Hoppa till innehåll

Ett helt banligt blogginlägg: På ett fullt tåg

(Banligt = vanligt/banalt.)

Klockan är för mycket och tåget är för fullt och alla människor runt omkring mig är för jättefulla.

(Bakgrund: Jag har varit på herrmiddag i Stockholm och tar nu sista tåget hemåt.)

Precis innan jag skulle gå från herrmiddagen såg jag ut så här.

Detta med fylletåg måste vara en julmiddagsåkomma. I vanliga fall åker jag ju hem med sistatåget tillsammans med slitna servitriser med småpengar i fickorna, med trötta ungdomar med mörka ringar under ögonen efter en hel dags vandrande på museer, med Dramatenbesökare och med datorförsedda människor som liknar mig.

Men nu sitter jag här med

  • sovande, kortklippta kavajkvinnor
  • sovande kostymherrar
  • slipsgubbar som inte kan schluta schluddra om goooolf
  • en kvinna med jättebyst, jätteslits och jätteklackar
  • en man med jätteölmage, jättepornäsa och jätterapar
  • två fnittriga damer i 30–60-årsåldern (helt omöjligt att avgöra)
  • en synnerligen seriös och jättenykter servitris som mutade en kompis så att jag fick skjuts till Centralen när alla taxibilar hade kört i diket alldeles nyss.

Och vet ni vad. (Nu kommer uppviglande information.) Om man tar en taxi från Centralen i Stockholm, måste man sedan ett halvår betala 16 kronor extra för att man tar taxin från just Centralen. Denna summa läggs på notan i efterskott och kallas ”valfrihet”, ”trygghet och säkerhet” samt ”prisvärde” av markägaren Jernhusen. Men de som får skäll och måste ta konflikten med alla som de facto åker i taxin, är taxichaufförerna. Taxichaufförernas rekommendation (som jag nyss lovade att föra vidare) är att man går ut till den stora gatan (som heter Vasa-) och haffar ett av följande bolag:

  • Taxi Stockholm, (inte Taxi Stockholm med ”city” i finstil)
  • 020 (hade jag ingen aning att det fanns; jag är en bonnläpp)
  • Taxi Kurir.

De andra är tydligen inte att lita på. (Om jag nu är lurad och inte vet vad jag talar om och kan slänga mig i väggen, så ska ni bara veta att jag är enormt tacksam för den gratisskjuts som jag fick och att jag för alltid är mutbar.)

Ni som är bekymrade över facit till lucka 16: den kommer imorrn bitti tillsammans med Lucka 17. Sov gott (när ni har berättat om era taxierfarenheter i kommentarerna)!

Share
Publicerat iBloggen

18 kommentarer

  1. ab

    Vad då i morgon? Här sitter jag och råkar vara vaken 00:48 och orkar inte gå och lägga mig därför att jag inte orkar borsta tänderna, och man kan inte lägga sig otandborstad. Och så finns det inget facit?

    Turviont! fnyser wv.

  2. Fast jag har precis börjat skriva facitet, så om du råkar vara vaken om en stund, så kan du vara först med att läsa det, AB!

    (Men kan du inte berätta om en minnesvärd taxiresa under tiden?)

  3. Nu skulle jag sympatifnysa med WV, men snorade till det alldeles förfärligt om måste gå och snyta mig så att facitet försenas med flera minuter. Ack.

  4. ab

    Fast nu har jag ju faktiskt borstat tänderna.

    Försök inte fnysa igen med wv, för nu säger det criscruc! och det låter riskabelt.

    Det dumma med att lägga sig sent är att man hinner bli hungrig igen. Ska jag ta en knäckemacka? Beslut, beslut..,.

  5. Agneta

    Den första taxiresa jag minns är från någon av av dagarna kring julen 1944 eller. Det var snö och kallt och pappas bil stod i garaget utan däck eftersom dessa var rekvirerade av Kronan eller Försvarsmakten eller helt enkelt Staten. Därför färdades pappa, storsyster och jag i taxi till mitt första filmbesök: Det var Walt Disneys Bambi vi skulle beskåda. Vi var bosatta i stadens utkant och biografen fanns i centrum.

