lördag, december 17, 2011

Julkalendern 17 dec 2011

av Lotten Bergman den 17 december 2011

Gårdagens lucka innehöll ett geni. Det hade Leopardia inte den blekaste aning om, men hon vann ändå! Ännu ett pris delades ut till Agneta, varför kan ni läsa i facit.

Lucka 17!

____________________

Verket ifråga har ett katt-och råttamotiv, och ödet tillsammans med slumpen för handlingen framåt. Författaren var känt deterministisk, vilket man kan skönja i rollkaraktärernas personbeskrivning – de lever alla en livslögn. De hyperboliska beskrivningarna av staden Arboga intensifierar platsens betydelse (jfr Aristoteles tre enheter).

Huvudpersonens färgstarka utseende slår an en komisk ton. Läsaren känner medlidande för mannen som förts bakom ljuset och aversion mot samhällets andra aktörer. Det synekdokiska bruket av ”ögon” torde av läsaren uppfattas som ”staden”. Samhällets konventionella och ibland omoraliska spel ifrågasätts genom människornas repliker och handlingar.

Den expressiva interpunktionen som löper genom hela verket förtätar de känslor som verket i dess helhet förmedlar till läsaren. Moderns och dotterns kontrasterande utseende (”den rävröda frisyren” och ”hårslingan föll ner framför ögat som ett mörkblått yllegarn”) förstärker den tragiska ironi som romanen är uppbyggd på.

____________________

Facit kommer nog vid midnatt medan lucka 18 öppnas på söndag förmiddag. (Hjälp vad snabbt tiden går – snart är det ju julafton.)

{ 207 kommentarer }

Facit till Julkalendern 16 dec 2011

av Lotten Bergman den 17 december 2011

Idag fick jag skämmas. Ajajajaj vad både luckan och facit var besudlade med korrfel som ställde till det för gissarna. Och facitet hamnade kamouflerat bakom bloggridåer och syntes endast om man bröt sig in med kofot bakom länkar. Detta virr berodde på att jag prioriterade Julkalendern framför sömn i Orangeluvans lilla soffa igår natt. Sanna höll på att storkna:

”Urk, vad svårt att läsa. Stavfel, särskrivningar och långa meningar. Jag står inte ut.”

Nu var det inte någon särskrivning utan bara en felläsning, vilket hon klargjorde senare – varpå en lättad Luslina pustade ut, eftersom hon hade ”grubblat sig skrynklig”:

”Särskrivningar? Hjälp! Ska man skriva ‘kungligafamiljen’, ‘storabarnet’ eller kanske ‘spillerochdräller’?”

 PK anade varför jag hade slarvat så:

 ”Jag trodde att Lotten hade låtit sig inspirerats av miljön kring henne inatt och vaskat facit. Dvs. skrivit en lucka och ett facit och sedan kastat facitet bara för att visa att hon har råd. Det lär gå till så på Stureplanen.”

Fru Decibel deppade:

”Det här var ju tråkigt. Det måste vara en av de två böcker jag inte läst, Ulysses eller Bajsboken.”

Leda tröstade raskt:

”Om jag inte är ute och blåsippar igen så är detta nog mer som en kombination av Ulysses och Bajsboken.”

Jesper var i högform och säker redan i arla morgonstund, när han i en kommentar skrev ”pirrigt” och fortsatte:

”Omvänt blir HB BH. Lägger man till A och C så blir det BHAC, eller BACH. I Der kunst der Fuge, närmade sig kompositören det uttryck som går att hitta i ovanstående text. Djupt, tungt, tätt; och ändå med breda penseldrag målande en känsla av strävan mot ljus.”

Senare på kvällen fick han mig att skratta rakt ut:

”För övrigt anser jag att Galago bör förstöras.”

(Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.)


Mikael googlade på löksaft och hittade noll recept, men ett tips om att det hjälper mot bronkit. Skogsgurra – som är i branschen – förstod att ” ihålig formvara med i stort sett konstant tvärsnitt, vilket i regel är begränsat av två parallella, slutna konturer, oftast runda” är ett järnrör. För att nämna några som löste gåtan, drar jag till med HeMo, Dammråttan och Christer. Och lycka till med uppsatsen, Inaw!

Uppdatering: Dammråttan trodde att svaret var Loranga, Masarin och Dartanjang, och ledde mig med sina ledtrådar att tro att hon hade rätt. Jag känner mig som en av er! Slut på uppdatering.

Plastfarfar var förresten först med en klockren analys:

 ”Groteskt långa meningar, på min ära.”

Den extrema texten var nämligen skriven på Claude Simon-vis. Det är ett tankeflöde, en bokstavsgegga, ett relativt svårläst sammelsurium av tankar och händelser. Wikipedia skriver om stilen:

”Berättarteknikens komplexitet gör lätt att läsaren virrar bort sig men detta förvirrande medför en alldeles speciell känsla; ibland klaustrofobiskt intensiv och andra gånger en flytande reflektion.”

(Inte korrekt användning av semikolon där, ehrrrm.)

Dels valde jag Claude Simon för att det ligger så långt bort från hemlisbloggarens stil som det är möjligt, dels för att han fick Nobelpriset 1985. För att …

(Plats för fanfarer, serpentiner och tomtebloss.)

Joakim Pirinen (f. 1961) gjorde enorm pangsuccé med seriealbumet Socker-Conny just det året –1985. Jag och min blifvande djefla man köpte albumet då, och en av oss skrattade mer än den andra. Och det var inte jag. Så här kunde det låta när vi som 21-åringar satt och pluggade mittemot varandra vid korridorkökets bord:

– … urindoeuropeiskan … indoeuropeiskan … urgermanskan … urnordiskan … finsk-ugriska språk … gah.
– Lotten, Lotten, Lotten! MED ETT RÖR KAN MAN SLÅ VÄRLDEN MED HÄPNAD!
– Ssschh. Nu citerade du ju fel.
– Va, vänta, jag hämtar den.
– Men tyst nu, jag måste … finsk-ugriska språk … urgermanskan …
– Här, kolla! Hahahahaaaaaa! HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO! HAHAHAHA! Får jag …?
– Ok, läs lite högt.
– ”Skit i ackorden, det är känslan som räknas!” HAHAHAHA! Jag dör!
– Och hur var det med röret?
– Ah, vänta, här står det: ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad.” HAHAHAHA!
– Hur stavar han schyst? Med j, sj eller sch? Får jag kolla?
– Den här då: Det blir surt i röven av rönnbär. HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO!
– Oj, med sch och två s. Det var som tusan.

(Han skrattar faktiskt sådär.)

På något sätt måste jag ha mognat, för nu när jag läser Socker-Conny begriper jag inte varför jag inte skrattade mig halvt fördärvad åt honom 1985. Jag minns att jag tyckte att allt var så oresonligt och gåpåigt och att bilderna borde ha färglagts. Det tycker jag verkligen inte idag. (Vilken tur att jag inte är 21 år fortfarande.)

För er som inte känner till denne Socker-Conny: det är i korthet alltså en seriefigur som inte kan uppföra sig. Idag hade han fått en bokstavskombination stämplad på sig. Den djefla mannen stötte faktiskt på pre-Socker-Conny i ”Välkommen till sandlådan” som kom ut ett par år tidigare, och det var kärlek vid första ögonkastet.

Joakim Pirinen. (Fotot kan vara taget av David Nessle, men jag vet inte. Det är ett helsicke att hitta gratisbilder på nu levande storheter.)

Joakim Pirinen. (Fotot kan vara taget av David Nessle, men jag vet inte. Det är ett helsicke att hitta gratisbilder på nu levande storheter.)

Joakim Pirinen har rättmätigt höjts till skyarna och kallas inte geni enbart av gissarna i kommentatorsbåset – han är högt respekterad. Dessutom har han förnyat sig och trampar inte på i gamla hjulspår utan sätter upp dramatik, ställer ut konst, skriver skönlitteratur och läser egna texter på ett slags enmansteater som kallas Spoken Word. Den 29/12 ska han faktiskt vara DJ på Bar Brooklyn (som dock ligger i Stockholm).

Här finns en trevlig intervju med honom, där han berättar att det tar låååång tid att rita (teckna heter det visst):

”Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.”

Avslutningsvis ett citat ur Socker-Connys mun:

”Strindberg, det är han som jobbar på TeVe.”

(HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO! HAHAHAHA! skrattar den djefla mannen som nu läser över min axel.)

Hej, kära plommonstop, long time no drag. Igår fick jag använda en mössa som egentligen är en tehuva. Jag tar ut, sorterar alfabetiskt, stoppar i, kollar på klockan, ser efter nytillkomna kommentatorer som ska ha fram till midnatt på sig och så tar jag fram … Ah! Leopardia. (Som om man slår ut antalet bokstäver per kommentatorsbås når upp till ungefär 467,32.)

Nä, nu ska jag köra till stationen och plocka upp en hemvändande Nittonåring, sedan kommer jag hem och lägger ut lucka 17.

PS. Jag går emot en massa principer och bestämmelser när jag nu ska dela ut ett extrapris till Dagens Blåsippa – Agneta.

{ 32 kommentarer }