Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)
Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:
Konst.Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)
– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft…
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.
Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.
Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?
I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.
På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.Publiken applåderade artigt … och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter … som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?
Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?
