söndag, mars 25, 2012

När nästan allt var dåligt, trasigt eller kasst

av Lotten Bergman den 25 mars 2012

Under den senaste veckan har tingen varit emot mig. Det var dag efter dag i moll och eländes elände – men en avslutning med knorr i dur. Vi kan ju börja med ännu ett tågtrubbel eftersom jag har hört att halva befolkningen i detta nu sitter fast på tåg i Mälardalen. SJ:s app som heter ”Min resa” verkar ha fått nog, eller så skojar den med mig eftersom detta är allt som syns:

"Pretending" var ordet.

"Pretending" var ordet.

Och så har vi då skärbrädan, som efter blott ett halvår med lök och tomater samt en och annan ostbit gick upp i limningen:

Skärbrädan som inte är.

Skärbrädan som inte är.

I köket finns mer trubbel. Det är paket som inte går att öppna, filpaket som inte går att tömma och så strösselpaketet från Tosseboda:

Strössel i ett korthus.

Strössel i ett korthus.

Strösslet bor i ett paket som är knappt en centimeter tjockt, vilket gör att det står stadigt som en balettdansös på tåspetsar. Det faller ideligen och kräks ur sig strössel som sedan inte på några villkor går att peta in i paketet igen. Och som om inte detta vore nog, äger vi nu världens absolut sämsta vitlökspress, som inte kan klämma, inte kan diskas och vars hela konstruktion är som 1980-talets plastcykel: ogenomtänkt.

Ikeas senaste snilledrag. NOT!

Ikeas senaste snilledrag. NOT!

Käraste Wordfeud behagade också kajka ihop. Det var plötsligt som att stirra ner i ett mörkt hål.

Men så kom vändningen.

Jag klädde mig vackert och satte mig på tåget för att åka på kalas. SPRUTT sa det, så fastnade finkappans ärmslejf i min egen ryggsäck och alla knapparna for all världens väg. Smidig som en sköldpadda kröp jag omkring bland de andra resenärernas väskor och ben för att samla ihop de fem knapparna – ja, det är ju en rikt smyckad finkappa. Flärp-fladder, flärp-fladder sa slejfen där den hängde och slängde och var i vägen på ett synnerligen irriterande sätt. Vad göra, vad göra? MacGyver hade nog klistrat med tuggummi eller hittat två magneter och placerat dem på rätt ställe. Jag hittade i fickan ett stort gem, som jag med visst besvär kunde klämma fast i ärmen. Inte snyggt, men kanske lite intressant och säkerligen en bra öppningsreplik, tänkte jag:

– It’s a gem.

Sedan somnade jag. Aaaah. Zzzzzz. Snrfff. Zzzzz.

När jag en halvtimme senare vaknade och tittade ner på min slejfärm såg det ut så här:

Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!

Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!

Tack, oooh okända säkerhetsnålsvälgörare som inte väckte mig.

{ 27 kommentarer }