tisdag, april 6, 2010

Nej: befria mig inte från sportsnack!

av Lotten Bergman den 6 april 2010

Karin Thunberg är så trött på sportsnack att hon kallar känslan aversion och skriver en hel krönika om den.

Själv hade jag gärna publicerat en krönika om min aversion mot

  • astrologimissionärer
  • rullgardinstillverkarna
  • kollektiv bestraffning
  • monologpratare
  • tråkpruttar
  • digital-tv-genomförarna
  • vårt ”vita” köksgolv.

Jag ser som bekant på all sport jag har tid att se på och njuter av analyser och intervjuer både före och efter. Karin Thunberg kan skatta sin lyckliga stjärna att hon inte är min syster eftersom min syster just nu pga. min svåger befinner sig i Barcelona på ”semester” med två små barn och deras pappa (här alltså kallad svågern), han som ska ”kolla på fotboll”. (Läs: Kolla på Zlatan.)

Fast det har gått käpprätt åt skogen hittills.

Först flyttades lördagsmatchen så att familjen inte skulle hinna mer än installera sig förrän det var avspark. Sedan blev planet försenat och barnvagnen dök aldrig upp på bagagebandet. Rumsuthyraren var puts väck och när svågern på tok för sent kastade sig in i en taxi, skrek de på bilradion att Zlatan hade skadat sig på uppvärmningen. Lillasyster Orangeluvan har sett svågerns svett rinna ner mot ögonbrynen, sett den stirrande blicken, sett de spända käkmusklerna. Hon förstår förstås ingenting när det gäller sportfanatismen, men Barcelona är ju aldrig fel plats att vara på.

Jag då? Nej, jag begriper inte vad Orangeluvan ska med för – det är ju jag som ska kolla på Zlatan med svågern! Nu skickar han rapporter till mig och jag njuter:

”Emellanåt vällde ilskan upp i publiken: Messi var på väg in i straffområdet i hög fart, tre motspelare trasslade in sig i honom, han föll, de andra inte. Arenan reste sig och skrek över målkaramellen som slets ur deras mun (Majlardiska). Barca hade bollen säkert 80 % av tiden, de är så inriktade på bollinnehav att de ibland glömmer att gå på mål. Zlatan kanske inte spelade, men hans ande vilade över matchen, det har jag bild på.”

Svågern skrev förrgår:

”Kaos vid Camp Nou. Allt är stängt idag, detta är enda stället att köpa biljett till matchen imorgon. Två kassor öppna, minst 1 000 personer som köar. Folk skriker och svär. En man som håller på Mjölby fick de sista biljetterna innan ’sold out’ lyste upp. Jag blev utan. Imorgon kommer engelsmännen och då går svartabörspriserna upp ordentligt.”

Svågern fortsätter:

”Kökaoset i morse. Man var tvungen att visa pass för att få köpa – om du var engelsman fick du inte köpa alls.”

Ok, det kan i sportvärlden snackas för mycket om ”hur känns det” och fokuseras på avgörande petitesser – och fotbollsspelarnas smärtrelaterade filmande är verkligen urfjantigt. Segerintervjuer borde kunna göras intressantare och fler basketspelare i min ålder borde förstås ges plats i dagstidningarnas krönikespalter.

Men (och här kommer nu min överraskande slutkläm som inte har med sport att göra) – gäääääsp. Varför bereder SvD plats åt en hel krönika om sportaversion, skriven av en som aldrig har gillat sportsnacket? Dubbelgäsp. När jag och många andra börjar känna att papperstidningarna har gjort sitt – särskilt när tidningarna inte utkommer de dagar när vi de facto har tid att läsa dem – kanske tidningarna (ergo de skrivande) skulle ta och anstränga sig lite mer och få oss att längta till … eh, trycksvärtan?

Fotnot:
Min mamma (som är sporthatare) såg Kurre Hamrin på Stadion 1958. Under VM? Nja, det minns hon inte. Men var det verkligen Kurre Hamrin? Jodå, säger hon. Är hon säker på 1958? Nja, nu när hon tänker efter så kanske det inte var det, kanske var det 1968. Men mamma, så här kan du ju inte hålla på! Jomen jag är i alla fall säker på att det var Kurre Hamrin, tror jag. Ok. (Grrrrr.)

{ 32 kommentarer }