Från ruskiga hemskheter 1946 till banaliteter som Wi-Fi 2012

av Lotten Bergman den 24 juli 2012

Sverige, Sverige, Sverige.

Står det överallt i Ockupationsmuseet i Riga. Och jag suckar och skakar på huvudet så att nudelsoppefrisyren stänker i ansiktet på andra museibesökare. Fy för bövelen i helskotta sickna ruttna tomater vi var, vi svenskar.

I Baltikum har man i omgångar på alla upptänkliga sätt förtryckts och tvångsförflyttats till Gulag och andra inte särskilt gästvänliga områden. Bland annat har jag idag tagit del av instruktionsböcker där det står om hur allt faktiskt går smidigare om ”familjens överhuvud så snabbt som möjligt skiljs från resten av familjen”.

Typisk fångbarack för balter.

Typisk fångbarack för balter.

Fångläger som inte stod långt efter nazisternas koncentrationsläger i överjävlighet var i full gång ända in på 60- och 70-talen, när en del fick komma ”hem” till sina hus igen – som de ju inte ägde längre utan som i de allra flesta fall hade tagit över av (tillika tvångsförflyttade) sovjeter.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Svenska tidningsurklipp på Ockupationsmuseet i Riga.

Och när Sverige efter kriget inte lät 167 (som till slut blev 146) baltiska soldater som hade stridit för axelmakterna att stanna, utan istället iscensatte det som kom att kallas Baltutlämningen, gjordes det inte ens i god tro. Det var förfärligt, och det visste nog alla. (Jag var liksom inte med, och fick en ytterst vinklad version av Baltutlämningen i skolan, så jag gissar lite nu.) Om vi hade klätt alla dessa soldater i civila kläder och ljugit lite istället för att stå till sådan vansinnig tjänst, hade alla kanske överlevt. Men i Sverige (ergo regeringen) var man nästan hur hjälpsam som helst. Ungefär så här gick det till (i en lottensk kortversion):

Sovjet kontaktade Sverige:

– Tjäna. Hörni, vi skulle vilja ha de soldater som flydde till Sverige den 8 maj 1945. Ok?

Sverige kollade luntorna och registreringarna och de noggrant förda anteckningarna och svarade:

– Jahaja, ptja, vi vet inte, det känns inte bra. Men vill ni förresten bara ha soldaterna som kom den 8 maj? Vi har ju fler som kom på andra datum. Dem kan vi också skicka. Men … det känns ändå inte riktigt bra.

V-Gurra kontaktade Stalin å soldaternas vägnar medan regeringen och UD faktiskt försökte att få Sovjet att ändra på sina krav. Men fick bara ett njet till svar. Så Sverige lydde.

Det knorras på sina håll – de där soldaterna var minsann inte var några oskyldiga små lamm och i Hitlers tjänst hade de faktiskt gjort både det ena och det andra. Jahaja, säger vi idag – och det skulle berättiga utlämnandet? Vad vet vi om vad de hade för val, på vilka grunder de fattade sina beslut? Skulle de slåss och dö för de förhatliga ryssarna eller för det galna Tyskland? Pest eller kolera?

Sju soldater begick självmord eller stympade sig för att slippa utlämnas, en av dem stack en blyertspenna hela vägen in i ögat … ja, ni kan läsa resten i Wikipedia eller i NE. Hemska bilder finns här i ett klipp på tyska:

Jag låter er forska vidare på egen hand eftersom jag är en såndärn ytlig typ som i dessa moderna tider bryr sig bra mycket mer om hur maten utomlands ser ut, huruvida avloppen och toarullehållarna fungerar samt om det finns gratis internetvågor överallt.

För det finns gratis Wi-Fi nästan överallt här i Riga! På hotellet behöver man inte be om en sladdrig lapp med XyFgc7x67yTR utan kan logga in med orden Tallink och Free. Hotspots med internetvågor värmer oss i varenda gathörn. Detta är framtiden!

Däremot var maten på båten lite … dåtida. Eller bara annorlunda?

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Som de sybariter vi är, avnjöt vi delikatesserna med ett glas vatten för 20 kr. Och båtfönstret har sett bättre dagar, ja.

Hamburgare med tofs och tveeggad tunga.

Hamburgare med bolltofs och tveeggad tunga.

