Kvasipsykolog Bergman om att älta

av Lotten Bergman den 18 september 2012

En gång i tiden arbetade jag på ett ställe som plötsligt införde medarbetarsamtal. Ordentliga listor med samtalstider sattes upp på anslagstavlor, den som skulle föra medarbetarsamtalen skickades på medarbetarsamtalskurs och vi medarbetare som skulle samtalas med fick öva på frågeformulär. Lokal hyrdes för att medarbetarsamtalen inte skulle ske på arbetsplatsen, för den skulle kunna komma att kontaminera samtalsmiljön.

Vi skulle reflektera över den gemensamma verksamheten och fundera på kompetensperspektivet och införa både verksamhetsmöten och ansvars- samt samverkansgrupper. Kompetensplaneringar skulle lägga grunden till förutsättningarna för våra mål med … bla bla bla bla …

Jag förberedde mig förstås inte alls. Jag var ju en duktig anställd som fullgjorde mina plikter, gjorde som jag blev tillsagd och dessutom tog egna initiativ. I ”väntrummet” inför samtalet läste jag passande nog Guillous ”Ondskan” (på den här tiden fanns inte WordFeud) och funderade inte så mycket på det som komma skulle.

När det blev min tur, mötte jag i dörren en av mina kolleger som var på väg ut. Hon snöt sig ljudligt och jag kunde bakom hushållspapperet ana röda ögonvitor. Hon vek undan blicken medan jag med Sherlock Holmesk slutledningsförmåga tänkte:

– Ah. Allergisk.

Sedan bröt helvetet lös. Jag fick nämligen bara kritik under medarbetarsamtalet. Det var fel på mitt glada humör, på det eviga tedrickandet och framför allt var det olämpligt att jag varje vecka satte upp små vintips som jag fick av vinkännaren Broder Jakob.

– För det ska du veta, att det finns de som är mycket bättre på vin än du.

Så här såg de ut. (Men tipsen är uppdaterade.)

Jag grät så det skvalade, fullständigt chockad. Hulkande försökte jag säga att det ju inte var någon annan som satte upp vintips men om någon nykterist tyckte illa vara kunde jag ju förstås sluta, fast alla hade ju verkat uppskatta tilltaget. Någonstans i snörvlet tänkte jag på den nog inte alls allergiska kollegan i dörröppningen.

Detta medarbetarsamtal ältade jag i ett halvår. Varje dag. Jag pratade med släkt och vänner om det, jag låg vaken på nätterna och smidde mordplaner, jag skrev elaka brev i tanken och jag såg med nya ögon på Farlig förbindelse. Inte förrän jag hade skrivit ur mig allt hat i en linjerad anteckningsbok, kändes det bättre. Riktigt avslutat blev det när jag (i fantasin, kanske ska tilläggas) blev intervjuad av David Letterman i amerikansk tv. Jag öste ut mig allt hat, tillsammans kastade vi pil på en tavla med en bild på medarbetarsamtalssamtalaren och avslutningsvis skickade jag ett evil eye ut genom tv-kameran.

Numera när jag behöver älta oförrätter, tar jag en genväg direkt till bokstävlarna och skriver av mig allt, varefter jag intervjuas av David Letterman. (Fortfarande i fantasin, ja.) Vi är jätteroliga tillsammans och publiken ger mig stående ovationer och tar förstås mitt parti. Och så går jag vidare i lifvet mot nästa katastrof med människor som refuserar mig, kritiserar mig, snor mina texter, far med osanning och slår mina barn. Skriva, tänka på Letterman, sen slut.

Och hur gör ni? Eller är det bara jag som är så här tramsig?

{ 47 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

LarsW september 18, 2012 kl. 15:07

Jag har haft månadslön på samma ställe sen 1976 och upplevt summa totalt tre medarbetarsamtal. Där handlade det om vad jag tyckte om saker och ting (in med kniven, salta och vrid om).

De negativa uppfattningar som förstås finns om min person vädrades aldrig, dock vädrades de positiva. Kort sagt: Man smörade mig.

Annars funkar jag nog ungefär som Lotten; En livlig fantasi kan städa ut mcket.

Kerstin utan blogg september 18, 2012 kl. 15:22

Det där med Letterman var en lysande idé, det ska jag använda nästa gång jag behöver älta!
Senast jag råkade ut för ett sådant medarbetarsamtal var inte alls så länge sen. Det var också droppen, jag fick jag nog av den chefen och sade upp mig (inte direkt där och då).

