Ett musliv

– Aaaaah. Bergmans är verkligen givmilda. Kolla, hela skafferigolvet fullt av gul lök. Oj, jag måste bajsa. Mums! Lite törstig blir man ju trots allt. Nämen kolla, där har de satt en sådan där musfälla! Med … låt mig se … nämen jordnötssmör! Så gott! Oj, jag måste bajsa. Jag kan nog … japp, med hjälp av den här pastaskruven kan jag nog lirka loss klutten från fällan och … ah! Det gick ju bra! Oj, jag måste bajsa. Mums. Oj, jag måste bajsa. Attscho! Så underligt, har jag dragit på mig en förkylning eller är jag allergisk? Bäst att dra bort till diskbänken, det är varmare där.

(Nej. Jag har ju naturligtvis ingen aning om pastaskruvarna används som verktyg eller om musen var allergisk. Men den nös, jag lovar!)

– Nämen se här! Kartongåtervinningen! Najs, najs, Bergmans barn har inte riktigt koll på hur noga man ska vara med att skölja ur den goda yoghurten. Oj, jag måste bajsa. Långfil! Vad kan det vara? Långfil har jag inte stött på här förut! Mu… Oj, jag måste bajsa.

(Det var extrapris på långfil och jag är tvungen att köpa det då eftersom min farmor och farfar alltid åt det och det känns tryggt och fint. Dessutom passar det bra in i dagens bloggämne eftersom min farfar en gång låg ihjäl en mus i sin säng. Fast eftersom han en gång överlevde spanska sjukan var musliggeriet inget att skriva hem om.)

– En till fälla! Sickna luringar! Åhå, det är en av de billigare varianterna som nästan kräver råttors vikt för att slå igen. Oj, jag måste bajsa. Och här har vi minsann en bit rökt skinka! Smaskens! Oj, jag måste bajsa. Och så några gamla droppar mjölk på det. Oj, jag måste bajsa.

(Det ska sägas att just denna mus har vi försökt fånga eller ta kål på i två månader. Den har bott under duschkabinen, i skafferiet, under diskbänken, i stövlarna i hallen och i godisskåpet som är jättesvårt att forcera. Vi har nästan börjat känna igen dess nysningar och kunnat skilja dem från hörselhallucinationer och vindpustar.)

– Jahaja, måndag morgon igen. Bergmans suckar under frukosterandet och någon kan inte hitta gympapåsen. Livet går sin gilla gång. Är inte så sugen på lök idag, ska nog … Oj, jag måste bajsa. Jag springer iväg till kartongerna och kollar vad s… Ååååååååå, oooooooost, oooooooooost, de har serverat mig ooooooooost, åh, jag har längtat så … AAAAAAJ! Loss! Släpp loss! Aj! Hallå, jag kan inte andas! Oj, jag måste bajsa jättemycket! Aaaaaaj, HALLÅ! Jag sitter fast! Hoho! Aaatscho! Aaaaaaj, jag har drabbats av astma!

(Och här kanske känsliga läsare ska klicka vidare till djurvänligare ställen. För musen dog inte av fällan utan satt verkligen där och ojade sig tills min djefla man som har jobbat på forskningslabb tog musen i ena handen och kniven i den andra och snabbt gjorde slut på det lilla livet. Jag hörde skriken på hjälp där jag stod som ett riktigt kjoltyg med armarna om mig själv och tänkte att det är då för skönt att jag inte bor på Sveriges landsbygd under medeltiden.)

– Skona mig! Skona mig! Nej! Ost! Oj, jag måste bajsa. Aaaarghhhh …

__________

Det är inte första gången.
2007
2008
__________

Share
/33 Kommentarer/av

Rekommendation: Sherlock ikväll!

Visst är det en njutning att inte behöva följa såpor och slaviskt titta på reklam nu när vi har play-kanaler och kan köpa hela årgångar av programserier och dessutom dra med dem ner till motionscykeln i källaren och arrangera som ickekontroversiell Bio Med Flås – om än i pytteformat. Apropå pytteformat är det inte heller fel att stoppa in tv-program eller långfilmer i lilla mobilen och sedan kolla på inne på toa.

