måndag, april 6, 2009

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

av Lotten Bergman den 6 april 2009

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.


Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)

I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.

I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-u-u-u-u-u-u-u-u-u-t ...]

{ 23 kommentarer }