Tusen-Boel september 18, 2012 kl. 15:25

Wow, don´t get me started… Usla medarbetarsamtal är legio. Nån enstaka gång kommer man ut och känner sig som en hel människa, och det är INTE bättre med smörande medarbetarsamtal.

Christer september 18, 2012 kl. 15:39

Vilka kräk!
Jag ska nog inte heller komma igång alltför mycket om arbetsgivare och medarbetarsamtal, utan funderar i stället på den där filmen som jag alltid tänker på när man diskuterar översättning av filmetitlar. Fatal Attaction borde ju egentligen ha hetat Farligt begär, men fick alltså i stället av okänd anledning heta Farlig förbindelse. Och sen kom ju Dangerous Liaisons som då inte kunde heta Farliga förbindelser som den borde ha hetat eftersom det är vad det betyder, eftersom det ju nästan var upptaget, och fick då i stället heta Farligt begär, som ju egentligen var det namn som borde ha varit upptaget. Och sen hade ju Milos Foreman också råkat göra en film utifrån Liasions dangereuses, som ju varken kunde heta det ena eller det andra utan fick heta Valmont på både engelska och svenska.

cruella september 18, 2012 kl. 15:59

Usch ja, medarbetarsamtal är per defintion knäckande. Jag försöker i detta nu undkomma ett. Det går dåligt, så tack för tipsen, jag lär behöva dem inom en snar framtid.

Bloggblad september 18, 2012 kl. 17:07

Ajdå, då måste jag börja titta på Letterman så jag vet hur roligt jag ska svara när jag berättar om mina irritationer och grämelser. Det är en jättebra idé. Hittills har jag bara skrivit brev och haft imaginära samtal.
I natt när jag vaknade och började tankeskriva, fick jag lägga mig på spikmattan för att få nåt ännu mer obehagligt att lägga tankarna på, så att arga tankarna skulle få mindre dimensioner.

Orangeluvan september 18, 2012 kl. 17:55

Jag skriver brev i huvudet och skäller ut folk i mina drömmar. Sist var det min sambo, som köpt ett café och hade väldigt svävande förklaringar om finansieringen. ”Jomen, alltså, det kommer att bli jättebra!” I drömmen, alltså. Just detta har inte hänt. Ännu.

Orangeluvan september 18, 2012 kl. 18:07

Utvecklinggssamtalen försvåras ofta omaturliga, krångliga mallar, samt det faktum att de är helt fristående från all annan uppföljning, utförda av ledare som inte fått utbildning, och så sällan att varken ledare eller medarbetare hinner få in rätta knycken. Trots allt tycker jag frånvaron är värre.

Medborgare! Ta kontroll över era usla utvecklingssamtal! Boka ett möte hos chefen redan nästa vecka, på minst 1,5 timme, där du vill diskutera, i tur och ordning:

1. Vad du tycker om din prestation
2. Vad du tycker om din chefs prestation
3. Vad du tycker du kan göra bättre
4. Vad du bör ha för mål nästa tidsperiod, för att nå din arbetsgivares mål
5. Vad du behöver för att nå dessa mål

Orangeluvan september 18, 2012 kl. 18:12

Jag stavade mycket bättre innan jag hade en smartphone. Lovar.

Sanna september 18, 2012 kl. 18:23

Jag känner mig unik. Jag har haft tre utvecklingssamtal på två arbetsplatser med tre olika chefer. Jag har kommit ut från dessa och känt mig mycket bättre på mitt jobb än jag kände mig innan samtalet. Helt uppenbart har jag haft tre väldigt bra chefer. Till och med i lumpen kändes allt bättre efter utvecklingssamtalet. Och där hade jag också bra chefer. De förföljer mig visst. Ja, jag klagar inte. Ville bara få sagt att de där samtalen inte behöver vara av ondo.

LarsW september 18, 2012 kl. 18:51

Alltså: Stick. in, gärna en rostig. Salta. Vrid om. (Iaf när du har mindre än ett år till pension).

Det gjorde jag. Och han smörade.

Thy september 18, 2012 kl. 20:01

Det var ju inte utvecklingssamtal, men väl avslutande samtal vid nedläggning och omorganisering. Min strategi: var bussig och rolig – och se hur de vrider sig i plågor!!! Inget är nog värre än att ge en trevlig prick dåliga nyheter. Hehe… Gråta kan jag göra sedan och skriva välformulerade, dräpande brev som aldrig skickas. Letterman är ingen dum idé.

PK september 18, 2012 kl. 20:02

Man kan ju i detta sammanhang tycka att det var lite olyckligt att dom lät ”For your eyes only” heta ”Ur dödlig synvinkel”, när det hade varit en bättre titel till den senare filmen ”A view to a kill” som ju fick heta ”Iskallt uppdrag” på svenska.

Luna september 18, 2012 kl. 20:38

Eh, heh, här tassar chefen in bland hermelinerna. Jag hoppas att jag har medarbetare som känner sig lite som Sanna, åtminstone. Och Orangeluvan skulle vara varmt välkommen hos mig.

Kan sedan avslöja att även från chefsperspektivet ter det sig rätt lockande med Letterman-debriefing efter medarbetarsamtal. Nuff said.

Kulturchefen, previously known as Luna september 18, 2012 kl. 20:39

… om någon nu missat professionen. :)

Karin september 18, 2012 kl. 20:40

Oj, det där är svårt! Jag bortser från många år med bra och dåliga chefer (och som chef) och hoppar till tidernas begynnelse och den sämsta chef som jag någonsin råkat ut för. Utvecklingssamtal visste han inte vad det var, men tracka medarbetare var han bra på. En arbetskamrat, som lämnade jobbet, bad om ett samtal med honom innan han slutade. Under audiensen berättade han för chefen vilken skitstövel han var. Sedan reste han sig upp, greppade chefens slips och sa: ”Det är därför jag tänker strypa dig nu.” Men så släppte han taget och sade att det var det kanske inte värt, trots allt.

Själv fantiserade jag om att köpa en så naturtrogen leksakspistol som möjligt och gå in i hans rum och säga att han bara förtjänade att dö. Det var väldigt lugnande och gjorde att jag kunde sova gott.

Men vem är det som snor dina texter Lotten? Woodo-docka-kandidat?

Kulturchefen, previously known as Luna september 18, 2012 kl. 20:43

Men Karin! Så sjukt roligt! Och hemskt! Det är alltså DÅ man vet att man inte riktigt lyckats med ledarskapet. (har ännu inte hänt så kanske finns det hopp.)

Lotten Bergman september 18, 2012 kl. 21:20

Det här var ju intressant! Konsten (eller drömmen) att säga upp sig går hand-i-hand med medarbetarsamtalen. (En gång sade jag upp mig genom att säga till chefen att han fick välja mellan mig [frilansande tramsan] och den däääär [en sedan tusen år fast anställd elak trotjänare].)

Karin – den värsta textstölden renderade en artikel i Dagens Media, men det är ett par år sedan nu. Den högt ärade reklamaren som gjorde sig skyldig till stölden lever och frodas och nämns här och där hela tiden.

Jesper september 18, 2012 kl. 21:42

Så här: Åtta år i musikbranschen, där medarbetarsamtal var (av underförstådd typ) enligt följande: Spela rätt cellistusling, annars ringer vi någon annan nästa gång! Om vi har pengar till en nästa gång, vill säga. Sedan hamnade jag i statlig tjänst(emannatjänst), där jag bara kan instämma med Sanna… Trist för båset, men kul för mig.
Men varför inte, istället för nyinspelning av film, nyöversättning av filmtitlar. Se Christer kl 15:39. Det vore roligt. Gör det Lotten! Och mitt hjärta ömmar ändå för båsmadamen och alla ni andra med erfarenhet av usla chefer.

Skogsgurra september 18, 2012 kl. 21:56

Tockna moderniteter. Sånt hade vi aldrig tid med på ABB, Siemens eller andra företag jag jobbat på. Vi gjorde vårt bästa och det förstod cheferna. God trivsel, och de som psykologiserade, dvs sprang med skvaller och förtal, blev sällan gamla på de arbetsplatserna.

Dieva september 18, 2012 kl. 22:00

När min arbetsgivare införde medarbetarsamtal första gången för sisådär 20 år sedan så behövde min chef en vecka för att återhämta sig från samtalet med mig (har jag fått höra i efterhand). Jag var inte alls ovänlig, arg eller otrevlig men fast besluten att berätta hur jag tyckte att det fungerade.

Han överlevde och vi är sedan länge mycket goda vänner (han är dock inte min chef längre).

Mina erfarenheter är övervägande positiva av just medarbetarsamtal. Men sen finns det ju annat man kan älta. Kan inte påstå att jag har hittat någon bra metod för att klara tankarna. Ofta fantiserar jag nog om att på olika sätt låta skitstövlar falla på eget grepp.

Lotten Bergman september 18, 2012 kl. 22:39

Jesper (som alltså är välkommen i bloggbåsorkestern där jag bara hanterar bloggtofsar) har förstås rätt. Jag sitter fortfarande och fnissar åt Christers och PK:s filmtitelminnen och känner att detta måste vi verkligen göra något åt.

Luna-tjifen: tassa in mer!

Och vet ni att Orangeluvan som har konkreta råd här ovan, hon är också chef. Helt obegripligt eftersom vi ju är släkt.

Niklas september 18, 2012 kl. 23:11

Detta har jag lyckligtvis sluppit men det beror nog på att jag aldrig haft någon fast anställning. Däremot har jag försökt hålla i någonting liknande när jag var ordförande i en förening. Det gick sådär.

LupusLupus99 september 19, 2012 kl. 00:09

men Lotten du är ju också chef, såvida inte Olle har lagt
beslag på den positionen?

Orangeluvan september 19, 2012 kl. 08:00

Lotten är chefigast av alla, och har nog haft hundratals utvecklingssamtal med sin personal genom åren, med handfasta tips och råd om allt från klädval till yrkesval. Är inte den här bloggen ett enda stort, kollektivt utvecklingssamtal?

BoAnders september 19, 2012 kl. 11:10

Så här efteråt vill jag passa på att tacka för länken till fiskgjusarna som jag fick via din blogg. Har varit en höjdare att följa dem. Men nu har de flyttat och den senaste fågeln jag såg där var en stor korp som gick omkring och inspekterade i boet. Han såg ut som han var utsända av Baltiska Fastighetsägarförbundet.

BoAnders september 19, 2012 kl. 11:24

”utsänd av” naturligtvis. ”Han”? ”Han/hon/hen” menar jag. Könsbestämningar av fåglar är inte alltid lätt.

Lotten Bergman september 19, 2012 kl. 11:41

Välkommen, BoAnders! Oh, det hade ju varit en perfekt slutbild till Den Underbara Sommaren Med Gjusarna – en korp som kliver omkring och hummar med vingarna på ryggen.

Lotten Bergman september 19, 2012 kl. 11:41

Nu åker jag till KB! Och sedan vidare till Vimmerby. (Tvära kast eller same, same?)

Cecilia N september 19, 2012 kl. 13:19

Har de samer i Vimmerby? ;-)

Tänkte på det där med nyttan av ält.
Jag tror att funktionen ältande finns för att man på något sätt försöker lära sig av situationen.

Slår man sig med hammaren så lär man sig snabbt att man inte ska slå sig med hammaren. Ältandet blir en ganska kort historia för felet är snart lokaliserat och revision gjord.
Blir man konstigt bemött trots att man tror att man är en väl fungerande individ i samhället så blir ältandet desto längre. Det som på något sätt har antytts vara fel är svårt att lokalisera, svårt att se som ett fel. Man går då vidare i felsökningsarbetet och undrar om ens eget sätt att se på saker är fel eftersom man tyckte att det där var rätt fast det tydligen går att anse att det är fel.

Jag hade en gång ett samtal på en praktikplats där jag råkade ut för detta. Det antyddes att jag inte litade på att min handledare hade koll. Jag tyckte nog det, men blev lite orolig när jag mitt under pågående skeende såg att dukningen inte var som jag varit van vid. Så jag sträckte lite på halsen för att se om det var okej ändå, vilket det var. Jag menade mer att jag var en aktiv och uppmärksam adept som, ifall det hade behövts, hade varit med på noterna om dukningen hade behövt kompletteras.
Jag hade kunnat sitta trög och stilla och varit väldigt yrvaken och frågande om det hade visat sig att handledaren inte hade haft koll också. Det var tydligen bättre (för handledaren).

När jag inte stod ut att älta den ovana bilden av mig ringde jag en vän. Hon förstod mig precis. Det var skönt.

Sanna september 19, 2012 kl. 13:47

Lappkast?

Orangeluvan september 19, 2012 kl. 16:09

Vilken bra beskrivning av ältandets väsen, Cecilia!

LupusLupus99 september 19, 2012 kl. 16:10

KB? Kungliga Biblioteket?

Karin september 19, 2012 kl. 16:23

BoAnders, har du sett kartan där man kan följa fiskgjusemammans resa till Afrika. Först flög hon till Nildeltat, där hon hängde med en annan fiskgjusemamma, Erika, några dagar. Så flög hon strax söder om Assuandammen. Men så vände hon och for tillbaka till norra Egypten igen, där Erika stannat.

Man kan också följa den förvirrade skrikörnen Tönns irrfärder. Syrran tyckte att han påminner om en av hennes chefer. Mycket flax och skrik, men ganska lite verkstad.

Annika september 19, 2012 kl. 17:06

Jag ältar ju inte särskilt mycket, om det beror på en oältande karaktär eller kanske allmän tur (månne jag bara liksom undkommer eller missar saker som kunde locka till mycken ältning), och medarbetarsamtal har jag inte haft sen -95, sista året jag var anställd av andra. De gick i allmänhet fort och smärtfritt. Ändå tycker jag om Cecilia N:s analys, den slår huvudet på spiken*.

För övrigt tycker jag att skrikörnen Tönn har ett namn som på en gång liknar Tönt och Tlön, och det blir jättekonstigt i huvudet på mig. (Som om det inte alltid …)

*Är det verkligen bara jag som tycker att det är något skumt med det där uttrycket? Jag vet vad det betyder men formuleringen är förvrängd på nåt vis.

Cecilia N september 19, 2012 kl. 17:38

Tack Orangeluvan och Annika.

Jo jag tänker att de där förmågorna vi har, på gott och ont, har utvecklats för att det finns nåt bra med dem. (Frågan är bara vad, ibland.)

Lotten Bergman september 19, 2012 kl. 18:10

Japp, Kungliga Biblioteket. Ska skriva en rapport, bara jag kommer fram nån gång. (Ersättningsbuss is my middle name.)

Ökenråttan september 19, 2012 kl. 19:15

Det finns en film från USA som faktiskt har en bättre titel på svenska än på engelska. ”The secret life of Walter Mitty” heter ”Här kommer en annan” på svenska. Se den! Det är en stollig film och medverkar gör bl.a. Boris Carloff och Danny Kaye. Och säj sen om inte den svenska titeln är bättre!

Skogsgurra september 19, 2012 kl. 19:22

Träffa huvudet på spiken. Hit the nail’s head.
Bättre än att missa eller träffa snett så att spiken kröks.

Annika september 19, 2012 kl. 19:27

Det händer att översättningar är bättre än original, även om det är sällsynt. En klassiker är den där Bergspredikan-scenen i Life of Brian där en kallar en annan Big Nose och de tjafsar, och på engelska sägs ungefär (inte värt besväret att rusa iväg och kolla exakt formulering) ”Where are you from, Nose City?” och översättningen lyder ”Var kommer du ifrån, Näsaret?”.

Annika september 19, 2012 kl. 20:29

Ja, Skogsgurra, det är bättre att träffa spiken än att missa eller slå snett, men varför heter det just som det gör, det är det jag undrar. Till och med om man använder ”träffa” i stället för ”slå” (vilket ingen gör men det vore åtminstone mer logiskt), är själva ”huvudet på spiken” ett dumt uttryck. Spikhuvudet heter det, om man alls behöver säga något mer specifikt. Om man missar spikhuvudet missar man hela spiken, vid normalt hammarförfarande.

Åh gud vad jag kan vara larvig … Det måste vara någonting i dieten. Eller läsvanorna. Eller huset. Eller — någon som har en gissning?

Örjan september 19, 2012 kl. 20:40

KB resp KB*?
Någonsin dubbelbesök under samma resa?
*KonstnärsBaren på Smålandsgatan 7
http://www.konstnarsbaren.se/karta_vagbeskrivning.htm

Cecilia N september 19, 2012 kl. 20:42

Jag trodde du hette Lilly.

Skogsgurra september 19, 2012 kl. 20:59

Det kan vara vattnet.

Niklas september 19, 2012 kl. 22:40

Annika, hammaren har också ett huvud.

Annika september 20, 2012 kl. 00:15

Niklas, du har rätt, men är det så det menas?. Näpp, jag vidhåller att uttrycket är aningen suspekt.

Annika september 20, 2012 kl. 00:18

Och Skogsgurra: Vi har fabulöst vatten. Från Vättern.

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: