystad trakten. Längsta syskonet bor dock i
närheten av Piteå.”

Den järnhårda killen är Pater Noster som står lite för sig
själv på Hamneskär strax utanför Marstrand.
Syskonen är de andra Heidenstamfyrarna varav Rödkallen utanför
Luleå är den nordligaste belägna Heidemstamfyren medan
Sandhammarens fyr utanför Ystad är den
sydligaste Heidemstamfyren.

Noterbart är att Heidenstamfyren som nu står på Rönnskär
i Piteå en gång stod på just Sandhammaren.

Dieva december 10, 2012 kl. 07:14

Grattis Agneta! Via Alice i Underlandet och Robinson Crusoe så lyckades jag ta mig fram till Harriet. Är nöjd bara för att jag lyckades lista ut HB.

Bess december 10, 2012 kl. 08:27

Lyckades också via villospåren Orwell och Livingstone tillslut hitta rätt. Harriet är en ny bekantskap. Kul! Dikten Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta, får mig att associera till Dartanjang som sjunger popmusik i köket.

Babs december 10, 2012 kl. 08:51

LL99 – wow! Tack för förklaringen. Tänk att det finns en sådan fyrentusiast i båset.

Ökenråttan december 10, 2012 kl. 08:56

Harriet L:s vän sedan skolåren, författaren m.m. Elsa Björkman- Goldschmidt, även känd som ”Sibiriens ängel” för sina sjukvårdsinsatser därstädes under första världskriget, har skrivit en biografi, ”Harriet Löwenhjelm” kort och gott, som är mycket läsvärd. Elsas egna memoarer, ”Jag minns det som i går”, är också intressant och underhållande läsning .

A-K december 10, 2012 kl. 10:52

Började hos Selma och Löwensköld p g a aspirantens omskrivna namn, vandrade vidare till Boye och hamnade till slut hos Harriet. En ny bekanting som verkar vara i min smak.
Har nu lyckats lura hit maken. Får se om han vågar kommentera också. Men hur ska det gå med allt julstök?! Barnen får köpa sina egna klappar på mellandagsrean…

Lotten Bergman december 10, 2012 kl. 12:13

I nästan alla nättexter om Harriet, citeras en text som är skriven av akademiledamoten Lotta Lotass:

”Efter två år som elev vid Konstakademien avvisades hon 1911 på grund av hennes starka vilja att gå sin egen väg, vilken tolkades som brist på respekt för auktoriteter.”

Hennes? Really? Jag vet att jag är onödigt petig ibland (ergo alltid), men varf… eh … hallå, Lotta Lotass? Eller har jag läst meningen för många gånger och tappat känslan för vad som är rätt och fel?

Här är originalet: http://litteraturbanken.se/#!forfattare/LowenhjelmH

Linisen december 10, 2012 kl. 12:57

OT/OT: Efter att ha lättrimmat en gissning i båset här igår förmiddag, var jag ute och konserterade hela dagen. I pausen mellan två gig kom jag plötsligt på mig själv med att sitta och prata livligt och relativt initierat om dronter. Mina medkorister förstod uppenbarligen inte allvaret. Jag blev tvungen att sluta när delar av deras matsäck började spridas över rummet, likt partiklar från en nedskjuten dront.

Ökenråttan december 10, 2012 kl. 13:24

… sin starka vilja … ska de välan va. Lotten har alltid rätt.

Lotten Bergman december 10, 2012 kl. 13:55

Vilket väl i förlängningen gör att jag har rätt till Lotta Lotass’ stol i Akademien?

Håkan (hakke) december 10, 2012 kl. 13:59

Äh, låt du Lotass sitta kvar också så har du någon att bråka med. Men det är hög tid att utveckla den ämrans akademien — ”De nidderton” skulle vara en bra början!

Örjan december 10, 2012 kl. 16:48

Ökenråttan: ???
Sibiriens Ängel hette Elsa Brändström, men korrekt att Elsa BG skrivit bok om henne.

Örjan december 10, 2012 kl. 20:49

Lotten och hakke.
7:an nu ledig.
Akademien borde inte ha svårt val.
Vi vet ju vår favoritinnehavare.

Lämna en kommentar

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: