Om det finns en himmel

av Lotten Bergman den 5 februari 2011

Det är nog inte så farligt att dö. Antingen finns det inte en himmel: man bara dör så är det inte mer med det. (Lite synd är det förstås på all mat som man inte har hunnit smaka på och alla basketpoäng som man inte har hunnit göra.)

Eller så finns det en av en överordnad kraft skapad himmel och eftersom denna kraft är förlåtande och snäll, hamnar alla där. Och där är det rätt lattjo.

För i himlen bestämmer ju Tage Danielsson, Kar De Mumma, Torsten Ehrenmark, Gits och sedan igår även Lena Nyman.

Jag har piskat mina barn till att känna till bl.a. döingarna Helan & Halvan, Charlie Chaplin, Judy Garland, Tage Danielsson och den ännu levande Hasse Alfredson. Men jag har tydligen missat Lena Nyman, som jag brukar härma på alla mina föreläsningar bafatt hennes pratstil passar så himla bra på ”folk som inte fattar någe”. Barnen ba:

– Vem eren där Lena Nyman som alla skriver om?

Å ja ba:

– Men! Heeeerreguuuu! Enånhalvmeter lång! Stockholmska! Skitkul!

I TT:s sammanfattningar om Lena Nyman står det spaaaaltmeeeeter om hur jävla enormt jättenaken hon var tillsammans med Börje Ahlstedt i två filmer som regisserades av salig Vilgot Sjöman (som jag alltid vill kalla Victor Sjöström). Å ja ba: mäh. Dra inte upp Ahlstedt och Sjöström bara för att det är så himla enkelt. Skriv istället om hur fullständigt fantastiskt jätterolig Lena Nyman var! (Det är ju väldigt synd att ingen lyssnar på mig när jag ylar alla mina klokheter mot månen.) Här skriver hon själv om hur oviktig nakenheten är.

Förlåt om jag svär i kyrkan nu, men det var tillsammans med Hasse & Tage som Lena Nyman kom till sin rätt. Hon var helt enkelt lysande som bollplank. Här kommer en liten spexartad sketch som jag bara hade på kassettband och inte förstod nästan något av.

Den är åtta (8!!!) minuter lång, vilket idag känns som en halv evighet och ärligt talat är den inte jättekul hur mycket man än gillar Lena Nyman och Gösta Ekman. Vad jag inte begrep när jag satt och lyssnade vid min kassettbandspelare var hur skämtet om ”ni står på min fot” var roligt. (Kommer vid 1:30. ”Magic hole” kommer vid 6:30.) Publiken som skrattar sig fördärvad var förmodligen helt plakat.

Som vanligt när gamla trotjänare dör, dräller det av storslagna hyllningar som den döde inte fick ta del av under lifvet. Ibland är den döde värd allt beröm, ibland inte. Men en sak ska ni veta, alla ungdomar: Lena Nyman var verkligen jätterolig. Här får hon sjunga lite i inledningen av ”Släpp fångarne loss” – en film vars nästan hela ensemble är död:

(Särskilt gillar jag kroppsspråket när hon blir ivägsläpad preciiiiis i slutet.)

Och om ni undrar om man kan vara rolig utan att egentligen säga ett enda dugg, så kommer här en snutt ur Fröken Fleggmans mustach (som SVT 1 matinésänder klockan 13:05 på onsdag den 9 februari):

(Det är Gösta Ekman, Tage Danielsson och Hasse Alfredson som flankerar henne.)

Ni som inte visste vem Lena Nyman var och bara stirrar frågande på krigsstilsrubrikerna, kan nästan härma henne nu. Och ni som minns henne som jag, ska få ännu ett klipp. Och här är det Gösta Ekman som leder henne igen:

(Jan Banan kom långt, långt före Sean Banan, förstår ni.)

Så. När jag dör ska jag se till att hamna på samma himmel-logement som de ovan nämnda.

{ 22 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

Görel februari 5, 2011 kl. 07:38

Och så gjorde hon en massa allvarliga roller också alldeles lysande! Dumma mänska, röka så man blir så sjuk. Vi ville ju ha henne kvar!

Görel februari 5, 2011 kl. 07:44

Vadå inte jättekul förresten, vi skrattade så vi tjöt, och det på helt nykter kaluv. Så det så!

Lotten Bergman februari 5, 2011 kl. 08:51

Men vad bra, Görel! Jag tittade och looooog, men skrattade inte sådär som jag trodde att jag skulle.