Forna tiders högtidsstunder framför tv:n – sådana som min generation med glitter i ögonen ständigt drar upp är enligt mig – i topplisteformat (som ni gärna får bättra på). För er som inte var med, kommer en liten sammanfattande förklaring under varje bild.

7.
Mot alla vindar (1978)

Oerhört manlig australiensare med mörka ögon drabbas av kärlek, smuts och våld och den absolut bästa vinjettmusiken någonsin fick mig att sukta och dregla. Jon English i huvudrollen sjunger häääär. (Djup suck.)

6.
Ärliga blå ögon (1977)

Anna Godenius var listig bedragare med blåa, blåa ögon och Tomas Pontén var snygg. Föga anade jag att han några år senare skulle vara en av dem som inte gav mig en plats på Scenskolan. Nakenchock: introt.

3, 4, 5
Kojak (1973) och Baretta (1975)  McCloud (1970)

Kojak var en skallig, muttrande deckare med en godisklubba i munnen. Allt var brunt.
Baretta var lite och rolig och hade en vinjettmusik som än idag får mig att känna pirr i magen. Robert Blake i huvudrollen har suttit i fängelse för att kanske ha mördat sin fru. OBS! Han hade en rolig kakadua som jag nästan glömde bort att nämna bara för att jag var osäker på att det de facto var en kakadua.
McCloud spelades av Dennis Weaver – den ende som förutom Tom Selleck passar i mustasch. Barbi Benton (gift med Hugh Hefner) gjorde megasuccé med en låt i ett av avsnitten. Kolla:

2.
Lödder (i Sverige 1978)

Två knasiga systrar, gifta med två knasiga män och med en knasig pappa hade knasiga barn. Hästhoppningskommentatorn Anders Gernandt blev oerhört folkkär genom att bara säga några ord i slutet av varje avsnitt.

1.
Macahans (i Sverige 1978)

Vilda Western-familj med manliga män och kvinnliga kvinnor. Luke var snygg och grät, Zeb var gammal och halt och svor. Mostern Molly Culhane knådade deg när hon var arg på månggifte bland mormoner och skrek ”… like a concubine!” och slog näven i degen. Jag och mina kompisar härmade henne så fort vi kom åt. (Och jag har inte hittat just det klippet.)

Dallas, Måndagsbörsen och julkalendern Trolltider lockade mig nästan lika mycket, men dem prioriterade jag inte lika mycket eftersom jag hade annat för mig på kvällarna: basket och killar (som spelade basket).

Ikväll kl. 21:00 kommer på SVT1 en serie i tre delar som jag verkligen kan rekommendera: Sherlock Holmes på 2000-talet. Han är svår, han är som House, han är underbar och intelligent och otrevlig och aspergernarcissist och jag vet inte allt. Huvudrollen spelas av en man som föddes 1976, vilket är obegripligt eftersom det ju nyss var 1976. Hans namn är Benedict Cumberbatch, vilket enligt honom själv ”sounds like a fart in a bath, doesn’t it? What a fluffy old name. I can never say it on a Monday morning. When I became an actor, Mum wasn’t keen on me keeping it.”

Apropå mamma, så är båda hans föräldrar skådespelare i nästan varenda brittisk serie som gör succé i Sverige pga. det knastrande gruset som alla går på. Här kommer trailern:
Seså. Boka nu en sittning framför tv:n ikväll. Det är spirituellt, humoristiskt, fantasieggande i underbara londonmiljöer samtidigt som serien är gjord med stor respekt för Sherlock Holmes-traditionen. Det är oerhört intelligent gjort. (Och nej, det är inget fel på Robert Downey Jr., men den här Sherlocken är lite bättre.)

____________
Uppdatering med några tv-serier som jag glömde, men som dyker upp i kommentatorsbåset:

Månbas Alpha (i Sverige 1976/77)


Jag, Claudius (1976)


Herrskap och tjänstefolk (1971–75, men en fortsättning spelas in nu!)
Columbo (i Sverige 1972)

Intro "Columbo"
Uploaded by CoyLuz. – More video blogs and vloggers.

Share
/46 Kommentarer/av

’Schäkta, va ä klocka?

Jag stod på busshållplatsen utanför vårt hus, bredvid två små barn som jag inte kände. De konverserade:

– Kan du läsa klockan?
– Ja.
– Ok, fast hur mycket är den?

