När jag var runt fem år och bodde i höghusen (jättehöga – fyra våningar!) på Magistratsvägen 7a i Lund, bodde en ”rullstolstant” på nedre botten. Hon rökte och var arg, hade rosa läppstift och knotiga tår som låg som skedar på varandra.
– Nu får du den här glassen om du lovar att vara snäll! sa hon och gav mig en hemgjord isglass på plastpinne.
Jag har ingen aning om varför jag förärades en glass, jag som alltid var snäll.
– Men. Du får inte – inte – bita på pinnen. Hör du det? Bit inte på pinnen! Jag vill inte ha bitmärken på pinnen!
Jag minns tydligt min förvånade tanke: ”Varför skulle jag bita på pinnen? Jag är inte en pinnbitare”.
Tio minuter senare var glassen uppäten. Jag skulle lämna tillbaka plastpinnen till tanten och säga tacksåmycke. Men jag stod istället stel som en isglass och stirrade på en nybiten pinne. Hur gick det till? När bet jag? Varför hade jag bitit när jag ju inte fick?
– Förlåt, sa jag och lämnade fram liket av en glasspinne.
Jag fick sedan en utskällning som hördes ända ut på gården, där mina kompisar just då skrattade åt min lillebror – Broder Jakob – som nyss hade kissat på rutschbanan, stående högst upp. Trauma? Mjäh. Men relaterat till detta:
Tre dagar i veckan jobbar jag som morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det allra lokalradioaste skedde idag, när vi idag blev uppringda av en förtvivlad dam som hade svikit ett förtroende som när jag svek glasspinnetanten i rullstolen.
– Jag skulle ta hand om min sons chefs mops och chefen har rest utomlands och jag har tappat bort mopsen och nu vet jag inte vad jag ska göra!
Inte försvunna mopsar.Detta föranledde min kollega Jonas att berätta när han skulle ta hand om en grannes mops. Jonas egen hund blev så förvånad när han såg den lilla hundavarten att han gav till ett jätteskall, varpå den lilla mopsen blev så rädd att de jättestora ögonen trängde ut ur ögonhålorna. Tydligen är detta inte helt ovanligt när det gäller mopsar, sa veterinären som inte kunde göra annat än att avliva den lille.
Ja, så då kunde jag ju inte låta bli att berätta att
- jag en gång i ungdomen skulle vattna åt en bortrest granne, som när hon kom hem möttes av döda krukväxter och en vattenskada på parkettgolvet
- en kompis som heter Sara en gång skötte ett jätteakvarium åt en bortrest miljonär och lyckades ta kål på alla fiskarna genom att mata ihjäl dem
- en kompis som heter Mårten en vinterdag på Östermalmstorg skulle kliva över en snödriva och på andra sidan satte ner foten rakt på en … knäckt … mops.
Det här är inte vandringssägner, då hade jag varit skrivit ”en systers kusins morbrors faster”. Nu är det upp till er: via mopsar eller inte – när har ni … liksom inte fullgjort ert uppdrag?
35 kommentarer