{ 12 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

Skogsgurra juli 25, 2012 kl. 07:42

Ruskiga händelser. Jag har svagt minne av att min far var ganska upprörd. Men jag hade ju egentligen inte ens fattat att det pågick/pågått ett krig och händelserna efter kriget hade jag också mycket dimmiga begrepp om. Atombombens förödande verkningar diskuterades på skolgården 1947/48. Ingen visste vad det egentligen var. ”Som nån slags syra som frätte länge” kom i överens om att det kunde vara. Och att regnkläder nog skulle skydda.
Ryssarnas omänskliga natur fick vi serverade i Reader’s Digest (Det Bästa på svenska, finns den fortfarande?). Det var nog ingen bra läsning för en sjuåring.

Lotten Bergman juli 25, 2012 kl. 07:52

Det Bästa finns fortfarande, men de kallar sig hellre Reader’s Digest. Jag har haft två av dess redaktörer på kurs en gång och sa förbluffad (och inte särskilt trevligt) till dem:

— Reader’s Digest? PÅ SVENSKA? Fortfarande? Hade jag ingen aaaaning om!

Örjan juli 25, 2012 kl. 10:59

Fiskgjusejakt i Nordamerika (?).
http://www.youtube.com/watch?v=nA3LtXnNIto

Rejäl tunga resp lax som fångas.

Annika juli 25, 2012 kl. 13:07

Men jösses, Örjan, rejält tunga fiskar … Den där laxen ser ut att väga mer än fågeln! (Jag sitter och försöker hitta på skämt på lax och flax, men de blir så dåliga allihop så läsaren ombeds fylla i sina egna)

Niklas juli 25, 2012 kl. 13:26

Örjan, WOW! Vilken häftig film! Tack!

Lotten Bergman juli 25, 2012 kl. 14:35

Fiskgjuseklor skulle man ju ha … (Hur i hela friden råkade de sätta kameran under vattnet mot just precis rätt plattfisk?)

Örjan juli 25, 2012 kl. 15:03

Klippteknik?
”Terjade” naturbilder fanns nog även innan Terje Hellesö.

Örjan juli 25, 2012 kl. 18:29

Frånsett klippteknik.
Fascinerande att foto-teamet verkar haft flertalet kameror som fångat samma jakt ur olika vinklar.
Och första jakten av fiskar i strandstim. Verkar som gjusen tagit 2-4 st i samma dykning.

Agneta juli 25, 2012 kl. 19:50

»Legionärerna« av P.O. Enquist beskriver Baltutlämningen rätt bra. Jag läste den en sommar på landet i slutet av sextiotalet/början av sjuttiotalet – och minns den som bra.

Det var på den tiden jag och våra gossar såg till att Bokbussen fortsatte att frekventera det närbelägna (2,5 km från oss) pyttelilla samhället var fjortonde dag. Var gång bokbussen stannade vid lanthandeln klev jag, gossarna och min mamma på densamma. En urgammal farbror, Elis och en ung pojke brukade också
komma den halvtimme bussen stod still.

En fiffig sak med bussen var att den av våra söner som var »läsoman«, kom på att han redan i Lund kunde skicka långa boklistor till huvudbiblioteket i Jönköping och sedan under sommaren kunde få precis allt han ville läsa levererat med Bokbussen.

Jag och sönerna brukade låna från 50–100 böcker varje gång. Från
bilderböcker, bakböcker till en bakglad son, till lärda epos. Väl hemkomna skrev jag långa listor på allt, så att vi inte skulle missa återlämna någon bok. Landet var stort med flera hus, uthus och ladugård.

Skogsgurra juli 25, 2012 kl. 22:56

Det var en kalakotaks
vars barn sa det var daks
för mat – kanske lax?
Med vingarna i ett slags
flax – och klorna som en sax
hämtades mat som ax-
epterades av de strax
flygga juniorkalakotaks.

Snälla. tänk på att det varit tre hårda dygn och besinna även att den som är utan skuld ska kasta första stenen.

Annika juli 25, 2012 kl. 23:37

I någon mån torde skulden ha varit min, alltså kastar jag ingen sten. Särskilt som jag är väldigt svag för konsten att rimma med hjälp av avstavning!

Skogsgurra juli 26, 2012 kl. 09:29

Ja, Annika. Det var din uppmaning att komma med rim som orsakade detta verkliga bottennapp. I mitt försvagade sinnestillstånd uppfattade jag det dessutom att det var båsvärdinnan som uppmanade till rim. Och då måste man väl göra som båsvärdinnan säger?
Nu är jag utvilad och har fått en bra frukost. Samt tittat till naturen en aning (vildsvin och ekorrar) och är i tämligen god balans. Jag inser mitt misstag och säger som Taube: ”Det sker blott en gång i varje hamn och ej två gånger på samma blogg”
Slutrimmat, alltså.

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: