Hoppa till innehåll

– Och hur är det i New York just nu, Katarina?

Jag har förut berättat att jag gillar panik, katastrof, undantagstillstånd och bensinransonering. Förmodligen för att jag aldrig i mitt liv har upplevt riktig panik, katastrof och undantagstillstånd. Småproblem som skavsår, biljettköpstrubbel och inställda tåg roar mig mindre.

Bensinransoneringsköerna i december 1973 minns jag dock med värme!

Just nu är det som bekant lite stökigt i New York, staden dit jag längtar innerligt. Det är visserligen ännu stökigare i Cuba, Jamaica, Haiti, Dominikanska Republiken, Bahamas och Puerto Rico – men det är N.Y. som figurerar mer i rapporterna. Och vad passar bättre än att prata med en av dem som befinner sig mitt i kaoset?

– Hallå, hallå, Katarina Bergman Gustafson!
– Va?
– Katarina! Hallåååå hallåååå!
– Lotten! Jag hör bara att du säger ALLÅ!
– Berätta hur ni har det!

Katarina är mor till tre av mina barns kusiner, och hon är i New York på kortbesök. Som blev ett lite längre besök eftersom SAS inte kunde flyga hem alla som planerat häromdagen.

N.Y. måndag förmiddag. Absurt.

När vi pratar, sitter hon med sin dotter och äter frukost på ett café någonstans norr om 26:e gatan, för där finns det el. Under hela samtalet rabblar hon gatunummer och kända platser för att beskriva hur långt förödelsen har nått. Det är som att prata partikelfysik med mig – jag svarar bara jaha och jaså för jag kan inte orientera mig över huvud taget.

– Vi sitter på 7:e avenyn eftersom det finns ström här. Vi är säkert 200 personer och alla sitter med varsin dator eller mobil.
– Har du en bild på sladdhärvor? Jag är lite förtjust i sladdhärvor …
– Jadå.

Samtalet bryts där och jag skriker neeeeeej och skakar telefonen som ett filpaket. Synnerligen kreativt – för det funkar: Katarina ringer upp igen!

– På ett shoppingcenter uppe vid Trump Tower är allt som vanligt, eller ptja, som efter en höststorm när det regnar på tvärsan. Men det är ju precis som i Skåne, så vi tyckte inte att det var något speciellt. Den enda skillnaden är att det vid varje pelare i shoppinggångarna sitter fullt med människor eftersom de använder eluttagen.
– Som flugor runt en sockerbit! Luktar ni illa och är skitiga och blöta om fötterna?
– På vandrarhemmet där vi bor, har det inte har funnits el sedan Sandy drog in. Det är svinkallt! I morse sköljde jag ändå av mig och tvättade håret i vasken. I iskallt vatten, endast upplyst av ett halvmeterlångt gravljus som vi köpte eftersom alla ficklampor var slut i affärerna. En av tanterna som jag pratade med nyss i kön här på fiket, sa att jag var en riktig hårding som hade tvätt… Oh, are you all right? What happend?

Sladdar!

Det visar sig att just den tanten som Katarina pratade med tidigare, hade kollapsat och i detta nu förts iväg till en väntande ambulans.

– Katarina! Hallå! Får ni i er mat som ni ska? (Jag prioriterar andra ting än tanter just nu.)
– Jadå, alltså där vi är nu, är det inte stökigare än efter en Lundakarneval. Hela Manhattan är som vanligt – fullt med folk, fullt med bilar, el och kommers. I New Jersey finns det ingenting som funkar. Jag såg en liten förskrämd affärsinnehavare som hade öppnat och försökte hålla verksamheten igång i skenet av stearinljus, bara. Men en av barerna som vi gick förbi igår hade rajtantajtan med full partystämning utan el – den enda ljuskällan var ett hundratal såna där gröna lysrör som man liksom knäcker och har på konserter.

Samtalet bryts precis när jag ska fråga om mer trivialiteter som ”har ni hunnit turista?” och ”regnar det fortfarande?”.

Flugorna runt sockerbitarna.

Katarina ringer upp igen.

