… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.
Så här var det (uppdatering)
Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.
Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.
Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.
A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:
Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.
Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.
För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.
Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …
Uppdatering
Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom
- jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
- jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
- locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
- jag så sällan går på visit per se.
Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:
- fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
- trasiga örhängen
- för små jeans
- A4 skrivna på skrivmaskin
- gamla tidningar.
Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.
(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)
Och i mitt sovrum är det så tomt att vem som helst kan börja ana oråd. Inga oformliga klädhögar jäser på de två stolarna, bokhyllan gapar tom, barnen ropade förtjust: mamma, det ekar härinne!
Allt tack vare en tapetserare som aldrig dök upp förra veckan. Vi tapetserar vanligen snett och vint själva, men det är en femårsgaranti på huset som givit oss tillgång till en gratistapetserare. Som dock inte dyker upp.
Jo. Det måste jag ju hålla med om: det är konstigt när det är ordning. Men. Det här är nåt i hästväg.
Ser nästan ut som mitt arbetsrum…
Tapetserare? Ska ni klä om möblerna på garanti? På plats i hemmet? Lyx!
Reagerar som PK.
Hoppas att debutantfoten repar sig fort och rätt.
Och så är det trösterikt att både se och höra om röran.
Hoppas nu bara att inte kuvertet åkte med resten på pappersinsamlingen.
Och så vill jag återigen puffa för mitt senaste inlägg på min blogg om en namninsamling.
PAPPERSINSAMLINGEN!!!
Men… var gör mitt sovrum i din blogg?
Nä nu ser jag fel färg på lakanen.
Alla våra 5 pass försvann ut med pappersisamlingen tror jag. Eller kommer de fram när vi ska flytta. När det nu blir.
Nähepp. Pappersinsamlingen var det inte.
Nu går jag ner i min källare!
(Jag har då aldrig varit med om maken till effektiv letningsteknik: att blogga om det under tiden. Jag har hittat fem fjärrkontroller, en hårfön och en postsparbanksbok med 37,50.)
Nämen. Vet ni vaaa? Klockan är 23:03 och den är hittad!
*gilla*
Lotten, du har LÅNAT mina två favorit-memoarer! Gör genast en lånathög!
Men hur gick det för 18-åringen?
Helt osökt dyker begreppet ”processbaserad arkivredovisning” upp i min skalle, när jag läser ditt inlägg.
Och 18-åringen mår?
Artonåringen tackar som frågar, och sätter upp sin blåa, svullna fot i ansiktet på mig. Sedan ler hon, vilket jag tolkar som ett positivt tecken.
(Numera ska man ju gå på och använda sina vrickade fötter så snabbt och mycket som möjligt, så det gör hon.)
Pysseliten: Jag har stenkoll på dina två favoritmemoarer som jag lånade och kommer nog inte att slarva bort dem förrän om ett par år.
Nytt uttryck att lägga till samlingarna, en politiker i Tyresö kommenterade en lokal folkomröstning med att ”nejsidan vann en jordskrällsseger”.
Varför får jag lust att åka till Eskilstuna och sortera saker? Smittar det där? Blir man frisk sen?
Vi har oöppnade eller omstuvade flyttkartonger, papperskassar, plastpåsar och ännu fler flyttkartonger sedan ca 6 år. Allt är i princip oöppnat. Det löstes galant genom att hyra ett förråd, som raskt blev två. Nu står skräpkartonger tillsammans med dödsviktiga kartonger både i förrådet och hemma. Halvfulla oftast.
Heja artonåringen! (och krya …)
Kaffefiltret var nog en låtlista (de brukar skrivas på konstiga saker). Trosorna hade de nog lagt dit själva för att få känna sig lite som Tom Jones.
Jordskrällsseger.
Jordskrällsseger.
Jordskrällsseger.
Jordskrällsseger.
Jordskrällsseger.
Så, om man googlar detta ord ska man hamna här. Och då ska man få veta att det är en jätterolig felsägning som jag älskar.
Anna: Om du kommer hit för att sortera saker kommer jag förmodligen att bli rädd. Hemskt rädd. Alla andra människor tror nämligen att gamla dagstidningar är till för att slängas. Nu tittar jag på en Expressen från 1987. *lycklig suck*
När jag står på scen nästa gång ska jag lägga fram ett par kalsonger vid micken! Vilken bra idé!
Hyra förråd har vi redan gjort till all förbaskad redovisning som vårt företag måste spara i tio år. (Lite dumt är ju att vi bara fyller på och aldrig kommer oss för att slänga år som får slängas.)
”Slänga år”. Hm. Huga.
Lotten, sedan något år behöver man bara spara redovisningen i sju år så ni kan hyra ett lite mindre förråd. Alternativt fylla på med andra braåhasaker.
Nämen! Bara sju år! Min djefla man, hohoooo! Har du höööört?
Seså! Masa sig till brevlådan nu!
