fredag, juni 1, 2012

På konsert med Kent

av Lotten Bergman den 1 juni 2012

Den enda idol jag har haft på det där stalkeraktiga sättet är Johnny Depp. Jag faxade ”Keep up the good work” till hotellet som han bodde på en gång runt 1991. Men närmare så har jag inte kommit varken honom eller känslan av dyrkan.

Igår kväll var jag på Kent-konsert och såg några tjejer och killar som säkert hade faxat till bandet om de hade kunnat. De bosatte sig utanför konsertlokalen redan i torsdags och uppfann ett eget tursystem så att den som  kom först verkligen skulle få välja plats längst fram allra, allra först.

Kent på Lokomotivet i maj 2012 var nedtonad vad gäller ljuset, vilket gjorde fotograferingen svår.

Kent på Lokomotivet i maj 2012 var nedtonad vad gäller ljuset, vilket gjorde fotograferingen svår.

Själv gav jag mig på lånad cykel hemifrån ungefär en halvtimme innan grabbarna skulle kliva på scenen. På vägen smet jag in på Coop för att hämta ut biljetten eftersom det är ett ATG-ombud med Ticnetservice. För det står det faktiskt på Coop.se att det är:

Men … computer says no, sa personalen. De kunde inte lämna ut Ticnetbiljetter, det kunde bara Turistbyrån som stängde för ett par timmar sedan. Och så ryckte de på sina axlar och pekade på datorskärmen som ju vet att styra precis allt.

Här hade jag kunnat ställa till en scen och hänvisat till sajten (”my computer says yes!”) samt vrålat att det var bättre förr när man köpte biljetter i ordentliga biljettluckor med skjutfönster och tanter i virkade sjalar – men istället tog jag mitt bokningsnummer och gick. Cyklade. Jag förberedde mig noggrant på hur jag skulle övertala de alltid lika obevekliga, oflirtbara konsertvakterna. Övningsfladdrade med ögonfransarna, harklade och kollade så att jag inte hade spenat mellan tänderna eftersom det kunde distrahera.

"Eh, heeeej, jag har ett litet biljettproblem för att eh …"

"Eh, heeeej, jag har ett litet biljettproblem för att eh …"

Men. Tre sekunder efter att jag hade stammat fram mina ursäkter och rynkat pannan åt i tur och ordning Coop, Ticnet och Turistbyrån, var jag inne. Inga problem. Och klockan 20:01 började Kent lira – inga divalater där, inte. Hela Eskilstuna svimmade av pur glädje när Jocke Berg lade in ”Tuna” i en låttext och när han berättade att han jobbade på ett sjukhem där alla andra också har jobbat … och att hans kompisar från förr numera sitter i kommunfullmäktige.

Inte särskilt deppigt, nej. (Och precis exakt på pricken sådär ser min Broder Jakob ut, ska ni veta.)

Inte särskilt deppigt, nej. (Och precis exakt på pricken sådär ser min Broder Jakob ut, ska ni veta.)

Efter konserten stod de allra mest inbitna fansen kvar och tittade efter plektrum och annat som grabbarna hade lämnat efter sig, som t.ex. … hårstrån? Snytpapper? Jag hittade en vattenflaska som bandet lämnade till fansen närmast scenen – och fotograferade den lite lamt i brist på plektrum.

Någonstans på denna flaska finns det spännande fingeravtryck.

Någonstans på denna flaska finns det spännande fingeravtryck.

När jag satt där på huk kom en kille i 28-årsåldern fram till mig och sa:

– Du, förlåt, ursäkta, kan jag … få den där? Jag tror att Jocke Berg har hållit i den …

Och så såg han så rart överlycklig ut.

Bakom honom stod en tjej och grät hysteriskt. Av lycka. Hon hade nämligen fått händerna på spellistan som var upptejpad på scenen under spelningen.

Spellistan. (Det är inte den gråtande tjejen som håller i listan.)

Spellistan. (Det är inte den gråtande tjejen som håller i den.)

Jag dröjde mig kvar och tjuvlyssnade lite.

– Jag svär! Han tittade rakt i mina ögon! Under hela låten!
– Svetten hamnade här! Här! Kolla, på kinden! Det är Martins svett!
– JAG HITTADE ETT PLEKTRUM!
– Ses i Malmö på lördag!

Ja, ett gäng på ungefär 50 personer följer Kent på alla vårens konserter.

Häromdagen var lillasyster Orangeluvan i Oslo samtidigt som Justin Bieber tydligen var i krokarna. Gatorna var fyllda av tjejer som skrek och tjoade och irrade omkring i jakten på en idolskymt. Avgudadyrkan säger någon, det kan inte var nyttigt säger någon annan och många skakar på huvudet och suckar och påtalar att ungdomarna ju hade vettigare saker för sig förr i tiden.

Presleyfans i Bremen 1958.

Presleyfans i Bremen 1958.

Beatlesfans i London 1965.

Beatlesfans i London 1965.

Springsteen i Tampa 2009.

Springsteenfans i Tampa 2009.

 Och så har vi ju dessa sansade män:

Deppig Sverigematch någonstans någon gång.

Deppig Sverigematch någonstans någon gång.

Nä, jag behöver faktiskt hitta en idol att vara lite hysterisk inför. Som

  1. är någorlunda åtkomlig
  2. inte älskas av alla andra
  3. lever.

Hm. Jag är alldeles för sansad och ohysterisk.

{ 64 kommentarer }