– Vi har gasspisar på vandrarhemmet och igår såg jag i köket hur två små flickor stod och rörde i en gryta. Eller – en rörde, den andra lyste upp maten med ett stort, självlysande lasersvärd från Star Wars-butiken.
– Så när solen går ner blir det … svart?
– Becksvart. Inga gatuljus eller trafikljus funkar, det är svartare än svart. Bussarna går bara till 23:e gatan, sedan får man helt enkelt gå för att ta sig dit man ska. Igår när vi klev av bussen hade tur att få sällskap av en kille med ficklampa. Annars hade vi gått i beckmörker …
– Oj. (Jag har nu insett att det bästa är att vara tyst eftersom samtalet bryts så fort jag stället dumma frågor.)
– Idag träffade vi en tjej som hade fått gå i tre timmar från Wall Street för att komma till sin buss. Men alla tar det med jämnmod.

Det fåniga är att under hela samtalet tänker jag: ”Åååååh, jag vill vara där, jag vill också klampa omkring i beckmörker med okända karlar och sitta på proppfulla caféer och dela sladd med likasinnade!”

Paraplylik.

– Är amerikanarna sådär amerikanska som i filmer och bara hugger i och ler vita leenden och säger att det här ska vi klara och så kommer Bruce Willis och räddar alla … ? frågar jag medan jag hör hur Katarina försvinner i ett annalkande telefonknaster.
Skkkrffffäääääs. Ja, absolut! Det kom en brandbil körande, proppad med testosteronstinna brandmän, och baktill vajade en enorm, amerikansk flagga. Frrrrxxxxxxzzzzz. Undrar vad som hade krävts för att något liknande skulle ske i Sverige. Phkrffs … krssttnn … lghfrtk.

Union Squares trasiga träd.
Union Squares trasiga träd.

Förmodligen fortsatte Katarina att berätta om hur brandmännen såg ut, fantiserar jag. Men nu är linjen död, så jag får inte veta mer om varken testosteronet eller de svällande musklerna, hängslena och stora stövlarna.

Katarina och hennes dotter Lina kommer troligtvis att få åka hemåt ikväll, för flygbolagen försöker skicka hem alla så snabbt det någonsin är möjligt; det är ju de som betalar för mat och uppehälle under de påtvingade extradagarna. Å ja ba:

– Jaja. Vi har det rätt bra här i höstrusket vid kakelugnen. Mer te hitåt!

 (Alla bilder är tagna av Katarina Bergman Gustafson – utom den översta förstås.) 

Share
Publicerat iBloggen

56 kommentarer

  1. PK

    Om detta har jag två saker att säga:
    1. New York är en härlig stad, eller hur Lotten?
    2. Strömavbrott är det nya svarta.

  2. Jag antar att N.Y. är en härlig stad, det är allt jag har att säga i frågan innan jag dör av bitterhet.

    Om jag hade varit en kändis hade detta stått på löpsedlarna nu:

    EXTRA!
    Lotten bitter:
    – Alla har varit i New York utom jag!

  3. Och jag kan bara tänka på hur bra filmerna, böckerna och pjäserna kommer att vara. För att inte tala om vilka intressanta dansuppsättningar det kommer att bli!

  4. Hmm

    Avundas dem inte. Och jag har ännu inte hunnit vara i NY annat på ett hotell vid flygplatsen så det räknas inte.

  5. Det där var då en mycket bättre rapportering än något jag sett i bladen eller trådlöst. Och nu fattar jag att det inte är Nisse utan Katarina.
    Hon gjorde väl sitt i södern? Vad gör hon i N.Y. med omnejd?

  6. Lotten, alltså? ”panik, katastrof & undantagstillstånd”.
    Du behöver väl inte åka ändå till NY för att uppleva det?
    Det ska väl räcka med att kliva en trappa ner till källaren? 😉

  7. Man vill ju ha liksom lagoma katastrofer. Helst ska folk inte dö och sådär, men lite plötsligt påkommen brist på bekvämlighet har en viss je ne sais quoi. Såsom vi (inte alls generiskt vi utan jag och den andra hälften, samt kakaduan) är bosatta har vi ju strömavbrott lite nu och då, men det räknas inte utom efter till exempel Gudrun när vi var utan från ganska tidig kväll till nästa eftermiddag. Jag vore nog mindre obesvärad av obefintlig ström om jag bodde på förtiåttonde våningen i ett sjuttivåningshus …

  8. Skogsgurra: Tack! Katarina bor i Lund (södern), men far och flyger över jordens alla hörn. Fast i New York var hon just denna gång bara för att roa sig. Och roligt blev det ju …

    (Om Skogsgurra med sin fråga och södern egentligen menar Katrina the Hurricane, låter jag vara osagt.)

  9. Eva

    Verkar som gnällisar härhemma vill underdriva katastrofens omfattning, men det är ju alltid som tystast från de ställen som drabbats värst. Jag är allmänt impad av (och försöker att inte vara avis på de som bor i) riktiga storstäder som New York och London, och den ambition man har där att städerna måste fungera, både för boende och turister, bland annat för att de ska kunna hitta och röra sig korsan och tvärsan mellan valfria platser. Till skillnad från Stockholm, (där det bara finns två riktningar: in till city och köpa och så ut ur city och sova).. men jag ska nog titta ordentligt på 10-dagarsprognosen innan jag åker till New York i alla fall, gillar inte att frysa om händer och fötter.
    Jag trivdes som sjutton i New York den vecka jag var där, men hann bara dammsuga några få kvarter ordentligt. Hittar inte den lokala nyhetssajten, där man till exempel kunde läsa att boende sörjde eller gnällde på att folk gnällde över att stormen hade skadat eller fällt 500 gamla träd i central park. Det var mirakulöst ingen person hade skadats, trots att stormen kom helt plötsligt mitt i heatpeakutomhusbioevent i parken.

  10. Vi var i N.Y år 2000. Ett av inslagen var en uppfärd i World Trade Center. Min vistelse på översta våningen varade i tio sekunder:

    Det första jag såg, var en UTSTÅENDE panoramaruta där dessutom små barn låg och gottade sig över utsikten. Jag tvärvände och ställde mig framför nedhissen, fick ett ’Hallå där! Ställ dig i kön’.

    Sen såg dom min min och gav mig förtur. I expresshissen ner kom de vanliga skämten om att ’ner kommer vi ju alltid’. De upphörde när föraren såg min min.

    Men jag kräktes i alla fall inte på hela tiden.

  11. PK

    Sitter och pokulerar på lokal över lite double out meal stout, barley wine och kängurustek. Ölen från Belgien. Hoppas att jag hittar till tåget den.

  12. Oj, PK, ”den” stavningen antyder nästan att du kan behöva lots.

    (Förlåt – jag skriver också fel ibland utan att för den skull vara å farofärde)

  13. Jessika

    I Boston, dit jag anlände för några timmar sedan, är allt lugnt. Stormen har inte orsakat totalkaos.

  14. Bra rapportering! Jag undrar lite över hur inkvarteringen av turister som måste stanna flera dagar har löst sig. Jag fattar väl att inga nya turister har kommit till, men så enkelt är det väl inte att det går jämt ut på alla hotell och vandrarhem. En drös NewYork-bor behövde ju också bo. Vi kanske var ute i onödigt god tid, men vi bokade vårt boende fem månader i förväg och då var det begränsad tillgång på rum (i vår prisklass).

  15. Alla verkar få bo kvar där de bor även om de egentligen inte har bokat plats — eventuellt nytillkomna får ta vad de får, liksom. Här finns en artikel om hur man letar efter eluttag …

    ”The most popular place, unexpectedly, has become a Chase Bank on Third Avenue, which has been opening its doors to whomever comes, allowing them to bring their dogs inside, charge their phones, use the bathroom and Internet, and get free water and coffee. It has also become something of a tourist attraction.”

  16. Och till och med paraplyliken dokumenteras! Vad fint! Det måste i och för sig finnas hur många som helst där nu, och då kanske även andra än jag hajar till. Men det fascinerar mig alltjämt att folk envisas med att försöka använda paraplyer även när det är uppenbart hopplöst. Jaja, jag gör precis likadant själv, såklart. (Förutom att jag inte dödar mina paraplyer eller lämnar dem i rännstenen någonstans).

  17. Jag har inte heller varit i New York (mellanlandning på JFK räknas inte) men har vaga planer på att åka dit i vår.

    Nu är jag dock mest intresserad av att se om Sandy kommer att påverka USA:s klimat- och miljöpolitik. Nu när även makthavarna har fått en försmak av det som forskarna förutspår.

  18. Jessika: Rapportera gärna om det händer nåt lajbans i Boston! (Sladdhärvor? Beckmörker?)

    Dieva: Jag läste nyss att Bloomberg stödjer Obama från och med nu, eftersom han sägs ha visat tydligare miljöengagemang än Romney.

