Hoppa till innehåll

Månad: januari 2012

– Vada a bordo, cazzo! sa De Falco medan DiCaprio kämpade för livet och alla skrek av skräck.

Har ni läst den parodiska diskussionen mellan den italienske kryssningskaptenen Schettino och kustbevakningens chef De Falco?

(Den finns på engelska här och med italienskt ljud här.)

Det är som en scen ur vilken film som helst, där den gode är god och den onde/dumme/fule är just detta – in absurdum. Man sitter och tittar på filmen och halvgäspar och börjar famla efter förströelse eller en näve chips till, bara för att det är ett så banalt manus.

Men det här skedde på riktigt, i verkligheten. För att göra det svårt för er, har jag vänt lite på premisserna. Tänk er tvärtom att de två männen ser ut så här:

Den gode de Falco och den onde Schettino, allright?
Den gode De Falco och den onde Schettino, all right?

Kapten Schettino har av oklara skäl styrt världens största kryssningsfartyg upp på en badstrand. Sedan har han råkat ramla ner i en livbåt, medan människorna ombord drunknar, halkar omkring och skriker av panikrädsla. Leonardo DiCaprio hänger över relingen i en telefonsladd som alldeles strax går av – om inte Keira Knightley hinner fram med den räddande båtshaken. (Men hon har slagit sig i huvudet och ligger och blöder i ett låst rum eller nåt.)

In i bild: De Falco. Han är arg som ett bi och fräser fradga när han rycker åt sig en anakronistisk walkie-talkie. Efter de inledande presentationerna när han försäkrar sig om att kaptenen är kaptenen och att han verkligen mot all logik och allt förnuft har lämnat sitt fartyg, ger han en order:

– Lyssna på mig nu, Schettino. Människorna på båten är instängda. Under fören på styrbords sida finns en lotslejdare. Klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Förstår du?
– Jamen alltså vänta, jag måste berätt… Alltså båten håller på att kantra! säger kaptenen och man ser att han är rädd.
– Då tar vi det igen. Människorna på båten är instängda. Ta dig till stegen, klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Finns det kvinnor och barn eller andra som behöver hjälp?
– Men snälla, båten kantrar och det är så mörkt här, jag vet inte hur jag ska våg… ku… (Kapten Schettinos underläpp darrar.)
– Intresseklubben antecknar! Vad ska du göra? Åka hem till mamma och vila? Ta dig upp på båten för i helvete!

Schettino lyder halvhjärtat och alla i rummet där De Falco befinner sig reser sig upp och applåderar sin ilskne kustbevakningschef. Men då kommer Stålmannen och lyfter skeppet i säkerhet, och alla på båten reser sig upp och applåderar. Keira Knightley vaknar, räddar DiCaprio, tappar båtshaken rakt ner i huvudet på Schettino – med ett thud-splash-ljud – och så börjar eftertexterna rulla medan Stålmannen slänger lystna blickar efter De Falco och man anar att det redan nu finns finanser för en uppföljare.

På italienska och på riktigt sa De Falco ”Vada a bordo, cazzo!”, och det är faktiskt det vi i fortsättningen ska säga när vi anser att någon inte tar sitt fulla ansvar.

– Nä, jag orkar inte laga mat idag.
– Vada a bordo, cazzo!

Ser ni Leonardo di Caprio?
Ser ni Leonardo DiCaprio?
Share
16 kommentarer

Håll i er och tummarna, var tysta och gör inga häftiga rörelser nu

Vi rör oss försiktigt här hemma. Man får inte hoppa fram bakom hörn och skrämmas, man får inte ställa dammsugaren under kamouflage och man får absolut inte be herrn i huset om hjälp.

*visk* Min djefla man har ont i ryggen igen. *visk*

Så här står han och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.
Så här står han – och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.

Det börjar alltid med en lång utläggning om hur det känns lite obekvämt i ryggslutet och slutar alltid med ambulansfärd. Vi är beordrade att säga till om han står, går, ligger eller gör något konstigt. Men det är precis som att säga att någon borde laga mindre salt mat eller uppdatera körskolekunskaperna: ilska och aversion dominerar plötsligt känsloregistret.

– Oj, nu står du som lutande tornet i Pisa för att kompense…
– Det gör jag inte alls!
– Fast du sa att vi sk…
– Ahhhjhhhj.

– Pappa står på alla fyra inne på toa, ska han det?
– Kräks han?
– Nej.
– Då är det ok.

