tisdag, april 17, 2012

Jag behöver plötsligt inte fler jobb

av Lotten Bergman den 17 april 2012

För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även:

”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.”

Jag borde kanske ha gjort tillägget ”och vinna en miljard kronor för att kunna utrusta alla människor med varsin basketplan” eftersom det faktiskt blev som jag önskade: i höst kommer jag att i samarbete med Språktidningen att åka på just precis en sådan turné.

För att kolla om det över huvud taget var en bra idé, detta, gjorde jag en testföreläsning på en skola här i stan. Jag samlade material, tänkte till, gjorde en lämplig presentation med så lite text som möjligt och var nöjd och glad. Skräckexempel som jag har fått genom åren anonymiserades och så tog jag på mig mina allra finaste randiga strumpyxor och åkte iväg. Sedan kom första chocken:

Hål i strumpbyxan! Mitt på halva låret! 

Okej, en sådan himla stor chock var det förstås inte, det brukar ju hända. Men det var mindre lämpligt när jag ju skulle tala inför 60 prydliga lärare på en engelskspråkig skola. (Nu kan ni ana vartåt detta barkar.) Jag löste det på så sätt att jag drog av mig skärpet och drog ner kortkjolen över strumpmaskorna och sedan drog ner tröjan lite längre än  vanligt. Kanske såg jag lite neddragen ut, men det tänkte nog ingen på. För andra chocken bestod ju av något som distraherade en smula:

– Du vet att du ska tala på engelska?

Sa rektorn och log. Jag hade i mitt förvirrade liv intalat mig själv att det förmodligen bara var de svenska lärarna som skulle lyssna och sedan bortträngt vidare logik. Självklart talar man på engelska på en engelskspråkig skola. Jag hälsades välkommen, drog i kjolen, knixade lite och sa:

– Hi everybody! I’m going to do this in English – with half a brain.

För även om jag har bott i USA och alltid varit en hejare på engelska, är jag helt enkelt bara hälften så smart när  jag inte pratar svenska.

– And it was Bror Rexed at the Socialstyrelsen who … well, you don’t need to know that. But don’t use versala, no I mean big, no … uppercase D in Du!
– Never?
– Never!
– But in the beginning of sentences … I mean, in English we always …
– Ooops, yes, sorry, Du in the beginning of sentences should always have versala B. D! I mean D! Uppercase D!

Om ni har exempel som jag kan använda i min kamp för bättre skolinformation: mejla mig! De första föreläsningarna sker veckan före skolstarten i augusti i ännu inte bestämda städer.

Så här funkade det förr i tiden:

Lila, spritdoftande stenciler:

Skoluppgift i början av 1970-talet.

Skoluppgift i början av 1970-talet.

Ändrad information korrigerades helt enkelt PÅ den ursprungliga:

Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.

Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.

Idag är det mejlen som gäller. Vad man kanske ska tänka på om man använder smileysar är att om mottagaren har ett ennat mejlprogram, förvandlas det runda, gula ansiktet till ett versalt J:

Du kan vara J!

Du kan vara J!

Uppdatering

Jag har blivit strängeligen tillsagd att sluta framställa mig själv som en klant- och dumskalle. Därför publicerar jag lite av den feedback jag fick efter föreläsningen:

”Thank you for the tips on how to distribute and convey information in a more concise way.”

”Thank you for the fabulous lecture, it was both informative and easy to take in.”

”I found your suggestions on how to write informative subject lines in emails as well as how to properly structure an email with the salutation at the beginning, the information in the middle, and the action at the end especially useful.”

{ 24 kommentarer }