tisdag, juni 5, 2012

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Typisk tut-tyfon.

Typisk tut-tyfon.

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

Knät from hell har inga konturer – för det är ju fullt av kiss!

Knät from hell har inga konturer – för det är ju fullt av kiss!

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med silikon kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Det är den gula ni ska fokusera på.

Det är den gula ni ska fokusera på.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla?

Nolla. Hörbarhet nolla.

{ 58 kommentarer }