Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:
– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.
Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.
– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!
Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.
– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!
Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.
– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.
______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.
