torsdag, februari 10, 2011

Resan till Tjottahejti, Åväbbla eller Långbortistan

av Lotten Bergman den 10 februari 2011

Igår tänkte jag på morgondagen som en dag som alla andra. En jag-åker-bara-en-tur-till-Göteborg-dag. Liten resa, liten övernattning, litet föredrag, liten resa tillbaka men faktiskt till Stockholm för litet party i Herrängen. But noooo.

Natten till idag vaknade jag med ett ryck (eller så vaknade jag inte ett dugg ryckigt utan precis sådär slött som man ju plägar göra) och en vag obehagskänsla. Vart skulle jag egentligen? Var det verkligen till Göteborg? Ja, det var det nog. Och så somnade jag om.

Några timmar senare satt jag i SJ:s telefonkö för att i panik byta ut beställda tågbiljetter som inte passade alls. Allt gick i en rasande fart och sköttes enormt proffsigt av en SJ-dam som ska ha medaljer, fanfarer och gator uppkallade efter sig. (Alltså, medaljerna och fanfarerna behöver inte byta namn.)

För jag skulle alls inte till Göteborg. Jag ska till Salt & Sill som ligger på Klädesholmen bortom Tjorust, ute på piren på ön Danmark (!) med adress Ryttarholmen 1. Och resan dit är i sanning ett äventyr. Först tog jag ett skrammeltåg till Katrineholm. Där skakade datorn såpass att den hakade upp sig och inte kom någonstans. (Eller så var det jag som sluddrade på tangenterna och bad om ett ogiltigt kommando.) Jag skulle bara ta en bild på den svarta skärmen med den lilla snurrande hakauppsig-bollen.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

Men vad ser man mest? En extremt smutsig skärm.

I Katrineholm händer det inte mycket (om man inte räknar detta) – förutom att besöken där alltid präglas av svinkallt och dåligt väder samt försenade tåg och förlorade basketmatcher. Så även idag.

Brrrrrrrrrrr.

Brrrrrrrrrrr.

När jag såg de nya förvaringsboxarna i illgrönt och neongult strax bakom de grön-blå-turkosa staketen vid en dörr, kände jag mig som en finsmakare som fått i sig kanelkryddad surströmming. (De gamla var liksom lite gråare.)

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Sladdhärvan där uppe har jag markerat för att jag tror att det är ett tidsdokument. Sladdar kommer att vara ovanliga om tio år, serni.

Jag är verkligen inte en estet, det ska gudarna veta. Men … hur tänkte de här? Eller är det bara i mina ögon som färgerna krockar så att det skriker i ögonen?

När jag bytte biljetterna råkade jag få nya som var mycket billigare. Men på något sätt funkar det så att man inte får tillbaka pengar i sådana fall, utan överskottet brinner inne. Damen på SJ sa att om jag valde en trerättersmeny på tåget skulle jag inte förlora lika mycket (logiken är fantastisk), så nyss åt jag detta, som har komponerats av Leif Mannerström – han som smakar på gråtande människors mat i ”Sveriges mästerkock” – ett tv-program som liknar Robinson i grymhet:

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan?

Jaadu Leif. Bra konsistens. Snyggt upplägg. Tyvärr helt utan smak. Och varför bara ett kryddmått vaniljsås till äppelkakan? Bättre kan du.

Nu (14:24) ska jag strax kliva av i Göteborg. Om jag överlever resten av resan, återkommer jag med uppdaterande rapport. Och hur är det nu man uttalar ”sill” på öarna utanför Gööööötet, Översättarhelena?

Uppdatering i kvällningen

Det här skulle jag ju min vana trogen kunna uttrycka bra mycket längre. Men i kortversion och i kronologisk ordning:

  • anländer till Göteborg och tror att jag har all tid i världen på mig
  • får veta att jag om en minut ska gå till utgång 33 där min varifrån min buss avgår kl 14:33, vilket får mig att tro att bussar som avgår 14:37 gör det från utgång 37 och så vidare
  • kliver på bussen och får inte betala biljett för chaffisen fattar inte vart jag ska
  • får hjälp av tusen och en passagerare som allihop vill ha mig att byta till bussar som heter 335, 355, 353 och 535
  • byter buss i Stenungsund
  • blir omhändertagen av ilsken skånska
  • byter buss i Myggenäs
  • kliver i 30 cm djup issörja
  • blir omhändertagen av rar göteborgare
  • blir körd till Klädesholmen och installerad i ett flytande hotellrum!
Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Väl inne i bussen ansågs jag vara hel normal som vände mig om och tog en bild på det som vi alla nyss stod i.

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Så här såg det ut i två timmar. Ser ni Jessica Rabbit?

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Se där hur jag tar hand om mig när jag sitter längst fram i bussen och känner mig lite osäker på väglaget.

Sedan gick jag en promenad i idyllen som visade upp sig från sin allra värsta sida: alla hus var mörka och till synes tomma, torget som hette Torget var mest en vändplats och nästan alla vägar var märkta med PRIVAT VÄG. Men en liten flåsig och snorig filmsnutt hann jag med även idag (det är alltså en serie i snor):

Nämen ojojoj, vad jobbigt. Nu måste jag gå och dricka lite champagne.

{ 31 kommentarer }