  19. (å än slank hon hit å än slank hon dit)

    Som vanligt far jag ut över sidolinjen bara för att jag kom att tänka på en sak. De döda paraplyerna leder mig till minnet av en ljuvlig barn- och ungdomsbok* där ”umbrellas” när de går sönder hamnar i underjorden, får liv och blir ”unbrellas”. Som sådana flaxar de omkring i UnLondon eller snarare, i bokens titel.**

    *som verkligen borde översättas till svenska, om det då görs av en exceptionell ordvrängare för annars kan det vara.
    **Ursäkta att jag helt opåkallat gör reklam för älsklingsförfattare, men jag liksom tänker i böcker jämt. Sådant är mitt mentala landskap.

  20. Det kunde man drömma om. Drygt femhundra sidor skoningslöst ordlekeri tar nog lite tid … jag skulle gärna försöka själv men då skulle jag också vilja vara säker på en rimlig timpenning och förresten är jag ju inte professionell översättare, och … Har Lotten huggit på betet än? Någon annan?

  21. Vi har ju en översättare som förut har varit relativt frekvent här i båset. Hon har dock försvunnit eller så har hon kanske blivit
    en sån där som smyger i vassen utan att tala om att hon är där/här (?).

  22. Christer

    Jag är förvisso professionell översättare, men av facklitteratur.
    Har tyvärr varken råd eller tid att översätta den som hobbyprojekt.
    Däremot ska jag se till att läsa den. Har tidigare med stor behållning läst nåt sf- artat av den där China, har jag ett dunkelt minne av.

  23. @LarsW
    Vi som har denna trista fobi känner igen det.
    Första gången jag förstod hur illa det var, var när vi, på besök i Hamburg 1969 med mormor och de tre sönerna åkte upp i ett utsiktstorn av glas.
    Jag hade ju tidigare genom försiktig klamring långt in från balustraden klarat t.ex. Eiffeltornet.
    MEN
    Denna gång hade jag ju uppsikt över en livlig 5-åring (=DDM) som envisades med att springa fram längs yttre kanten
    OCH
    balkonggolvet var som sagt av glas!
    PS Jag gick in på din hemsida och lärde mig om Platespotting– det ska jag inte börja med – har fullt sjå att försöka läsa ut mina gamla böcker! DS

  24. Professionell läsare … var bara vad jag drog till med eftersom jag tidvis just inkomstarbetar* när jag läser. Jag recenserar. Och skriver då och då böcker om böcker. Och det händer att jag föreläser om böcker.

    (Ja, Christer, läs — mera China Miéville åt folket, säger jag!)

    *Inte hela försörjningen men en del av den, kan man säga.

  25. Sanna

    Den enda platespotting jag ägnar mig åt är att leta roliga ord och förkortningar.
    Exempel:
    BAK (roligt eftersom jag såg bilen framifrån)
    GUL (roligt eftersom jag såg det på en blå bil)
    BMW (roligt eftersom jag såg den på en Saab)
    KSP (Bond-bil med dolda vapen?)
    o.s.v
    Den varianten ni menar tror jag att jag borde avstå ifrån.

  26. Ökenråttan

    Lyste med lasersvärdet. Barn är så konstruktiva! Fast nu menade jag resourceful. Rådiga, var det jag ville säja. – Jag minns när vi kastade av våra tre barn i regnskogen (Vi har inte alltid bott i Öknen.) när dom var för överdjävliga där i baksätet och så två minuter senare grät vi nästan, ”Är vi inte kloka!”, vände bilen och åkte tillbaka. Då hade barnen redan hunnit planera hur detta skulle förlöpa. Dom hade tänkt bygga en hydda, sälja sina klockor, köpa jordbruksredskap å sånt för pengarna och odla käk. Det var nästan så att vi kom och störde …

  27. Ökenråttan, GJORDE ni verkligen det. Det som alla föräldrar fantiserar om ibland under bilfärder. Satte av ungarna bara sådär?
    /En som vill veta mer om detta ämne (samt som inte riktigt vet vad hon heter, för med minst två Karinar till i båset numera, kan det bli förvirrande att bara heta Karin)

  28. (slank iväg igen)

    Säkerhetsföreläsningarna ombord på flygplan är ju så lagom roliga när man har hört/sett dem tillräckligt många gånger, men jag blev så glad när jag äntligen kom mig för med att titta på New Zealand Airs säkerhet-ombord-film, uppbyggd enligt hysterin om den första, snart premiärande, Hobbit-filmen. Den är över fyra minuter lång, och faktiskt jätterolig och nyttig och söt*. Samt rekommenderar jag helskärm, för det är hög bildkvalitet och fina detaljer.