– Ska du verkligen ligga sådär som en amöba i soffan, den är ju så mjuk, och ett hårt underlag sägs ju vara bättre.
– Jag mår finfint.
– Men har inte du ont i ryggen?
– Nope. Trarajdiraaaa … när som seglarn seglar på tjofaderittan lej …

Aha. Nykteristen och renlevnadsmannen (orienterare, ni vet) har petat i sig en hel värktablett och mår (just nu) toppen.

För att inte vara i vägen (eller annan, valfri anledning) åker jag nu på basketmatch. Om fortsättning inte följer, har allt avlöpt väl.

Uppdatering
Fortsättning följer … inte! Han har somnat på sin värktablett, han har inte stånkat och frustat och vrålat – men lagat mat! Den ljusnande framtid är vår!

Share
26 kommentarer

Vad SYO-konsulenten sa

När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)

Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.

I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.

Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.

Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.

– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.

SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag  som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.

Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.

Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).

Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:

”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”

Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.

Share
58 kommentarer

Tidningen Se:s reklam från 1970

Kommentatorn Skogsgurra skickade en gammal tidning till mig: Se 36/1970 med Ricky Bruch på framsidan.

(Han är inte den förste. Många kommentatorer har under åren på vindar och i källare stått begravda i ”gammal skit” och då helt korrekt tänkt: Men vänta nu, den här vill nog Lotten ha! Särskilt nakenbilderna!)

Jag är av den bestämda uppfattningen att vi är för lättkränkta idag, och måste därför skaka och ruska om er lite. Först en australiensisk komiker som heter Steve Hughes (med ett förflutet som hårdrockare).

1. Man får bli kränkt! (Men det händer inget.)

Och nu AB Björnkranars avancerade bamsereklam från 1970, där alla reglage är samlade och stödbenen är hydrauliska. Jaja, det var ju i Se, som hade naket både här och där, så nog kunde de ta ut svängarna med sin 4-hjulsstyrning. Jag har skrivit om naket förr, och jag vet att tiderna förändras och att den här bilden inte på några som helt villkor hade godkänts idag. Men … vad tycker ni?

2. Hon är utnyttjad!

Slutligen information från Tobaksbranschföreningen, som 1968 bildades av Svensk Tobak AB och internationella tobaksföretag. Reklamen nedan (om det nu är reklam) är intressant eftersom det inte var förrän i mitten av 1970-talet som Konsumentombudsmannen beslutade att tobaksreklam måste innehålla information om tobakens skadeverkningar. Vilket väl antyds här?

3. Käka inte cigarettfimpar!

Nu är frågan bara hur man bäst umgås med tobak.

Share
16 kommentarer

Gatunummer och parfym

Jag bor på nummer 113 A i en korsning. En av intillgrannarna bor på nummer 1, fast på en helt annan gata. Fatta hur många procent orättvist det är när vi ska köpa stora fina siffror att sätta på huset för att alla gäster ska hitta rätt!

Vårt hus 1956.
Vårt hus 1956.
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår.)
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår. Och ersättas av fler basketkorgar kanske?)

Men husnumren? Sedan när har vi människor numrerat husen? Sedan postväsendet uppfanns? Eller va?

En snabb sökning visar att världen inte bara kan fira att Strindberg har varit död i 100 år utan även att vi har haft husnummer sedan år 1512 – i 500 år.

Nu kräfver jag att någon sätter några miljoner åt sidan för husnumrens högtidlighållande. Vi kan designa t-shirtar med de roligaste numren och de maffigaste skyltarna! Mikael Wiehe och Timbuktu kan skriva en politiskt korrekt hyllningslåt som Magnus Uggla får parodiera i en duett med Petter.

De allra första husnumren sattes på husen som byggdes ovanpå den då nya Pont Notre-Dame i Paris (den gamla trillade omkull 1499). Man byggde alltså en bro – vilket bara det är en konst. Sedan fyllde man bron med bostadshus (68 lägenheter) som hade affärer i bottenvåningen. Så här såg det ut:

Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?
Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?

Bara detta är ju obegripligt. Desto konstigare är att husen ovan stod kvar i över 200 år! Inte förrän  1746 började de rivas för att de (husen eller människorna är oklart) hade hygienproblem. Dessutom var konstruktionen rätt tung för bron, står det i källorna. You don’t say. (Den nuvarande bron i metall är från 1919. Men tyvärr utan hus och dito nummer.)

