november 2008

Skolfoton och vad de kostar

av Lotten Bergman den 30 november 2008

Med fem barn blir det en hel del klassfoton, skolkataloger, storporträtt och småbilder. De kostar feerruktansvärt mycket, men man behöver ju inte köpa alla?

Så här sätter vi upp skolfotona i köket varje år.

Vi tar Svenskt Skolfoto som exempel – den firma som fotograferade bl.a. Sextonåringen. Om man köper alla bilder, får man en finfin rabatt och kommer upp i endast *host* 378 kronor. Om man väljer bort en försvarlig mängd bilder, kommer man ner i ungefär 350 eftersom man samtidigt förlorar mängdrabatten.

Klart som korvspad att man då inte orkar krångla utan köper rubbet – även om man har fem barn och en 20 år gammal bil samt halm i träskorna och ligger inrullad i en matta på motorvägen.

Men vad händer nu när man har brutit en tå, blivit bestulen på sin identitet, dator, kamera, alla betalkort och dessutom är gift med en professorstyp som kan rabbla fakta men inte hålla tider eller ha koll på förfallodatum?

Man glömmer förstås att betala i tid.

Med blixtens hastighet kommer då en betalningspåminnelse där de 378 kronorna omedelbart har förvandlats till 460 eftersom mängdrabatten försvinner när man är sen. Med diverse andra tillägg (restavgift, exepditionsavgift och påminnelseavgift) är vi nu uppe i 609 kronor.

378 = 460 = 609 = €%&#&€§!

Skulle bara berätta det. I morgon ska jag ringa till Svenskt Skolfoto, men jag har inte riktigt beslutat mig för vilken taktik jag ska ta till.

  1. Hej, jag har snyyyhyft blivit bestuhuhuleeen!
  2. Snälla, rara, gulliga gör ett undantag för bara oss.
  3. Vi har betalat! Jahadå! Något har blivit fel!
  4. Jag ber om ursäkt för min man, men han tog hand om mig som det ju är så synd om istället för att betala räkningarna och med tanke på hur många foton vi har köpt under åren och kommer att köpa i runt tio år till och vilken makt just vi har över vilken fotofirma som väljs av skolorna och jag dessutom har en mycket välläst maktblogg som varje dag avslöjar skurkar och bandite…

Mitt eget skolfoto från sjuan i repris:

Hej PUL!

Förresten.
I morgon är det den 1 december och vi ska öppna den första luckan i Julkalendern. Det blir inte vid midnatt utan någon gång på förmiddagen så att ni drar ner BNP ordentligt.

{ 25 kommentarer }

Party! Party! (uppdat.)

av Lotten Bergman den 29 november 2008

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

  • Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
  • Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
  • Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
  • Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

{ 16 kommentarer }

Jag kom, jag såg, jag bloggade …

av Lotten Bergman den 27 november 2008

… står det på en av t-shirtarna som jag har tryckt upp och stolt brukar spatsera omkring i på stadens gator och torg. På en annan står det ”Din blogg eller min?”, vilket jag fnissar åt bara jag tänker på det. För att inte tala om ”Många av mina bästa vänner är bloggar”. Jättekul, ju!

Läs bara vidare så förstår ni varför han är en tönt.

Men plötsligt drar jag mig för att dra de roliga tröjorna på mig. Mitt lager är ganska stort, men jag kan inte förmå mig att dra fram dem för försäljning. De ligger kvar i garderoben bredvid collegetröjan i plysch och de utsvängda jeansen.

Häromdagen skrev Deep om hur han hade svårt att skriva privata och personliga texter på bloggen. Han nämnde mig som en av dem som verkligen använder bloggen som en dagbok, och jag tänkte en liten stund att nä nu får han allt slänga sig i vägen och be om ursäkt, för den som kallar ”blogg” för ”dagbok” får faktiskt tänka om. Men sedan tänkte jag om.

Awright, jag skriver väl lite dagbokligt dårå. Jag kan faktiskt inte förmå mig att skriva om bankkriser, politikerskandaler och IPRED-lagen – även om jag gärna diskuterar ämnena muntligen, vilt gestikulerande. Bokstäverna kommer liksom ut fel när jag försöker, så därför har jag slutat försöka. Plötsligt kom så nästa insikt:

BLOGGARE = TÖNTAR!

