Fjortonåringen och granntjejerna, som är tretton respektive tolv år, ringde plötsligt på dörren för att prata rappakalja och fnittra så att spott flög ur näsan och deras kroppsspråk liknade treåringars och alls inte de halvtruliga pubertetstjejers som jag är van vid. Jag vet fortfarande inte om de sa något eller om poängen bara var att jag skulle se att de var … tokiga.

Swoooosch, så var jag själv i de tidiga tonåren igen. Utklädd nästan varje dag. Lillasyster Orangeluvan (som förresten var den som 1972 satt i den gröna vagnen) fick ofta agera statist när jag skulle föreställa något … tokigt.

Här kommer bilder från våren 1977:

Enorma skjortsnibbar, blå plyschtröja, bolerojacka från min farmors balklänning, barnflickans röda, högklackade mockastövlar och en glad lillasyster i pälsmössa som fotpall. Helt naturligt. Den lila klänningen var även den farmors – och borta nu. Jag som sparar på allt, har alltså tappat bort farmors finklänning. (Blusen under var jag tvungen att ha – i brist på en bh – för att hålla enorma mängder sockor på plats.)

Ett halvår senare, under förvintern 1977, gjorde jag och grannen Bittan attacker mot främmande människors dörrar. Utklädda till något … tokigt … ringde vi på, pratade osammanhängande om precis vad som helst, vände på klacken och gick vidare. Hysteriskt fnittrande.

Och nu då? Jo, en gång per år är det maskerad i vårt hus. Men när man blir vuxen tappar man tydligen förståndet leklusten och vill inte längre se ut som något man inte är. För på maskeradinbjudningen måste det stå ”ni som inte vill klä ut er, behöver inte”, för annars kommer inte alla. Så tokigt.

Fast å andra sidan vill jag ju inte på några villkor dansa runt midsommarstången, så jag är väl lika knäpp jag. Inte heller vill jag sjunga karaoke eller äta svartsoppa. Om jag inte är utklädd till Madonna eller har en mitra på huvudet, förstås.

Två bilder till, kanske? Nu från våren 1978: