fredag, mars 11, 2011

I väntans tider: mot Milano!

av Lotten Bergman den 11 mars 2011

Här sitter jag på Örebros flygplats som är stor som en skokartong. Den påminner väldigt mycket om Kallax eller Arlanda 1973: betongbunker med lågt i tak.

Vad man inte ser här, är ölen.

Vad man inte ser här, är ölen.

Det chartrade plan som vi skulle ha lyft med kl. 09 har blivit smittat av SJ-baciller och kommer inte att avgå förrän kl. 12. (Jag ska alltså åka till Milano med alla ÖSK:s sponsorer för att för dem föreläsa om de nya digitala medierna. Åh vad det är synd om mig som måste kolla på Milan och Zlatan på söndag. Och åh så trist att vara tvungen att åka till Milanos vår.)

Don Tomaso (Thomas Nordahl) och 170 andra män samt i runda slängar tio kvinnor och jag sitter och väntar på bättre tider. Alla känner varandra och de som inte känner varandra ställer sig lite blygt utanför den ryggdunkande massan. Som om de skulle bjuda upp till dans kommer männen i spridda skurar fram till mig och frågar vem jag är. Det måste vara för att jag är så himla snyggt klädd:

Dagens outfit kallar jag ”Milankollektionen”.

Dagens outfit kallar jag ”Milankollektionen”.

Nu till dagens anekdot.

Min djefla mans pappas morbror hette Gottfrid och var ett stort fan av fotbollsklubben Degerfors. När han skulle resa till Italien skrev han till f.d. degerforsspelaren Gunnar Nordahl, som var proffs i Milano (och vars svärföräldrar han kände lite). Gottfrid frågade helt frankt om han fick hälsa på när han skulle resa till Italien. Gunnar Nordahl skrev tillbaka (det här var på pappersbrevens tid, så ni förstår att allt skedde i god tid och var välplanerat) att jorå, det skulle gå så bra så och att han skulle möta honom på järnvägsstationen. Gottfrid och Gunnar fann varandra och gjorde Milano osäkert under ett par dagar och sedan var det inte mer med det – förutom att de ju fortsatte att vara vänner.

Gottfrid.

Gottfrid.

Har jag mejlat Zlatan och sagt att jag kommer på besök? Och bett honom guida mig i sin hemstad som Gottfrid gjorde med Gunnar? Samt påtalat att jag nog är hans typ? Nä. (Så här låter det förresten när jag gnisslar tänder: schkrrsfxxzzzsch.)

Thomas och Gunnar Nordahl runt 1950.

Thomas och Gunnar Nordahl runt 1950.

Även ni som inte är idrottsintresserade kan faktiskt ha nöje av detta klipp — om inte annat så för polisongerna och shortsen:

 

(En längre version av intervjun finns här.)

Är det förresten något som jag inte bör missa i Milano, tycker ni? Min mamma har gett mig order om att gå ner i tunnelbanan och ta bilder ”för den är jättegammal och skruttig”.

{ 31 kommentarer }