Först tittade jag ohyggligt koncentrerat på Emma Samuelsson, som skrattar och ler och bara är en vänsterhänt tonåring … men som åkte ut i kvarten.
Sedan kollade jag på skamgrepp i vattenpolo.
”Roddarn” var förut namnet på en cyklist, men är numera synonymt med Lassi Karonen. (Att ingen rubriksättare än har skaldat ”Jag mötte Lassi” är väl snudd på tjänstefel.) Hur som helst är roddarn med Sveriges största lungor i final nu.Tur är det att jobbpolisen inte ser mig. Efter frukosteringen framför tv:n var jag tvungen att i alla fall se ut som om jag gjorde något vettigt. Jag redigerade en artikel, klistrade foton, svarade på Femåringens frågor, sneglade på tv:n och svarade i telefon, anmälde Sextonåringen till övningskörningsfabriken och åt knäckemacka samtidigt. (Och tjänade med andra ord ungefär 5 öre i timmen.) Mitt i alltihop vrålade tv-kommentatorerna i falsett om en Gustav Larsson som körde bra i tempoloppet – alltså en tävling som är som gamla skidlopp där man startar en och en och sedan mäter vem som har bästa tiden och slipper så mycket tjuv- och rackarspel.
Efter ohygglig vånda i målfållan, visade det sig att han kom tvåa. (Liksom ovan nämnde Roddarn i VM 1999.) Men tydligen var dagens lopp som en förlossning, för Gustav skulle aldrig i livet vilja göra om det. Han glömmer säkert snabbt.
Gustavs cykelskor påminner väldigt lite om forna tiders.
Dämpning, anyone?