    Knappt hade vi lämnat vår lugna gata för att via den snövita allfarvägen nalkas vårt mål. Då flög den ena bakdörren upp och min storsyster föll ur taxin i farten. Hon hamnade på den snöiga vägen, med en skrapad och blödande näsa och panna. Så vi for hem igen, hämtade plåster och for åter mot biografen dit vi kom utan vidare missöden. Än i dag minns jag såväl delar av taxifärden, som min omplåstrade systers ansikte under vintermössan och delar av filmen.

  6. Jag gillar Agnetas lite slarviga inledning, då får man nämligen också läsa slarvigt. Det är en regel. Så jag läste att däcken var rekvirerade av "Kronan eller Försvarsmakten eller helt enkelt Satan". Huvva.

    Ingen aning om när jag åkte taxi första gången. Det kan ha varit på någon utflykt när jag jobbade hos epileptikerna på avdelning 17 på Stora Sköndal sommaren 1984. Borträknat billiga taxiresor i samband med utlandssemester dröjde det säkert till jag var 35 innan jag tog en taxi för egna pengar.

    En av mer minnesvärda resorna i tjänsten var när en sur och butter taxichaufför tinade upp framåt Häggvik och började berätta om sin polare som jobbat på Aga Gas på Lidingö, men som dött i cancer nyligen. Vilket orsakades av att han jobbade med de hemliga leveranserna av behållare till kärnvapenstridsspetsar. Dubbelhuvva.

  7. Eftersom jag också är utomsocknes när det kommer till Stockholm kan jag berätta om hur det är att ringa efter en taxi och inte veta gatuadressen. Hade kommit för sent till Slussen på grund av signalproblem i tunnelbanan. Alla 08:or minns säkert problemen som uppstod… Min försening ´medförde att den buss jag skulle åkt med mot Hasseludden avgått. Nästa gick ca 1.5 h senare. Jag skulle på en lurs och var rätt angelägen att komma dit. En Taxi från just Taxi Stockholm for förbi, med telefonnumret skrivet på sidan. Fram med. den då exklusiva, mobilen och ringa.
    -Jag vill ha en taxi till busshållplatsen vid slussen, sa jag.
    -Vad är det för adress? svarade tjejen i andra änden.
    -Det vet inte jag, för jag bor inte i Stockholm, svarade jag.
    -Men du kan nte få en taxi om du inte har en gatuadress, replikerade hon.
    -Ja, men jag är ju vid Slussen. Det måste väl varenda taxichafför i Stockholm veta var det ligger.
    -Du måste ha en gatuadress, rapade hon åter som en papegoja.
    Hon gjorde bara sitt jobb, men efter ett antal repliker fick jag nog och fräste åt henne att detta taxibolag kunde ta sig någonstans och jag tänker inte åka med dem igen. Vilket jag i största möjliga mån försökt hålla mig till.
    Det blev bussen och ca 2 h försening….

  8. Den bästa taxiresa som företagits tror jag var den som maken gjorde med de två då små barnen (5 och snart 3 år). De var i Köpenhamn och skulle till Tivoli. Lunch (pölse kan jag tro) hade intagits och det var tunga steg som skulle någonstans långt bort i fjärran och aldrig någonsin skulle de komma fram …

    Då stoppade maken en taxi och så åkte de några hundra meter med den fram till Tivoli. Och vips var humöret på topp igen!

    Vad jag gjorde? Röjde ur mormors lägenhet med resten av min ursprungsfamilj.

    Ungefär samma resultat fick en gång ett par solglasögon. Dottern var två år och mamman höggravid och bilen långt bort. Ett kvarter orkade jag bära henne, men sen blev det för mycket. Då gick vi förbi ett torgstånd där det såldes solglasögon.
    Med dem på näsan var världen så underlig att all koncentration gick åt till att titta och ingen fanns kvar till att tänka på hur långt benen egentligen gick.