(Barnet pekade på vårt hus som har en klocka som vetter utåt.)

– Amen fast jag kan inte den runda. På mobilen, eh … (av med vantarna, fram med ryggsäcken, fäppel och fippel med några olika fack, tryckelitryck) … femton å tjutre.
– Är det före eller efter klockan fyra?
– Men femton är ju jääättemycket senare än fyra!

Självklar illustration.

Självklar illustration.

Här grep jag in och förklarade, trots att det kanske hade varit mycket bättre för t.ex. det här blogginlägget om jag hade låtit dem hållas och sedan spionerat på dem för att se vilka följder klockförvirringen skulle kunna få. Min pedagogiska ådra ville förklara både hur femton kunde vara tre och varför det är så svårt med femihalv, men så kom bussen och de två barnen försvann på barns vis – fokuserade på något helt annat.

Senare kontrollerade jag med Åttaåringen här hemma hur det egentligen står till med klockkunskaperna. Grabben kan rabbla grekiska gudar och sjunga som Michael Jackson och hålla tal inför hundratals människor – men ”den runda klockan” kan han inte.

Ack. Han har varken mobil eller armbandsklocka och lever ett liv där vi säger ”dags att gå till skolan” och där lärarna säger ”dags att gå hem”. Han behöver inte kunna klockan! Och eftersom de andra fyra barnen har lärt sig klockan per automatik, har vi inte engagerat oss! Skam! Fasa! Undergången är nära! Fram med piskan, nu ska ungen lära sig tidens flykt!

(En annan sak är hur man i skolan räknar matte med hjälp av ritade sedlar och småpengar medan vi vuxna bara handlar med kort eller över nätet. Det är banne mig inte många gånger per vecka som jag håller i en prasslig sedel …)

Så. Vad vill jag säga med detta? Att man inte längre behöver komma i tid för att man lätt kan ringa och säga att man är sen? Nej, men times are really a’changing, och det i en rasande fart. Frågan är bara: hur fort är ”rasande fart” om man inte kan klockan och därför har svårt att bedöma tid?

Share
/62 Kommentarer/av

Drivkraft, pengar och lite Wikipedia

Jag fick av en kompis tips om en filmsnutt som jag trots att den har hela fyra månader på nacken inte har sett. Men det är som det alltid är: jag hänger inte med.

Det är en av alla dessa tusentals extremt duktiga talare som på ett övertygande självsäkert sätt för fram sin åsikt, ett nytt forskningsrön eller en sedelärande historia. (Jag är TED-fantast och hoppas att jag lär mig något av dem.) Talet här nedanför handlar om drivkraft och det är Mr. Pink som pratar och pratar.

Nä, inte han.

Nä, inte han.

En instans som heter The Royal Society of Art har dessutom illustrerat texten så att man blir alldeles glad och fokuserar bättre. (Tror jag.) Illustratörens namn är Andrew Park, men stackarn får nästan inget beröm någonstans. Ta er nu tid att titta en stund.

Sammanfattning:
Man vet att människans drivkraft till stor del styrs av belöningar – t.ex. pengar och beröm. Men vad man också vet med stor säkerhet är att det här med pengar inte är helt självklart: för mycket pengar kan få oss att prestera sämre.

– Men bara när det handlar om kreativt hjärnarbete! Inte kroppsarbete!

(Därför spelar Zlatan bra trots massa pengar medan kanske SJ-tjifens insatser kan diskuteras.)

Och jag anar ett scoop! På slutet drar Daniel Pink till med en jämförelse med Wikipedia och alla dess frivilliga gratisarbetare och Skype-grundaren som (vid 09:48) sägs jobba ”disruptive” (störande) – men för en god sak. Men Park skriver ”destructive” (förstörande). Hoho, Niklas Zennström, protestera!

Hur som helst blev jag nu på ett väldigt bra humör och har bestämt mig för att inte alls tjäna massa pengar i framtiden utan bara sitta och vara genial på en alldeles lagom nivå.

Share
/10 Kommentarer/av

Modern sportpoesi

En av alla stackars fattiga poeter.

En av alla stackars fattiga poeter.

Eftersom jag missade Sveriges fotbollslandskamp i lördags (vaff… säger några av er, var det inte handboll?) tänkte jag läsa in mig lite på hur det var och vem som lyckades och inte samt hur varmt det var och om någon månne fick ”känningar i ljumsken” eller om mittfältet kom i kläm. Då började jag med de stora tidningarna, till vilka Sydsvenskan naturligtvis räknas. Där finns det en text från TT som är så underlig att man tänker att det är

  1. ett läsförståelsetest
  2. ett poesiexperiment
  3. en lokaltidning i mina trakter
  4. en majlardier i vardande.

Här finns texten. (Som har fått ny rubrik. Först hette den lokalpatriotiskt ”Tre MFF:are från start”. Nu heter den ”Sverige spelade upp sig”.)

Teppanyakihällar i all ära, men den här texten har så mycket mer att ge. Efter en kort men under dessa förhållanden helt normal ingress (”Sverige spelade 1–1 mot Sydafrika i lördagens träningslandskamp i Nelspruit.”) kommer:

”Illa var snubblande nära värre i hettan.”

Jag tänker på stenarne jag lekt och famlar efter ett rim. Det måste komma ett rim! Men nej. Det står:

”Men det tog sig.”

Rena rama Göran Palm – precis som på Louvren ju!

(Klippen nedan visar inte hela artikeln, jag har bara valt ut vissa delar. Klicka på dem så blir de större och läsbarare.)

____

____

Och kan ni se framför er hur Sverige är en döende gädda? Så här:

”Ändå, helt mot matchens gång, kippade Sverige efter andan i halvtid med 1–1 med sig in i omklädningsrummet.”

____

____

Slutmeningen är monumental i sin nybrutalism. Det är en experimentell 70-talspoet med mat i munnen:

Gerndt brände ett jätteläge med tio kvar.”

____

____

Punkt! (Japp, det tar slut där.)

Vad jag nu innerligt hoppas är att jag inte sätter allt ljus på en stackars prao som har lämnats ensam att hålla ställningarna på TT:s redaktion utan på ett geni till bokstavskonstnär, som – liksom Gyllensten & Greitz med sitt Camera obscura-projekt – har skapat ett odödligt konstverk som vi alla med stort nöje kan analysera.

Precis som på Louvren.

Share
/36 Kommentarer/av

Utan trosor i Visby

Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.

Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:

– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?

Men jag busvisslade i alla fall inte.

Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:

Inte blankslitet, snarare mattslitet.

Inte blankslitet, snarare strävslitet.

När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.

Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:

– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.

Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.

Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.

Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor eller skräckinjagande brallor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.

Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.

Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:

  • om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
  • om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
  • om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.

Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.

Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.

– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.

Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.

Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!

Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!

Share
/31 Kommentarer/av

T-shirt, t-shirt, tisha eller vad?

Mitt i brännheta Julkalenderfunderingar för en dryg månad sedan kom vi att diskutera stavningen av T-shirt. Den ska nämligen stavas med versalt T för att tröjan ju ser ut som ett T. Precis som att en U-sväng ser ut som ett U och en tonåring kan se ut som ett L och T-banan ser ut som en banan. Eller nåt.

SAOL finns på nätet: http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

SAOL finns på nätet: http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx

Men … I beg to differ. Jag anser att tishan kan skrivas med litet t utan att förlora mer än kanske lite tyg i ärmtrakten på det. Så jag mejlade SAOL-redaktionen där jag skrev att det kanske är dags att stoppa in den alternativa formen ”t-shirt” i SAOL. Och så berättade jag hur diskussionen gick.
________________________________

Jag:
”Jag, som ju är vän med och slav under skrivreglerna, bryter högst medvetet mot dem när det gäller just t-shirt. Man ska skriva ’T-shirt’ eller ’T-tröja’, men jag protesterar (väldigt lamt men i alla fall) eftersom jag tycker att det stör läsningen med onödiga  versaler som ska finnas där bafatt. Språkrådet håller med mig om att t-shirt är ok, om än inte korrekt — men tillägger dessutom:

’De versala bokstäverna har oftast en renare och enklare form än de gemena.’

Bah!”

Malinka:
”Jag ber att få invända ödmjukast mot idén att det faktum att bokstavens ursprung som beskrivande tecken skulle ha den minsta inverkan på huruvida man skriver med versal eller gemen. Enhetlighet är av betydligt större vikt än bevarande av formassociationer. (Och vad är det för formskillnad på U och u? Ska den lilla stapeln vara så betydelsefull kan jag förklara den med att det är en lätt sladd i slutet av svängen.) Och ja, det heter tisha numera. Har jag bestämt.”

Översättarhelena:
”Jo, jag brukar faktiskt följa den gamla regeln skriva T-shirt och U-sväng med versal, till skillnad från till exempel t-sprit och u-land. I just dessa ord är det nämligen inte fråga om en initialförkortning, utan det handlar att en sådan tröja ser ut som ett T (inte ett t) och en sådan sväng har formen av ett U (inte ett u). Det här är förstås rätt petigt och egentligen inget man behöver bry sig om.”

Agneta:
”För mig är en T-shirt eller T-tröja en självklar versal – namnet på plagget kommer ju av versalt T.  En t-shirt undrar man ju hur den egentligen ser ut!”

Cecilia N:
”En t-shirt är en tvättad T-shirt av dålig kvalitet. Den har krympt och vridit sig.”

Maj Korner:
”En t-shirt har kortar ärmar än en T-shirt, kanske holkärmar? Och sen har den ett skört på ena sidan som fladdrar när man går men man måste gå i sidled. Och fort!”

Smultronblomman:
”Förr kallades det T-shirt eller tiisjört som min mormor uttalade det. Nu heter det topp!”

hakke:
”Jag hejar egentligen alltid på gemenerna (det är säkert något med generna och landet lagom) men just i fallet T-shirt har jag valt versal.”

embryo:
”t ser mer ut som: en gemen sparkdräkt – språkdräkt – för pyttesmå bokstävlar”

________________________________

Min fråga till SAOL var konkret: vad är utsikterna för att ”t-shirt” listas som alternativform till ”T-shirt”? Svaret jag önskade mig var förstås: ”Kära nån, det måste in direkt!”

Och nu har jag fått svar!

Hej,

Redaktionen har diskuterat detta nyligen och vi ser inga hinder mot att lägga till en gemen(!) alternativstavning på ”T-shirt” och ”T-tröja”. Detta i enlighet med andra liknande fall som fick antingen ändrad stavning eller en alternativform i SAOL13 (utkom 2006). Visserligen kan man argumentera för enbart stavning med versal av etymologiska skäl men vi tycker att båda stavningarna fungerar fint (båda uppvisar också hög frekvens i korpusarna). Många andra ord har dessutom helt tappat sin stavning med versal i den senaste upplagan men i detta fall (och även i viss mån ”U-sväng”) kan det vara en poäng med att ha två alternativa stavningar för att visa på dels den formmässiga upprinnelsen till ordet, dels den flitiga användningen av båda stavningar.

För SAOL-redaktionen
/Daniel Berg

Frågan är nu om man kan lita på svaret när det står ett överraskande versalt R efter hejets kommatecken, men ok då. Utsikterna är goda och i nät-SAOL kanske t-shirt med litet t kommer in endera dagen?

Fast om man nu inte håller med om att tishor kan stavas t-shirt, hur är det då med X-krokar … kan de bli gemena x-krokar?

Typisk tisha från 1951.

Typisk tisha från 1951.

Fotnot:
T-skjorta dök upp första gången i text i Aftonbladet 1965, T-tröja i DN 1970 och T-shirt i När-Var-Hur 1972. I USA blev de vanliga redan under andra världskriget och moderna i och med Marlons insats här ovan.

Uppdatering:
Det visar sig nu att min djefla man redan har tillverkat en t-shirt – med polokrage:

Share
/45 Kommentarer/av

En liten hyllning till internet

Jag fick av kommentatören Christer tips om en Youtubefilm som just nu rusar genom sajbern med … eh … internets hastighet. (Ny måttenhet.)

Om inbäddningen inte funkar: länk.

Om jag träffar skaparen av klippet kan jag säga ”you had me at the vattenplopp after 11 seconds”. Det är en väldigt skickligt gjord filmsnutt som aldrig någonsin hade nått mig före internetrevolutionen. Jag vet att ni alla är stressade och sitter på jobbet och inte kan hålla på att slösa fyra minuter på sådant som inte genererar annat än ett leende, så här kommer några repliker så att ni får en känsla av hur det låter:

”They had this Europe-look …”

” … an ’America-on-holiday’, which is a European word for vacation.”

”It’s not often that I’m the victim of a random act of kindness.”

Och så tänker jag ”öh, det är säkert inte på riktigt” och sedan tänker jag ”äh, det var inte Die Hard heller” och sedan tänker jag ”en sån ska jag också göra”. Och sedan kommer jag på att jag måste ta upp den där strumpan som ligger i handfatet och fixa den där artikeln och ringa gympalärararen och betala in medlemsavgiften till … och så blir det ingen filmsnutt gjord.

Då kan jag istället roa mig med att vandra iväg i invanda RSS-spår och hamna på Unclutterer som egentligen ska hjälpa mig att få ordning på livet men som i verkligheten bara ger mig aha-upplevelser som jag inte alls inför, genomför eller ens minns. Jag rentav trivs i min oordnade tillvaro.

Men nyss hittade jag en förfärlig gömma. En bortglömd hög. Ett ”jag gör det sedan-monument” värt 1 323 kronor:

Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in.

Tunnelbanebiljetter som är för gamla för att lösas in!

Jag borde verkligen skämmas. Här går mina barn omkring i ärvda kläder och aldrig kommer vi att åka till Thailand och … och … och … Och så slår det mig! Hurra! Jag har hittat massa oanvända tunnelbanebiljetter! Som jag måste slänga! Som jag har glömt bort och jädrar så dum jag är!

Men så himla bra. För det kan jag ju blogga om.

Share
/16 Kommentarer/av

En jättefull vargmåne (uppdat.)

Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt.

För det är vargmåne i natt, särskilt klockan 22:22. En jättebamsing till måne! Störst på hela året!

Faktum är att det verkligen är fullmåne och att fullmånen i januari verkligen sedan urminnes tider (i alla fall sedan indianerna regerade i det som blev USA) kallas vargmåne. Månens ellipsbordsformade väg runt jorden gör att månen just nu är som närmast oss – vilket kallas perigeum. (Motsatta punkten kallas apogeum.)

Däremot vet vi inte om månen verkligen påverkar oss som det sägs ibland eller om monster och varulvar blir till under fullmånen eller om de då bara av praktiska skäl kryper fram ur sina hålor – det ju blir så himla ljust utomhus när det är fullmåne. Vi vet heller inte om vi verkligen blir galna av fullmånen eller om vi sover ovanligt oroligt och ligger vakna och funderar på lifvet hela natten. Jag kan kanske dricka en potta espresso vid elvasnåret ikväll för att i morgon kunna berätta hur förfärligt dåligt jag sov? Eller hur absurt romantisk jag plötsligt kände mig?

Faktum är i alla fall att om man blir inspirerad av vargmånen (wolf moon) och känner för att skriva en bok, en dikt, en låt och ett eller annat filmmanus kan räkna med att det och alla andra konstverk i sammanhanget redan är gjorda. Här har ni min om än långsökta men i alla fall alldeles egna vinkling:

Ser ni? Det är ju Wolffs måne.

Ser ni? Det är ju Wolffs måne.

_______

Uppdatering strax efter 22:22!

Nä, så himla stor var den inte. När jag gick ut och kollade såg jag bara detta:

Måne. Bara som en blek basketboll liksom.

Måne. Bara som en blek basketboll liksom.

Min djefla man påstod att han såg Orions bälte:


Men så zoomade jag lite och stödde kameran mot en stege så här:

Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.

Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.

Och då! Då vaknade månlandskapet till liv!

Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!

Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!

_____
Uppdatering igen:

En av kommentatorerna heter Lupus Lupus. En annan heter Luna. När de kommenterar strax efter och före varandra står det som Lupus nyss påpekade:

Luna Lupus

Lattjo!

Share
/27 Kommentarer/av

Valen Jonas än en gång

Jag är alldeles för mån om att inte upprepa mig här. Ibland gör jag det omedvetet, ibland upprepar jag mig med flit fast lite mer skruvat. Men nu ska jag upprepa mig helt avsiktligt och dessutom deklarera klart och tydligt att jag gör det.

