fredag, december 31, 2010

Ortoklorbensalmalononitril? Floccinaucinihilipilification!

av Lotten Bergman den 31 december 2010

Ett av Språkrådets listade nyord är ”festhets”. Det låter ju förfärligt eftersom ”hets” har en negativ, intensiv, hänsynslös och Ingmar Bergmansk ton. Åh! Jag får återanvända en favoritbild!

Stig Järrel i "Hets".

Stig Järrel i "Hets" (1944).

(Jag borde faktiskt festhetsa lite. De 25 gästerna kommer ju om … äh, jag hinner säkert.)

Under december skrev vi i kommentatorsbåset det från PK och Pysseliten kommande nya ordet ”samvetsfåtölj” som har fått mig att gå på fåtöljjakt. (Det löjliga är att vi för tio år sedan ägde fem sammetsfåtöljer i regnbågens färger, men gjorde oss av med allihop eftersom de började sprätta fjädrar av alla de slag omkring sig.)

Nyss hörde jag de tre kemisterna i familjen tala vid köksbordet, och stelnade till av ordförtjusning när detta sades:

– Joho, ortoklorbensalmalononitril är det verksamma ämnet i den vanligaste tårgasen!

Se där ett ord jag förmodligen aldrig kommer att få användning av igen. Men det påminde mig om hur jag och min då blivande djefla man höll på att driva omgivningen fullständigt från vettet när vi var unga. För vi hade ett eget språk. Det var hel begripligt för alla, men så vansinnigt irriterade att Broder Jakob en gång stoppade fingrarna i öronen och vrålade otidigheter (bra ord!) och hotade att säga upp bekantskapen. Det kunde låta så här om vi t.ex. satte oss ner för att äta frukost:

Den djefla mannen, konstaterande att jag inte längre sover:

– Lottenisar inte sovisar nuisar!

Jag, klagande på att Olle (ergo den djefla mannen) inte hade gjort te:

– Ollisen vara dummisar inte göra teisar!

Till språket hörde konstiga utrop som kunde betyda ”vad söt du är” eller ”vad mysigt vi har” men det innehöll alltid ordet kastrull:

– I kastruuuuuullen!
– I kastrullenisar!
– I plimmaboffiskastrullen!

Ni börjar antagligen bli lika irriterade som Broder Jakob nu. För dessutom envisades vi med att dra ut strumporna framtill så att hälpartiet hamnade i hålfoten och sedan gå omkring som Charlie Chaplin i jätteskor – fast strumpor – sägandes:

– Köra biiiiilen!

Vi tror idag att det berodde på att vi båda övningskörde, men minns inte hur strumporna kom in i bilden. (Till saken hör att vi alltså inte var 3–4 år när vi pratade detta barnspråk utan i 21–27-årsåldern.)

Men som vanligt var hela denna inledning bara en parentes nu när jag ska komma till saken: ett användbart ord! På engelska stavas det floccinaucinihilipilification – på pidginfonetiska: [flåxi nåsi nihillipilli fikejschn]. (Klicka här för brittiskt uttal.) Say after me nu så att vi alla väcker uppmärksamhet där vi sitter:

– Floccinaucinihilipilification!

Det är skapat av ord som på latin betyder ”liten” eller ”ingenting” och används när man bedömer att något är värdelöst. Den tidigaste källan är ett brev från poeten William Shenstone, skrivet 1741. Det värsta är att jag inte vet om ordet finns i svensk version eller om vi är hänvisade till att bara säga ”amen värdo”.

Vet ni?

{ 33 kommentarer }