Om man fryser jord, lägger kokorna lite glest i en plåtburk och sedan tappar den, vad händer då? Jo, det blir en jordskräll. Men sen då?
Jordskrällsseger är ett fantasmiskt ord.
Städverktyg för Gula Husets biutrymmen:
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Usafl_notes_.jpg
@DDM – Jag tror ni skall se till att tyfonen fungerar innan ni tillgriper detta verktyg …
Men om vi slänger vår bokföring kan ju inte eftervärlden forska på världens intressantaste företag! Jag tror jag beställer en nedlagd flyghangar eller ett rejält bergrum från Fortifikationsverket.
E d m: Aspö i Karlskrona skärgård, som är en underbar liten pärla, har ett militärt (typ) museum. Där kanske det går att hyra in sig?
Det här ser ganska rejält ut.
Oj, Sanna, jag tror hela Aspö skulle rymmas i den anläggningen. Vill ha.
En av världens bästa analogtekniker i sitt labb. Du har en bit kvar, Lotten: http://www.edn.com/photo/291/291880-Jim_Williams_in_his_lab_2007.jpg
Skogsgurra, kände du (till) förstärkargeniet Lodström? Hans lilla lägenhet gick inte av för hackor heller. Golvet låg ungefär 70 cm ner under det pappers och tidningslager man gick på. I övrigt såg det ut ungefär som på din bild. Förutom att han bodde där också.
Har ni hört talas om rörförstärkaren the Lars?
Tittar på en film som är klippt av en Ingemar Ejve.
Jag inte bara synar era tekniker utan höjer med antikvariatshandlaren Svante Grauers.
Den som inte orkar läsa hela artikeln kan ju rulla ner till bilden, och jag vill då gärna understryka att sista gången vi var där såg det värre ut, och han släppte inte in kunderna utan stod i dörren (två trappsteg ner från gatan).
Vilken film PK? Ingemar var min pappa.
Jag är ohyggligt imponerad av alla stökbilder som ni faktiskt tröstar mig med. Rummet är någorlunda iordningställt nu, bl.a. har jag gett förbipasserande alla inredningstidningarna.
Måndagar är för övrigt röriga dagar här i Gula huset. Barnen ska på deckarklubb, skytte, teaterkurs, basket och jag vet inte allt. (Jag borde inför diktatur som tillåter basket och inget annat.) Matsäcksmackor och gympaskor flyger genom luften och banne mig har jag inte hunnit halka i bearnaisesås också.
Kände till Lodström. Kände inte.
Däremot hade jag kontakt med Jim Williams. Och Bob Pease. Bob till och med skrev till mig när jag var intagen för en by-pass operation. Bob slår Jim när det gäller stökig arbetsplats. Kom ihåg att det som visas här är en arbetsplats på ett av de främsta halvledarföretagen. Inte en privatlägenhet: http://www.youtube.com/watch?v=t513IZ5V9Nk
Notera skyltarna! De sattes upp av arbetskamraterna. Bob blev inte sur. Han gick runt och tackade dem för utmärkelserna.
Niklas, jag gissade det. Det var därför jag skrev det. Festivitetssalongen, gick på svt i eftermiddagen. Spelade in den. Underbar liten film. Störtskön.
När min dotter pajade fotlederna sista gången jag fick gå med in till läkaren så sade denna att dottern skulle äta ”en kur ipren”. Alltså inte äta en då och då när det gjorde för ont, utan en tablett, tre gånger om dagen i ett antal dagar.
Jag gjorde samma nu när mitt revben inte riktigt ville ge med sig och bli friskt. Eventuellt fick jag en abstinenshuvudvärk efteråt ett dygn men det gick ju över. (Och revbenet fjompar sig inte längre, tackar som frågar.)
Har inget minna alls av filmen men jag var bara 7 när den gjordes. Däremot minns ja Stig Ossian Ericsson. Han var rolig och snäll. Pappa jobbade hemma, han hade sitt klippbord i källaren, så det var väldigt många av 60- och 70-talets regissörer som var hemma hos oss.
Dagens musik tips:
Tips 1.
Tips 2.
Förresten ni har väl inte missat att det idag är
exakt tre månader kvar till Julafton?
Oj, trummisen kör solo på elbanjo med slide! Det ser och hör man inte varje dag.
Och på måndag är det två månader till FÖRSTA DECEMBER!
Känn ingen press, Lotten …
Tips till luckkonstruktören finns i båset här.
Jag borde kanske lägga in kalendertid i kalendern. nu vet jag inte vad Lotten skrivit om … har läst alla inlägg och Karins blogg och … var det stökigt i Lottens rum? Det är stökigt i mitt huvud ikväll. Jag försöker bota det med oktoberöl. Det är väl oktober?
Nu skrattar jag åt din kommentar om ’fillingar’ vid micken och håller med. Briljant idé! (som nu mer jossilurar på twitter och därmed byter nick utifall att adventskalendern dyker upp igen)
Själv skrattar jag bara jag ser – eller hör – ordet ”fillingar”.