Det handlar om den där valen igen. Inte om Översätttarhelenas kompis som heter ”Malmska valen” och absolut inte om John Lindgrens norska blåval som 1948 ställdes upp ungefär där f.d. Skatteskrapan i Stockholm nu står. Det här handlar om Jonas. Och vi misstänker att det skedde 1973. Och härmed upprepar jag mig.

Jag går i knästrumpor, träskor och kringlor i håret denna höst. Björn Borg är på gång, men det vet de flesta ingenting om. Någonstans i Sverige går på tv och någonstans i Sverige kommer någon på en lysande idé:

– Vi drar land och rike runt med ett blåvalskadaver som vi döper till Jonas och så låter vi Sveriges befolkning få se hur stor en val egentligen är!

Nu kan man kanske protestera med tanke på att just 1973 var ett tillräckligt spännande år även utan valen Jonas eftersom

  • gamle kungen dog
  • Norrmalmstorgsdramat lärde världen vad ”The Stockholm Syndrome” var för något
  • det blev lotteririksdag efter valet och slumpen fick avgöra många politiska frågor
  • vi hade bensinransonering med mysstunder framför brasan.

Då behövdes väl inte dessutom en död val på gator och torg? Men johodå. Jag, Broder Jakob och pappa åkte till Clemenstorget i Lund och gick in i ett stort tält för att titta på detta vrak till val. Broder Jakob minns med bestämdhet att valen var uppstoppad, medan jag är lika säker på att den var blöt, luktade pölsa och påminde lite om regalskeppet Vasa. De få källor som finns, säger att den var halvkonserverad.

Sedan minns vi inget mer, varför jag här i bloggen för snart fem år sedan efterlyste era minnen av valen. Det visade sig snart att läsekretsen i vissa fall var alldeles för ung och i andra fall för gammal. Hur man än googlar sig blå (höhö), landar man bara här på lotten.se. Kommentatrisen Ökenråttan tyckte sig minnas att Stefan Andhé hade skrivit om just denna val, men det gick inte att bekräfta trots att jag skrev till hans förlag och frågade. Men helt utan minnen är vi inte!

  • Cina mindes bestämt att valen hade varit i Eskilstuna – ”Och den var stor! Och lackad på något vis. Stor, svart och glänsande.”
  • Cecilia N. mindes den också – ett ”långtradarsläp med en svart glänsande val […] som såg ut som tjära.”

Fler kommentarer bevisade att stackars Jonas hade varit i både Luleå, Skellefteå, Hudiksvall, Ljusdal, Tibro, Staffanstorp och Ystad. Och nu kommer bildbevis! Äntligen! Tack till Anders I, som minns och dessutom redovisar minnet med foto:

”Jag drog mig då till minnes att jag varit med min pappa och tittat på valen Jonas i Luleå (kring Östra skolan har jag för mig) någon gång på 70-talet. Om det nu var 1973, så var jag då 8 år och hade en instamatickamera. Jag kommer inte ihåg någon lukt, men valen låg definitivt på ett stort täckt långtradarsläp. Man visade också upp en harpun bredvid.”

Barder, underkäke, harpun och något som jag inte kan läsa.

Barder, underkäke, harpun och något som jag inte kan läsa. Samt en liten diskret ställning som håller valmunnen öppen.

Perfekt! Och, ungdomar, det här är en sådan där instamatic som man bara kunde ta 12, 20 eller 24 eller 36 bilder med och som var så himla fin:

Kolla, tanten fingerspretar med lillfingret precis som jag!

Kolla, tanten fingerspretar med lillfingret precis som jag!

Jag är så glad så! Cirkeln är nästan sluten – nu inväntar vi bara några tidningsurklipp (kanske från Karina?) så att vi kan få ytterligare fakta om Jonas. Är det t.ex. sant att blåvalen ägdes av en schweizare och att den for omkring i hela fem år i ett alltmer ruttnande skick? Ni som har tidningskontakter: hur kommer man in i valarkiven utan mutor, hot och sönderslagna knäskålar?

Uppdatering 16 november 2012
Kommentatören Alf tipsade om ännu en bild — och nu är det definitivt inte 1970-tals-Jonas:

”Fotot är taget i hamnen i Uppsala ungefär. Huset i bakgrunden är nog det på hörnet Östra Å och Bäverns med restaurang Skeppet (på den tiden alltså, nu heter det väl Alexander).”

Share
/106 Kommentarer/av