söndag, januari 22, 2012

Vi rör oss försiktigt här hemma. Man får inte hoppa fram bakom hörn och skrämmas, man får inte ställa dammsugaren under kamouflage och man får absolut inte be herrn i huset om hjälp.

*visk* Min djefla man har ont i ryggen igen. *visk*

Så här står han och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.

Så här står han – och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.

Det börjar alltid med en lång utläggning om hur det känns lite obekvämt i ryggslutet och slutar alltid med ambulansfärd. Vi är beordrade att säga till om han står, går, ligger eller gör något konstigt. Men det är precis som att säga att någon borde laga mindre salt mat eller uppdatera körskolekunskaperna: ilska och aversion dominerar plötsligt känsloregistret.

– Oj, nu står du som lutande tornet i Pisa för att kompense…
– Det gör jag inte alls!
– Fast du sa att vi sk…
– Ahhhjhhhj.

– Pappa står på alla fyra inne på toa, ska han det?
– Kräks han?
– Nej.
– Då är det ok.

– Ska du verkligen ligga sådär som en amöba i soffan, den är ju så mjuk, och ett hårt underlag sägs ju vara bättre.
– Jag mår finfint.
– Men har inte du ont i ryggen?
– Nope. Trarajdiraaaa … när som seglarn seglar på tjofaderittan lej …

Aha. Nykteristen och renlevnadsmannen (orienterare, ni vet) har petat i sig en hel värktablett och mår (just nu) toppen.

För att inte vara i vägen (eller annan, valfri anledning) åker jag nu på basketmatch. Om fortsättning inte följer, har allt avlöpt väl.

Uppdatering
Fortsättning följer … inte! Han har somnat på sin värktablett, han har inte stånkat och frustat och vrålat – men lagat mat! Den ljusnande framtid är vår!

{ 26 kommentarer }