januari 2010

Gamla och nya ord

av Lotten Bergman den 31 januari 2010

Lingvistbloggens (som jag alltid fel-läser som om det är en ”Lindqvist som bloggar”) Mikael Parkvall var häromdagen i österled och rapporterade om en finlandism – ord eller uttryck som används av finlandssvenskar, men inte av svenskar. Undrar jag om han var där med den ständigt upprörde Göran Skytte, som skrev så här igår:

I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades ’Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?’

Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: ’Vaa vill du hau?’.

För ett par år sedan fick jag ett brev från en drygt 80-årig kvinna i USA. Hon utvandrade som femåring, men läste så mycket tidningar hon kunde på svenska – och hade förstått att jag led av disktraseinkompetens. Därför virkade hon ett gäng och skickade till mig. Men mer än disktrasorna njöt jag faktiskt av hennes omoderna språk. (Men jag erfar nästan samma känsla när jag läser vilka ord som har strukits ur SAOL: förbrytarfysionomi, hugnelig, dandyelegans. Njuter ni också? Läs mer häääär.)

Tillbaka till Mikael Parkvall i Finland och ordet han lärde sig: stegring. Att ”lida av stegring” är inte något potensrelaterat syndrom utan bara lite lätt feber. Men vilket fantastiskt ord! När man har lite lätt feber är man ju bedrövligt ynklig och känner ofta:

– Uhuuu. Det här kommer att eskalera till ännu okända sjukdomshöjder och jag kommer aldrig någonsin att bli frisk igen. Ynk.

Signaturen ”qwerty” gav sedan i kommentarerna några fler exempel – som jag vill börja använda.

råddig – rörig, virrig, stökig (Råddjuret i Mumin heter alltså ”Rådd-djuret”)
bränna propparna – bli förbannad
med långa tänder – motvilligt
så det understa ruttnar – i överflöd, i parti och minut
menföre – is som varken bär eller brister
snålsoppa – redd grönsakssoppa

– Men kolla på den där fotbollsspelaren! Han vaggtrippar som när man går på menföre!
– Droger?
– Nej, på is som varken bär eller brister, pucko.
– Mmhm, och Tommy Söderberg går som Zeb Macahan.
– Vad har det med menföre att göra?
– Öh.

 
Motsatsen till att gå som på menföre är alltså att ”zebba” eller ”tommyvanka”.

{ 34 kommentarer }

Vilket jävla väder? (uppdat.)

av Lotten Bergman den 30 januari 2010

 
”Tågtid” är ett fint nyord som kan betyda ”tid som man inte vet något om och som slukar all annan tid”.

Ur led är tiden.

– PLINGPLONG! På grund av den rådande väderleken råder stora förseningar. Vi ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Jag är på väg till bloggträff i detta nu. Jag befinner mig i Mälardalen och det är –12 °C, men det har inte snöat på mer än ett dygn. Nu undrar jag:

Vilken väderlek är det som försvårar tågens framfart? Snön som föll i fjol? (=Igår.) Hala spår? Solkurvor? Motvind?

Jag kollar skyltningen extra noga för att vara en lydig medborgare. Där står det att tåget som vi klev på endast är för avstigande. Och att det skulle ha gått för fem minuter sedan. Jag hittar en tågvärd och pekar mot skylten och ska precis säga något, när hon skakar på huvudet och säger:

– Nejnej, strunta i skyltarna. De visar aldrig rätt.

I bakgrunden hörs den inspelade rösten i högtalarna:

– … ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Ni undrar förstås om Micke och Lennart sitter bredvid mig idag? Nej, men nästan:

Mannen som hinkar öl ska tillaga lövbiff med lök ikväll och har nyss flyttat och ska laga lövbiff med lök ikväll och lövbiff smakar bäst med lök och nyss flyttade han och lök och lövbiff passar jättebra ihop när man nyss har flyttat.

Uppdateringsbild

Pseudonajas musslor till vänster, min metallsmakande, inte särskilt varma soppa till höger. 

Världens minsta bloggträff (jag överdriver alltid) med Pseudonaja, Mrs Li, Kista Chic och jag närvarande. Men AB var nästan där eftersom hon ringde och sa hej, medan Anna inte alls var där utan hemma och gjorde någonting med choklad, tydligen iklädd nattlinne och förkläde. Jonas Gardell pratade inne på toan (jag överdriver alltid; han talade inne på Folkoperans scen, men det var hål i väggen in till damernas toa – man kunde höra honom där man satt) och musiken vrålade i högtalarna (jag överdriver inte alltid) medan jag hela kvällen lade krokben för en av servitörerna.

Jag rapar fortfarande glutamat sedan igår. Och så glömde vi att göra bloggservett!

{ 12 kommentarer }

En natt på sjukhus

av Lotten Bergman den 29 januari 2010

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:


Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. 
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. 
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

{ 30 kommentarer }

På tåget med Lennart och Micke

av Lotten Bergman den 27 januari 2010

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr…
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

  • utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
  • intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  • ställningar i vågrätt läge
  • bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka…
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla …  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

{ 26 kommentarer }

Dagen E – som i efternamn

januari 26, 2010

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund […]

Läs hela alltet →

Konst… nej … ovanliga namn (uppdat.)

januari 25, 2010

Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska. (Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid […]

Läs hela alltet →

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

januari 22, 2010

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag: – Men hjälp. Var jag på studentskiva igår? Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna […]

Läs hela alltet →

Hur betalar ni räkningar?

januari 21, 2010

”Accounting office” i Knoxville år 1908. Har vi kommit så mycket längre?  Eftersom Min djefla man tycker att det är så himla obehagligt att betala våra räkningar, så gör jag det. (Orden ”betala räkningar” kan bytas ut mot annan tråkig syssla utan att meningen för den skull blir falsk.) Obehaget beror naturligtvis på att det […]

Läs hela alltet →

Dagens landskamper: fot- respektive handboll

januari 20, 2010

Jag gillar landskamper, särskilt i fotboll och ishockey. (Basket? Jorå, men Sverige är liksom på Danmarks bandynivå.) Därför hade jag sett fram emot kvällens träningsmatch mot Oman. Oman? Ah, vänta, det är ju bra väder där. Ok. När börjar matchen, tror ni, om man läser på Svensk Fotboll? Halv åtta? Ja, lokal tid! När jag […]

Läs hela alltet →

Banala grubblerier (uppdat.)

januari 19, 2010

När man skulle kunna göra nyttigare saker än att fundera över banaliteter, kan jag inte låta bli att göra just det: fundera i banala banor. Men, säger jag till mig själv, vi behöver alla läsa lite om banaliteter för att orka läsa om de lidande i världen. Som jag har berättat förut, är jag en […]

Läs hela alltet →