Husen på bron rivs.
Husen på bron rivs.

Och nu till det mest berömda husnumret, som inte är 113 A utan 4711. Japp, eau-de-colognen. För när ägaren och parfymeritillverkaren Herr Mülhens 1875 blev tvungen att hitta på ett nytt företagsnamn, tänkte han in några sekunder och bestämde sig för det smidiga ”Eau de Cologne & Parfümerie Fabrik Glockengasse No. 4711 gegenüber der Pferdepost von Ferd. Mülhens in Köln am Rhein”.

Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.
Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.

Huset som fick nummer 4711 fick det redan 1796, när en fransk general för att hitta bättre i Köln (Cologne) beordrade numrering av alla hus och dessutom kontrollräkning av alla människor. Vilket var avklarat på åtta dagar. (Och idag tar det en månad för en handläggare på kommunen att svara på ett mejl?) Men hur lång var egentligen gatan – 4 000 hus låter väl lite i överkant?

Inte alls: alla hus i Cologne fick ett nummer – från ett till sjuttifjuttitrutti. År 1811 bytte man till det system som vi har idag med husnummer som hör till ett gatunamn. Fast det är ju olika i olika delar av världen där man skiljer på olika sorters nummer med olika färgkoder – läs mer i Wikipedias artikel om house numbering.

Nu ska jag bara hitta på en produkt som kan heta 113 A så är min lycka gjord.

 

Share
53 kommentarer

En resa till medeltiden kanske inspirerar?

Förutom att man bör kunna att Shakespeare levde 1564–1616 och att Potemkin ska uttalas [patchomkin], är det jättebra att veta när medeltiden slutade. För den frågan dyker ideligen upp under nattliga diskussioner över en Janssons. Frestelse alltså. (Uppdatering. För nu har vi ju en gång för alla fastslagit att om man bjuder de där Janssons på middag och då gärna på Janssons frestelse, så har man massa sss överallt. Men om man är sladdrig i munnen och inte orkar uttala t.ex. FR, så kan man skippa efterledet och bara säga att man bjuder på en Jansson. Tillbaka till diskussionerna nu.)

Ni som inte känner igen er, är välkomna hit för att pokulera under varma sommarnätter. Visserligen måste ni först måla huset och hjälpa till att städa källaren, men det är väl ok? Så här låter det:

– Men hörni, när slutade medeltiden?
– I vilken del av världen menar du? I Italien kunde ma…
– Äh, Sverige förstås. Vi hade stenålder när andra hade akvedukter, jajaja. Men medeltiden hääär, när tog den slut?
– Reformationen!
– När vi gick ur Kalmarunionen!
– Var det medeltid när blodet flöt i Gamla Stan?
– Ja, och dom byggde det röda huset med vita stenar och satte fast kanonkulan på det gula husets hörn och Kristian Tyrann inte var tyrann i Danmark!
– Jag är övertygad om att medeltiden i Sverige tog slut i och med att Gustav Vasa blev kung 1523!

Säger någon. Och sedan följer vilda diskussioner om riksföreståndare (1521) blodbad (1520) och huruvida man någonsin sa ”Nämen hörni vad skönt det är att slippa leva på medeltiden.”  (Jag säger att medeltiden tog slut 6 juni 1523 för att det är så ruskigt exakt.)

Nu till dagens uppgift för er som läser och eventuellt kommenterar! 

  1. Du har via ett svart hål i rymden transporterats till medeltiden (i Sverige). Alltså ungefär mellan år 1000 och 1500.
  2. Nu måste du på något sätt bevisa för folket att du kommer från framtiden. (Människorna är undrande och nyfikna och alls inte aggressiva utan låter dig få tillgång till allt du önskar dig.)
  3. Vem söker du upp? Vart går du?
  4. Vad hittar du på? Ber du om en smed och visar hur denne ska tillverka en cykel? Försöker du via en potat… eh  … ett äpple leda ström …? Bakar du en kladdkaka och sjunger ”We Will Rock You” och ber allmänheten klappa och stampa åt dig? Lär du ut skrivregler? (Vilket ju är en så absurd grej att det bara måste komma från framtiden.)
Ni behöver förstås inte svara på allt. Eller ens något. Som vanligt kan ni alltså dela med er av recepttips.