Och rökningen, ja. Huga. Nuförtiden dör man ju liksom inte i 66-årsåldern — det anses ju vara ungt.

Görel februari 5, 2011 kl. 09:06

Man hade väl en annan slags humor på den tiden. Eddie Izzard var väl till exempel inte ens född.

Görel februari 5, 2011 kl. 09:08

Har du förresten sett/hört de gamla upptagningarna av På minuten? Vilken skillnad mot nu – på den tiden gick det sååå låååångsamt, men jag kommer ihåg att jag tyckte de var rappa och snabbtänkta.

PK februari 5, 2011 kl. 09:16

Hon var jättebra i filmen Skenbart.

Lotten Bergman februari 5, 2011 kl. 09:23

Jobbigt, det här att springa mellan bloggverkstan och FB-fabriken, PK!

(Förklaring: här pratar vi Lena Nyman, medan vi samtidigt på Facebook pratar nudelsoppa och värjor.)

Görel: Nej, det var jättelängesen jag lyssnade på På minuten — varken moderna eller gamla har jag sprungit på. Men i de gamla var ju Astrid Lingren med i ett par år, och henne minns jag som en långsamtalare.

Gerbilen februari 5, 2011 kl. 10:56

Hurra för Lena Nyman! Så himla vansinnigt rolig. Jag har inte sett henne på scen, utan mest hos Hasse å Tage och där var hon ju BÄST.

Nu känns det lite futtigt att komma och gnälla om svenska språkets förfall här, men i alla fall: ”Ska vi resa till länder som har tveksamma regeringar?” undras det i en bildtext i DN i dag. Tveksam och tvivelaktig synes ha blivit synonymer på sistone. Det är väl inte bra?

Lotten Bergman februari 5, 2011 kl. 11:29

Så är det nog, Gerbilen. Jag brukar dra exemplet ”Utan tvivel kastade han sig utan tvekan i vattnet”. NE säger dock att man kan använda tvivel och tvekan synonymt ibland. (Aldrig får man vara riktigt nöjd.)

Ska man vara petig, Gerbilen, så kan man ju också fråga sig hur många regeringar ett land egentligen kan ha. (Att jämföra med ”alla skakade de på sitt huvud”.)

Pikoföretagaren februari 5, 2011 kl. 12:13

”Där var en stor lampa. Det var SOLEN”!

Lotten Bergman februari 5, 2011 kl. 12:56
Cecilia N februari 5, 2011 kl. 13:31

Ja den senast länkade monologen är ju härlig. Skenbart var det sista jag såg av henne. Hon hade riktiga Pekka Langer-rynkor så jag blev väldigt förvånad att hon inte var äldre.

Klimakteriehäxan har en personlig minnesruna.

PK februari 5, 2011 kl. 14:30

Sablar vad du värjer dej i svärdsfrågan Lotten. Använd en revolver istället.

Dieva februari 5, 2011 kl. 18:59

På landet-monologen hör till mina absoluta favoriter.
Synd att hon inte fick vara med oss längre. Men röka/ dricka är ingen hälsosam kombination.

*loggar in på FB*

Anna Toss februari 6, 2011 kl. 19:00
Lotten Bergman februari 6, 2011 kl. 19:16

Vad trevligt att ni länkar till nekrologliknande blogginlägg hos andra, Anna Toss och Cecilia N – En man med ett skägg och Klimakteriehäxan.

Dina februari 7, 2011 kl. 09:00

Kulspelet är ju jätteroligt! Fast man måste se Gösta Ekman för att förstå det roliga med fötter som det stås på. Ju.

Apropå Släpp Fångarne, finns det en genialare scen än den där Lena och Tage bär på en stor skylt ”Gå på gräsmattan” och det får de ju inte så de vecklar ut den till ”Gå ej på gräsmattan” och går så lusteligt på den omnämnda?

Lotten Bergman februari 7, 2011 kl. 09:01

Vad bra att ni gillar kulspelet — det betyder bara att jag har blivit lite blasé. Nu ska jag titta igen!

HH februari 7, 2011 kl. 13:46

Jag kommer till himmelen före Dig, Jag skall reservera plats åt Dig

Lotten Bergman februari 7, 2011 kl. 14:06

Tack, HH. Kan jag få en liten basketplan också?

Yvonne februari 12, 2011 kl. 23:08

Men sportaffären är ju jätterolig! Jag tror jag fortfarande kan den utantill…

Lotten Bergman februari 12, 2011 kl. 23:15

Nu har jag faktiskt tittat på Sportaffären en gång till. Den ÄR ju rolig!

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: