torsdag, november 13, 2008

Äcklig mat

av Lotten Bergman den 13 november 2008

Lever och njure.

– NEJ! Man får icke, inte och aldrig kalla någon mat som helst för äcklig!
– Exakt! Var glad för det som serveras. Tugga, svälj och var tyst!

Nu skulle man ju kunna tro att det där är jag som talar till mina barn, men så var det inte. Det där var reaktionerna jag fick när jag med fullt vuxna personer försökte dela med mig av gårdagens radiosändning, där vi pratade om ”mat man minns, fast inte med glädje”.

Komage.

Jag delar gärna med mig av mina egna äckelupplevelser med

  • lever runt 1969 (som bara resulterade i allmän leveraversion)
  • trippa 1988 (komage, som gav mig erfarenheten av hur det känns att äta bajs)
  • chokladbollar 1971 (som orsakade sprutfontänskräk).

Radiolyssnarna fick igår bidra med egna exempel – det blev sylta av grisknorrar, svartsoppa, stuvade möss och kebab med hårbollar. En man med stark, dansk brytning berättade:

– Det var 1947 när jag som liten dräng kom till Sverige. Vi serverades en jättegryta med gule ärter … ärtsoppe. Men i den låg ett halvt gristryne och flöt bland fläskbitar med hår och bitar av grisöron. Jag tyckte inte om Sverige då.

Såkallade chokladbollar.

Jag frågar Sextonåringen här hemma om hemska matminnen:
– Ja! Du har tvingat mig att smaka på en oliv! Och en svamp! Och räkor! En sill med senap! Trådig tonfisk!

Terrormamman som hade hoppats på ett helt annat svar laddar om: jag ska servera honom surströmming, ostron, surhaj och kanske en liten lutfisk eller två.

Jag misstänker att jag har utsatt två (f.d.) kompisar för ett traumatiskt matminne. Det var när jag och Den djefla mannen i ungdomen skulle bjuda ett par på middag. Parmiddag kallas det kanske – då tyckte vi nog bara att vi var två tjejer och två killar, trallala. Vi lagade asiatisk gryta med 724 ingredienser och ris till. Matbordet stod i vardagsrummet på en ärvd, orange ryamatta och vi hade dukat så fint med vikta servietter och allt. När jag kom mot gästerna med den stora, ångande traktörpannan i famnen, snubblade jag på mina egna fötter och for framåt som en curlingsten på parkettgolvet. Innehållet i pannan spilldes ut på ryamattan. Förstås.

Vad gör man då – beställer pizza? Tar fram fil och flingor och mackor? Går in till grannen och ber att få äta med dem?

Nej. Man slevar upp den goda, asiatiska grytan och lägger tillbaka allt i pannan och serverar med ett ”oj hoppsan så tokigt det kan bli, hörni” och plockar små orangefärgade trådar ur munnen och tar fram tandpetare när samma trådar fastnar mellan tänderna.

Men det allra värsta jag har ätit någonsin var faktiskt … en morotskaka. Det låter inte så farligt, men när jag satte tänderna i kakan och tog en jättejättetugga visade det sig den vita glasyren ovanpå var härsken. Rutten. Gone to meet its maker. Och den sociala situationen jag befann mig i tillät inga ulkanden eller utspottanden. Jag tuggade, svalde och var tyst.

Och ni?

Uppdatering
Jag vet inte riktigt vad det här är, men det kanske skulle se godare ut på en tallrik med lite grönsaker till?

Mat med tänder?

{ 59 kommentarer }