(Inspirationen kommer från ett ställe som jag länkar till i kommentatorsbåset. Dels för att ni ska bli nyfikna, dels för att ni ska tänka först innan ni läser där. Jag är en bloggdiktator, serni.)

Uppdatering
Jag måste dra upp en kommentar ur båset. PGW skriver:

OK, erkänn nu, vem var det som drog iväg direkt efter att ha läst blogginlägget?

Förutspådde mobiltelefon och digitalkamera – för 111 år sedan.”

 

 

Share
93 kommentarer

Städschema och rättvisa samt relaterade vintips

Fler gånger varje år får jag propåer från stackare som har googlat på ”städschema” och hittat fram till ett gammalt inlägg där städschemat inte går att flärpa upp i läsbart skick. Nu tar jag tag i problemet och passar på att tala om att vi inte alls följer schemat längre.

Sicket magplask, va?

Fast jag tror faktiskt att städschemat var ingången till en ordning som gör att det funkar relativt smärtfritt nu. Det gick ut på frivillighet och beröm. Det funkar inte om berömlängtare bor i samma familj som berömstruntare eller om vissa tar det som en tävling samtidigt som andra utan vinnarinstinkt kan sova på gödselhögar. Städschema som pdf.

Men vi måste fastslå vissa ting först så att ni inte blir bedrövade när ni hör att vi aldrig grälar om städning här hemma i gula, fula huset.

  1. Vi bor inte trångt.
  2. Vi har hög smärttröskel vad gäller stök och slarv.
  3. Vi är sju som hjälps åt.
  4. Vi är sju som stökar till.
  5. Fast egentligen är vi sex eftersom Nittonåringen stökar omkring i Lund.
  6. Och egentligen är vi fem som stökar eftersom Fjortonåringen aldrig har stökat till någonting någonstans sedan han föddes.
  7. Å andra sidan stökar Nioåringen till som ett dussin människor ungefär.
  8. Min inställning är att livet är orättvist. Alla städar inte lika mycket. Men alla lagar heller inte lika mycket mat. Alla pluggar inte lika mycket. Alla idrottar inte lika bra. Så är det. Millimeterrättvisa är inte min melodi.
  9. Jag har inget emot att dammsuga.

Kanske är det den sista punkten som är den springande.

Kunde ha varit jag, men hon saknar ju musik i öronen.
Kunde ha varit jag, men hon saknar ju musik i öronen.

Så här går det oftast till:

– Snart kommer gästerna!
– Va? Vilka gäster?
– Minns inte! Men de är på ingång! Ta upp allt från golvet! NU!

Här har vi en viktig poäng, som jag rekommenderar. Barnen har sedan de var små haft nästan fri tillgång till datorer mellan vissa klockslag, men med det förbehållet att när jag eller min djefla man säger att de ska stänga datorerna för att städa/diska/duscha/baka/göra armhävningar, så ska de göra det omedelbart. Och det gör de. Alltså hör man vid gästernakommer-skriket ett antal klick poff duns suck – men alla tar genast upp saker på golvet för att Mamman Med Den Galna Dammsugaren är i antågande.

(En gång för flera år sedan sög jag upp viktiga legobitar utan att jag märkte det eftersom de var golvfärgade och jag hade på musik i öronen som gjorde att rasslet inte hördes. Barnen klippte gråtande upp dammsugarpåsen och borstade dyrgriparna rena med tandborste. Mycket nyttigt.)

Ok, då springer alla omkring och plockar upp saker och lägger dem på rätta (bra) ställen och inte bakom böckerna eller på hatthyllan. (Källaren får man använda, men då måste man placera sakerna så att jag inte faller huvudstupa när jag tofflar omkring därnere och letar efter blogginlägg.) Samtidigt dammsuger jag och VIPS! blir några lediga och kan skura toaletterna. Klart!

Detta har till följd att man drar sig lite för att släppa saker på golvet. För förr eller senare sker en av två saker:

  1. Man måste plocka upp dem själv.
  2. Mamma dammsuger upp allt.

När man har städat på detta effektiva sätt, kommer gästerna och då måste man ha hunnit välja ut goda viner och eftersom städningen nästan alltid tar längre tid än man har tänkt, behöver man vintips. Som kommer här, från min alldeles egen vintipsare Dr Glas (som måste vara anonym, för annars kommer maffian och skjuter knäskålarna hans sönder och samman – och knän tycker jag ju som bekant att man ska vara rädd om). Jag bad om tips till chili, thai, köttfärssås och fiskgryta. Men fick till svar att till chilistark mat passar vin i allmänhet illa, framför allt om det även ingår klassiska thailändska ingredienser som kokosmjölk, ingefära och koriander. Då ska man dricka öl till istället, det passar mycket bättre!

