Ni vet när man är bombsäker på att pösbyxor är av ondo (1980), att videoapparater kommer att förstöra all världens filmer (1981), när man tror att nyblivna föräldrar i ens omgivning har fel bara för att man själv inte har några barn (1990), när man är övertygad om att man kan snickra allt själv för att, pah, det ju inte är någon konst att snickra (2001) och när man tror att man aldrig frivilligt kommer att stoppa den där vedervärdiga kryddan koriander i munnen (2009)?
Och man faktiskt har fel?
Och man inser att det är dags att ruska av sig den där gamla åsikten, erkänna sin gamla synapskollaps och välja mellan att antingen öppna dörren till nya erfarenheter eller bara dra något gammalt över sig?
Så här skrev Jan Guillou i en chatt för snart tre år sedan:
Ack. Men. Oj. Hoppsan.
Intervjun med Jan Guillou publicerades igår på avdelningen ”Mat & Hälsa” i SvD. Det tycker jag passar bra, för det är synnerligen hälsosamt att upptäcka nya sidor av sig själv. Samtidigt som man äter t.ex. koriander.
Låt mig nu få ångra dessa bombsäkra uttalanden som jag häver ur mig utan att skämmas:
- det är idiotiskt att springa maraton
- sommarpratare blir man bara om man känner rätt personer
- det är omöjligt att komma på grön kvist efter 45-årsåldern
- N.Y. verkar vara en himla trist stad.
(Eller, ok, lite skäms jag ju.)
35 kommentarer