  9. (Skriver om för att jag hade läst slarvigt:)

    Smultronblomman, den där taxikvinnan var dum för hon borde ha hjälpt dig hitta ett ställe att stå på, till exempel vid ingången till Katarinahissen. Problemet med Slussen är att det är så himla stort! Man kan säga att man står vid en busshållplats på Slussen och mena minst tjugo olika ställen.

    Min bästa taxiresa var en där chaffisen stängde av taxametern när jag, halvvägs hem till Nacka där jag bodde då, upptäckte att jag glömt eller tappat plånboken i stan. Och körde mig hela vägen hem ändå, bara för att vara hygglig.

  10. ab

    Nu kommer jag ihåg! Den fånigaste taxiresa jag gjort var på en bokmässa i Göteborg. Valda delar av mitt förlag klämde in sig i en taxi utanför hotellet och förlagschefen lämnade adressen till restaurangen för förlagsmiddagen, och så for taxin – i princip tvärs över gatan!

  11. Margits märkvärdiga

    Min viktigaste taxiresa var nog den i slutet av 60-talet då jag åkte taxi i mammas mage från Dalarna till Uppsala för att kunna födas tryggt och friskt. Mamman tyckte det var lyxigt och jag vill minnas att jag sov (?).
    Annars är taxiresor väldigt bra att ha när man vikt av runt ett hörn och således gått vilse. Idag kan man dock följa sina egna spår tillbaka till utgångspunkten.
    Och AHA! ÅHÅ! Jag förstår! Aldrig mer taxi rakt utanför centralen. Alltid, alltid gå ut på gatan!

  12. När jag blonderade mig för ett jobb för första gången 1998, noterade jag en stark förändring till det bättre i bemötandet från Svenska Taxichafförer Över 50 År. Det var extremt tydligt, jag tänkte själv att "det där hittar du på", men det hände vid upprepade tillfällen. Sällsamt och nästan sorgligt kändes det, fastän de var så trevliga.

    En till:
    Det fanns (finns?) en pratsjuk minitaxichaffis i Göteborg som alltid verkar köra under småtimmarna på vardagar; och som använder uttrycket "lyyysandeeee!"(m tydligt gbg-idiom) i var fjärde mening (ingen överdrift, snarare en underdito). Han måste gått på något, han var heeelt galen. Om man var på väg till en knivtidig inspelning fick man honom, säkert som Insha´Allah i moskén. Brrrr.

  13. Som gammal taxitelefonist känner jag att Smultronblommans adressproblem behövs förklaras – och det borde taxikvinnan ha gjort.

    När man skickar fram en bil via växeln vill chauffören att det finns en kund som väntar snällt på henom. Vid en hämtningsplats som "Slussen" räknar chauffören kallt med att det ingen kund finns kvar när hen väl kommit, eftersom någon annan taxi under tiden svängt förbi och plockat upp kunden. Vilket förstås händer även vid adresser men risken är betydligt mindre.

    Så en frambeställd bil till "Slussen" kommer inte att dyka upp, eftersom ingen chaufför vill ta den körningen. Ja, förutom att det är en synnerligen oprecis lokation.

    Däremot borde telefonisten ha guidat dig att gå till adress på Stadsgården, Peter Myndes backe eller Katarinavägen, beroende på var du befann dig, så att du och hon visste vart hon skulle skicka taxin. Eller på ett vänligt sätt bett dig att ställa dig på Katarinavägen där du kunnat vinka in en taxi på fem röda.

    Sånt hände dagligen, det året jag jobbade i Taxi Stockholms växel i slutet av 80-talet. Särskilt minns jag när Birger Schlaug ringde från, säg, Brommaplan och ville ha en taxi och jag bad om adress. Efter mycket tjafs ("Ser du inga nummer på husen?" "Jag ser ingenting!") avslutade han samtalet med "Här finns ingen adress, jag står mitt ute på en åker!" och slängde på luren.

    Sedan dess har jag kollat noga varje gång jag är i krokarna, och jag har aldrig sett en åker där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.