Det är ju därför jag inte längre skryter med min blogg på samma sätt som förut! Så det skrev jag i en kommentar hos Deep – men fick genast tröst av Thomas Tvivlaren, som inte tvekade:

”Så där är det alltid innan nya saker blir mainstream. Jag minns på 70-, 80- och början av 90-talet då folk betraktade sådana som undertecknad som ’datanördar’. Nu har jag vid ett flertal tillfällen träffat på dem som slängde denna typ av epitet omkring sig och kan bara konstatera att de blivit ’nördigare’ än vad jag någonsin varit … [—]

Bloggandet är ännu ett fenomen som inom kort kommer vara mainstream så det skriker om det. Till viss del är det redan det.”

Jamen dåså. Jag har rätt i min känsla, men ska inte vara bekymrad. Moden kommer och går, brösten plattas till, placeras i strutar och skjuts upp till hakan. Skateboard var ballt, blev töntigt, är ballt igen – för att inte tala om hur töntigt det var att ha mössa trots –30 °C och hur otroligt mainstream det är att ha mössa hela tiden idag. Bloggar är idag vad tv var 1956, kanske vad höghjulingen var 1870 och vad sandal-träskor är nästa sommar. Någon som vill köpa en t-shirt?

Jättetöntigt?

Uppdatering
Nej. Sandal-träskorna här ovan är jättesuperduperinne och i kommentatorsbåset vet man besked: ska man gifta sig, så är det i sådana där skor. Eller i sådana här, som min mamma klapprade omkring i på 1970-talet:

Jätteinne?

Med bruten lilltå kanske just en sådan är det optimala? Jag – som i morgon ska på världens megafest med hela Sveriges Radio – kanske härmed har löst livets festutstyrselproblem?

{ 30 kommentarer }

Jag mötte Lassie och alla andra

av Lotten Bergman den 26 november 2008

Clabbe med Göran Fristorp 1973. Dina bröst är som svalor som häckar …

I morse intervjuade vi Clabbe i radion. Om det hade hänt för ett år sedan hade jag ägnat 40 timmar till att förbereda mig, legat sömnlös i en vecka och sedan hackat tänder under själva intervjun. I morse ryckte jag på axlarna och öste frågor över karln och fnissade och tramsade och pratade om Ola & The Janglers som vore Claes af Geijerstam en kär gammal vän. (Vår producent drogs när hon var 12 år 1966 in i en filminspelning som statist – en film där även Clabbe var med. När den blivande producenten behövde ringa hem och tala om att hon var sen, stack Clabbe ner fingrarna i sin myntficka och tog fram 20 öre, som han gav henne. Detta hade han dock inget minne av idag.)

På samma sätt får jag prata med snart hela Sveriges kändisar. Jag kan berätta att Henrik Schyffert var en hedersknyffel som alls inte tog illa upp när jag klagade på att han hade för kort tröja som visade den håriga magen. Adde Malmberg hakade alls inte på när jag ville prata fonetik, Gunde Svan blev glad när jag mindes hur han tävlade om vem som kunde torka sig snabbast efter dusch och Åke Ortmark var fullständigt fantastiskt underbart trevlig och proffsig – sådär som man vill vara själv.

Ortmark, den ende som är kvar av de tre O:na.

Däremot njuter jag lika mycket som en tvååring på styltor i skärseld när det gäller intervjuer med landstingsråd, den politiska majoriteten och fackföreningen på arbetsplatsen som nyss varslade 5 % av de anställda. Jag vill inte vara med och säga ska det verkligen vara så här, vad tänker ni göra åt saken, kunde detta inte ha hanterats bättre och hur kääääänns det?

Nu ska jag sätta upp en önskelista på intervjuoffer. Inte för att jag vet vad jag skulle fråga dem, men Gösta Ekman, Martin Ljung, Birgitta Andersson, Hasse Alfre… åh. Jag verkar ha fastnat i en svunnen tid.

Någon som har telefonnumret till Johnny Depp?

{ 25 kommentarer }

Bara en rapport om gårdagen

november 25, 2008

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar: Faktum 1: Jag tycker om språk […]

Läs hela alltet →

Olycksfåglar

november 23, 2008

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet? Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket […]

Läs hela alltet →

Lilltån from hell!

november 21, 2008

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå. Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har […]

Läs hela alltet →

Jag är bestulen

november 19, 2008

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad. På ett gym klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll. Hela […]

Läs hela alltet →

Lögn och förbannade SJ

november 19, 2008

Igår på väg mot Stockholm sa det pling plong (det knastrar inte längre) i högtalarna på tåget. – Ja nu är det så att vi inte kommer närmare Stockholm än Södertälje Syd. Södertälje Syd. Det beror på elfel i Älvsjö. Älvsjö. Tyvärr kan jag inte ge närmare besked än så. Vi kommer alltså att på […]

Läs hela alltet →

Tre män och en näsa

november 18, 2008

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains. Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja […]

Läs hela alltet →