    *där rolig och söt innefattar att man är road av hobbitar och annat fantasy-knytt … Peter Jackson är själv med i ett par sekunder.

  29. Ökenråttan

    Karin: Vi har gjort många saker som föräldrar önskat att dom hade gjort. När yngste sonen – den ende av våra tre som det fanns dagisplats åt – dag efter dag ville stanna på dagis när vi kom för att hämta honom så sa vi en dag: ”Om du inte vill komma med här som går vi hem nu” och så gick vi. Efter en kvart skickade vi iväg storebror att hämta upp lille gulle. Efteråt jublade dagisfröknarna: ÄNTLIGEN föräldrar som inte bara kommer med tomma hot – ”Om du inte kommer med nu så går vi!” utan verkligen GÅR.

  30. Åh så sorgligt fast intressant — jag råkar in i jubileum-tanken igen, och den här gången är jag så tidigt ute att alla hinner med: stackars vovve. Det är femtiofem år sedan hon offrades för oss. Eller vad man nu säger.

    Duktig hund. Stackars, stackars hund.

  31. @skogsgurra, skriver upp moba på min lista :).

    @lotten. Kusten fick ta emot mycket spö men stormens öga (Det Mycket Röda området på väderkartan) låg ändå över New York. Man stängde av lokaltrafiken i Boston i några dagar och människor som inte var helt nödvändiga för samhällsfunktionerna skickades hem från arbetsplatserna. Människor som bodde alldeles vid kusten uppmanades evakuera. Trädgrenar föll ner, översvämningar lite här och där men inte tillnärmelsevis samma kaos i termer av strömavbrott och översvämningar som i delar av New York. Det mest slående är hur sårbara storstäder verkar vara vid stormar och annat force majeure. Ingen el; inga hissar i skyskrapor om åttio våningar. Inget vatten, ingen matlagning, inga fungerande hygienutrymmen.

    Vi flög via Chicago och satte inte ens en tass på mark i New York (ens på flygplats). Tänkte att man hade nog där av strömavbrott att vi kunde hoppa över det. Inte för att två personer i transfer på en flygplats hade gjort vidare mycket till eller från men i alla fall.

    Det har regnat och blåst idag men inget i närheten av orkan-hastigheter. Inga sladdhärvor vad jag har sett. Snäll service av dom som har el ändå, ladda datorer, paddor och iphones HÄR.

  32. Jessika
    Om du är det minsta intresserad av måleri och om du har lite sinne för tragikomik, absurditeter och gravallvarlig attityd inför de sköna konsterna så är källaren under biograffoajén oslagbar.
    Det lokala ölet är förstås extra värt att prova när man är på plats. Ni råkar inte bo på Double-Tree?

  33. @@ Ökenråttan och Karin!
    Här är ytterligare ett föräldrapar som kastat av trenne bråkstakar (13-9 år) ur bil.
    Det var dock ganska kallhamrat – 1 km från hemmet på stillsam strandväg…
    Tanken var att de skulle promenera resten av vägen hem vilket två gjorde. Mellansonen sprang hem, blev så fascinerad att han därmed inledde en tio-årig karriär som långdistanslöpare!

  34. Apropå det, SG, jag grämer mig fortfarande över att jag gav bort den fina MOBA-katalogen. Vill ha en ny. Hur gör man?

    @ Ökenråttan och Den blyga, bland de sagor för småbarnsföräldrar som jag brukar berätta ingår skildringar av hur man helst inte skulle hämta på dagis före sex, för då missade ungarna ju den gemensamma upplevelsen av barnprogrammet (Kom nurå, barnprogram på TV2!). Dagen småbarnsföräldrar tror mig knappt. Klockan sex? TV på dagis?!

  35. Tusen tack för rapporten, Jessica! (Jag är verkligen fascinerad av hur allt funkar och inte funkar. Och hur människor reagerar olika vid krissituationer.)

  36. Tack Skogsgurra! Ska försöka klämma in den i kvällens program. Leif har just anlänt för att hjälpa till med installationen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.