onsdag, december 3, 2008

Måste bara

av Lotten Bergman den 3 december 2008

När man på scen frotterar sig med stor- och berömdheter måste man ju tala om det för världen, right?Ordens magi. Bredvid mig sitter Viveca Bergstedt-Sten, sedan kommer Mustafa Can och Erik Blix. Bakom talarstolen gömde sig Jan Mårtensson tyvärr. Som ni ser är Can mycket imponerad av mitt resonemang.

Bloggaren Jenny kom och hälsade och jag blev så glad att jag som aldrig visar ömhetskänslor för främlingar, kastade mig om halsen på henne. Och hängde min kamera om densamma eftersom jag ville ha lite dokumentation.

Det är tur att jag inte måste tala teckenspråk. Foto: Jenny.

Dagen var mycket intressant, men det här med bloggosfären ääääär ju ett mystiskt intrång på bokstäverna. Den enda paneldiskussion som inte ramlade in på bloggämnet var min, och tur var väl det. Hört från de andra på scen:

– Pfhnyys, ptja, vi inom ”gaaammelmeeeedia” … som bloggarna behagar kalla oss, vi …
– Ja, även vi måste ju tyvärr blogga numera.
– Det finns ju allt från modeorakel till kändisar som bloggar.
– De bloggar som är något att ha försörjer sig på reklamen.
– Nej, jag är ju ingen bloggläsare, men jag anser att bloggarna är …

Nästa gång ska jag ha följande svar redo:
– Nej. Jag läste en bok en gång. Den var bedrövlig, så det tänker jag inte göra fler gånger.
– Usch, ja, nej, skor gillar jag inte. Fick skavsår av sådana en gång.
– Brasilien? Nej, där har jag aldrig varit, men det är ju fullt av otrevliga människor där.

{ 12 kommentarer }

Julkalendern den 3 december 2008

av Lotten Bergman den 3 december 2008

Gårdagens hemlisbloggarfacit finns på Facitsajten – med Ica som enväldig vinnare trots gissningar på 1) Alfons och 2) Stephen Hawkins. Jag, som ju inte var närvarande bland gissningarna igår, häpnar och fnissar lyckligt när jag läser.

Vi måste fortsätta med gårdagens nyord, hakke kom nämligen med ett tillägg som bör dras upp till ytan: ”Flerom, allom, androm, självom, vissom och mångom. Man blir ju alldeles lycklom. Hoppas Översättarhelena blir hemlisbloggare någon dag, så ska jag se till att gissa bort i tokom bara för att lägga ut villomspår.”

Näe hörni. Nu öppnar vi nästa lucka fastän det bara är midnatt. (Försök gärna att vara liiiiite luddiga om ni är bombsäkra redan i början. Fast man får skrika om man känner för det.)

Miljonprogrammet! Den stora cementkolossen från sekelskiftet bar rester av mänsklig dårskap. Hit kom de svaga. De som hade tungt att bära och var fattiga på materiella ting. En och annan var rentav fattig i anden. När solen stod på helspänn över det snötäckta gamla taket, kom arbetarna hem med fisk. Om de inte var friställda.

Jämt blev hon kissnödig. Fastän det sista hon gjorde innan hon gick hemifrån var att springa in på toa. Karlarna som satt på bänken utanför Konsum hade munnar som tuggade, munnar som mumlade och munnar som stod halvöppna och nyfikna över henne. Ögon och åter ögon. De såg hennes främmande blod, det var det värsta. Spegeln berättade för Anni-Frid vem hon var även om mor aldrig pratade om det.

Fötter. Fötter som kom i mörkret. Farliga fötter som klampade och klev. Hon vågade inte röra sig, och blev rädd att någon skulle upptäcka henne där hon satt med hjärtat liksom hängande utanpå kroppen. Efteråt satt hon på den gamla kökspallen. Då först kände hon att det grät inne i henne. Det var så underligt stilla den natten. Som ett ont varsel. Så var hon ensam på jorden.

Klara, färdiga, gå!
_____
Facit

{ 147 kommentarer }