fredag, april 13, 2012

Att ingripa eller inte ingripa, det är frågan

av Lotten Bergman den 13 april 2012

Jag tror mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn. Jag går ner till deras nivå både psykiskt och fysiskt, bara.

Idag gick jag förbi en skola med hundratals omkringspringande barn i 7–12-årsåldern. Någonstans hördes ett avgrundsvrål följt av illgråt med tjut. Det var inte ett benbrottsskrik utan mer en ledsen gråt, fast på väldigt hög volym. Jag spanade in bland barnen och såg en liten mager kille sitta och gråta i ett minimalt fotbollsmål. Runt omkring honom sprang massa människor omkring – vuxna som barn. Ingen såg åt honom.

– Inte mitt problem, låt dem vara, sa halva kroppen och började gå hemåt.
– Men inte kan du väl lämna ett ledset, säkert smutsigt barn i rännstenen på det där viset, sa andra halvan av kroppen och drog ner mot skolgården.

Jag tvekade en stund till och vägde för- och nackdelar mot varandra och vinglade omkring på ett sätt som hade gjort John Cleese stolt. Till slut styrde jag bestämt kosan mot den fortfarande gråtande killen, som inte kunde artikulera på grund av snörvlandet och hulkandet.

– Hej, sa jag och gick ner på huk. Vad hände?
– DOM KNSNBHSK FNSKROKJSS! Åsså knnmsrt och lkmsnhgt och det var min boll!
– Aha, är den gula bollen där borta din?
– GUUUULA BOLLEN! MIIIN!
– Men hör nu vad vi kan gö…

På bollen som barnen spelade med stod skolans namn, så det där med ”min” var helt klart en definitionsfråga. Den lilla killen var svartsnorig i hela ansiktet, väldigt liten – kanske sju år – och hade alldeles på tok för lite kläder på sig; det småregnade och blåste ishavsvindar. Jag försökte föreslå att han kunde lira med de andra och pekade mot dem medan jag (precis som alla andra vuxna gör) påtalade det roliga i att vara tillsammans. Killen slutade plötsligt att skrika och tittade på min utsträckta arm. Så pekade han på mina vansinnigt coola armband och skrek så att det slog lock för mina öron:

– JAG VILL HA DET DÄR HALSBANDET SOM DU HAR PÅ ARMEN!
– Det där?
– JA! MED PÄRLOR PÅ!
– Mhm, det är fint. Tycker du om halsband och armband?
– JAG VILL HA DET DÄÄÄÄR!
– Brukar du göra egna pärlhalsband på fritids?
– GE MIG DET DÄR! JAG VILL HA DET DÄR! GE MIG DET!
– Men inte k…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Och så kom alltså avgrundsvrålet igen – och mina avledningsmanövrer funkade inte ett dugg. Från gul fotboll till främmande kvinnas armband är steget ibland inte långt. Vad skulle ni ha gjort nu?

Jag såg mig om. Inga vuxna någonstans. Bara några barn som spelade med en med röd bo… Röd? Var var den gula då? Aha, där i skuggan vid skolhuset! Tadaaaa!

– Titta där, den gula bollen ligger där borta, kom så hämtar vi den!
– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ! UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!
– Men den gula boll…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Jag tog nu the easy way out. Förlåt, ack du gråtande barn. Kanske skulle jag ha letat upp en lärare eller rastvakt och förklarat att jag på ett obeskrivligt dumt sätt hade gjort en liten kille i för tunna kläder alldeles ledsen, men  att jag ju bara är en simpel materialist med fäbless för armband. Jag kramade om honom tills hans gråt tystnade och så tittade jag honom i ögonen medan jag förklarade att det var mitt armband som jag hade fått av min dotter och att jag inte kunde ge bort det. Han skrek:

– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ!

Så upprepade jag vad jag hade sagt medan han bara tittade på mig. Alldeles tyst. Sedan sa jag hejdå och klappade honom på den snoriga kinden (ja, sådär som alla vuxna gör) och vände mig om och gick. Han grät inte längre, men glad var han sannerligen inte.

Jag trodde mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn – men nu vet jag inte så noga längre.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.

{ 27 kommentarer }