Till köttfärssåsen:

Antè Barbera d’Asti (nr 32335), 89 kr

Serrata Belguardo (nr 22955), 99 kr

Bolla Le Poiane Ripasso (nr 22320), 109 kr

Till fiskgrytan:

Bourgogne Chardonnay Cuvée Prestige Francois Martenot (nr 5362), 90 kr

Bourgogne Blanc Chardonnay Vieilli en Fût de Chêne (nr 5607), 99 kr

Couvent des Jacobins Bourgogne Blanc (nr 5798), 115 kronor

Och nu släpper jag loss galningarna i kommentatorsbåset för att tipsen ska flöda – både om städning och viner. Och kom ihåg: har ni ont om pengar kan man spara miljoner på att återanvända dammsugarpåsen. En gammal kaktång i nysilver kan användas som dammurplockare, så slipper man klippa och tejpa och ha sig.

Min klädstol. Jag är inte ett gott föredöme när det gäller persedelhantering.
Min klädstol. Jag är inte ett gott föredöme när det gäller persedelhantering.

HERREJISSES! Snart kommer gästerna! (På riktigt: den djefla mannen har bjudit in sju musiker och så ska de jamma i vardagsrummet hela kvällen. Jag ska sitta som ett kuttersmycke och nynna på en stol i köket.)

Share
52 kommentarer

Prepositioner framför månader?

Hej Lotten!

God fortsättning efter julhelgen!

Här kommer en fundering: ibland dikteras det ” [—] i början november”.

Jag vill skriva och säga ”[—] i början av november”.

Vilket är att föredra?

Bästa hälsningar från Birgitta, läkarsekreterare

 

Hm. Hm … tänkte jag, och sa sedan högt till mig själv:

– Båda sätten används huller om buller men av är väl mycket vanligare? Jag skulle kunna tänka mig att det är dialektalt betingat, men kan inte hitta bevis för det. Hm.

Jag kliade mig en stund på hakan, lade pannan i djupa veck och funderade. Sedan slog jag upp sanningen i ”Svenskt språkbruk”, som säger att av är det enda korrekta!

Men nu är det bevisligen så att i början används såpass ofta att man kan utgå ifrån att det kommer att bli korrekt det också. Orsaken till att har dykt upp i den här konstruktionen, beror på att det finns ett annat uttryck som påverkar:

”Det är början på något.”

”Det är början till något.”

Men när man säger iiiiiiiii början ska det (än så länge) följas av av.

/Lotten

Share
9 kommentarer

’Schäkta, jag somnade visst

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta 2011 någon gång under dagen före nyårsafton. Men jag somnade i tangentbordet innan jag ens hann skriva ”Lena Nyman”.

Sedan tänkte jag på nyårsafton berätta om hur man i sin ungdom inte hade så många jättelyckade nyårsaftnar utan hur de alla flyter ihop i ett konstigt minne med illamående, nyårsklockor, tunnelbanor och obekväma skor. Men plötsligt eftermiddagssomnade jag.

Inte helt genomtänkt tog jag sedan på mig högklackade skor och en guldklänning och blev sminkad till oigenkännlighet och var uppe på tok för länge (vilket just på nyårsafton inte är så ovanligt), varför jag sedan somnade och sov en törnrosasömn som inte gick av för hackor eller nyårsklockor. Förlåt, väckarklockor.

På nyårsdagen samlade jag mina krafter, satte datorn på en av mina sju bufféer för att bli tvungen att stå upp när jag formulerade min fantastiska tankar om 2012, men allt handlade plötsligt om OS i Stockholm, Titanic och Strindberg, så jag satte mig ner på en kyrkbänksliknande sak i närheten och somnade.

Claes Gille hoppar 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög.
Claes Gille hoppar 3,60 m i stav i OS 1912. Och landar i en liten grushög.

Idag har jag vaknat en liten stund, tror jag. Jo, vänta här är det ju bokstäver. Dem måste jag ha knattrat fram. Det sitter två troll i halsen och nyper som tusen nålar och i vardera ögonlock hänger deras nissar och drar för allt de är värda eftersom jag tydligen ska sova lite mer.

Share
33 kommentarer