För drygt två år sedan blev jag skitförbannad, och igår fick jag anledning att i morgonradion berätta om hur det gick till eftersom jag blev … ehrrrm … påmind om den inte särskilt muntra höstdagen 2005. Så här var det:
Jag skulle ta ett förmiddagståg till Stockholm, och var tvungen att ta bilen till stationen. Redan här är förutsättningarna dåliga: parkeringen är alltid full och inte ens om man som jag är i god tid, är det riskfritt. Men denna dag hade jag tur – en tjej med dåligt bilsinne höll i en liten pyttebil på att backa ut för att lämna en plats till mig. Förmodligen svettades och svor hon, för det tog en halv evighet och hon betedde sig som om den lilla bilen var ett truckmonster med tre släp. Skriiiitsch sa det i växellådan. Men jag satt lugnt och väntade, med bilen i rätt svängposition och med blinkern blinkande.
Precis när tjejen lyckades backa ut, kom en idiotkarl och snodde parkeringsplatsen rakt framför mina ögon.
Och det var då jag blev arg. Jag klev ur min bil och knackade på karlns fönsterruta.
– Flytta dig härifrån! Du smet ju förbi mig och tog min plats! sa jag.
– Hur skulle jag kunna veta att du ville ha den?
– Jag stod ju och väntade med blink…
– Jaja, men det kan inte jag ta hänsyn till! Jag måste med tåget, sa han.
– Men jag måste med samma tåg! Jag har 100 personer att föreläsa för!
– Det kan jag inte ta hänsyn till! sa han, klev ur sin bil och låste den.
– Skitstövel! Förbannade skitstövel! sa jag, men gav upp eftersom jag ju hade bråttom till tåget.
Men. Jag hann inte med tåget och kom försent till min egen föreläsning, vilket är ytterst olämpligt när man är egen företagare och mån om sitt rykte. Min hämnd blev att jag
- lade ut en arg text liknande denna på min dåvarande blogg
- genomgående kallade idioten för troglodyt
- kollade upp troglodytens registreringsnummer
- mejlade hans företag för att berätta hur en viss anställd betedde sig med tjänstebilen.
Sedan väntade jag. Det tog inte lång tid innan troglodyten mejlade mig och berättade att han
- ju hade haft feber och mådde dåligt och därför inte visste vad han gjorde
- var på väg till ett läkarbesök
- hade ljugit och alls inte skulle med tåget
- hade barn på samma dagis som jag.
Nämen så trevligt. Slutet gott, allting gott? Jag förlät honom. Och tänkte inte mer på det. Men igår när jag i arla morgonstund satt på bussen och mejlade och läste bloggar, kom en i mina ögon helt främmande man fram till mig, tog mig hårt i handen och frågade om jag visste vem han var.
– Ööööh, neeej. (Men det är bombis en radiolyssnare som ska ge mig beröm, hann jag tänka.)
– Det är jag som är troglodyten.
– Ojoj, ojoj. Nämen. Haha! Men hoppa nu av bussen så att du inte missar tåget! sa jag uppriktigt.
Fast visst hade det varit coolare om jag hade sagt det med en röst som dröp av ironi?
Uppdatering
Ha! Jag är förföljd! Kolla i kommentarerna!
Kul!! Du är ju alltför snäll, jag hade skällt och fått en annan outcome. Såå roligt att ni träffades igen! Lotten i ett nötskal. Love/ngn. du berört…
Jag tänker så långsamt att när ironin väl letat sig fram så skulle det ha varit för sent.
Det kan väl vara lika gott att konstatera att jaså jaha rätt naturligt och send them on their merry way. Hade du mått bättre om du hade sagt något ironiskt?
Jag åker alldeles för lite tåg och alldeles för mycket bil till och från och i mitt jobb. Och herre gud en sån massa troglodyter det finns i vår bilpark. Det börjar bli så olidligt att jag tror vi måste uppfinna ett motmedel, eller ännu hellre botmedel. Och då tänker jag inte på blogginlägg eller kommentarer drypande av ironi. Nej, ge mig nån slags mögelbaserad medicin som botar deras omvärldsblindhet, annars försäktar jag snart. Eller klappar till någon med höger kofångare.
Hysteriskt roligt. Fast jag skulle nog göra som jag gör när jag ser bilar utan tillstånd parkera på handikappsparkering: demolera den.
för mig är troglodyt en apa, så jag väntade mig zoologiska utfärder, inte cromagnon-dito. du mår mkt bättre av att inte ha varit ironiskt, särskilt som det var alldeles för långt efter. du visade du din naturliga överlägsenhet mkt mer. 🙂
undrar hur han fick reda på sitt öknamn?
Vilket bra ord! Jag råkade också på ett parkeringspucko för ett tag sen, men mitt pucko snodde inte parkeringsplatsen utan låg precis bakom mig inne på en parkering när väntade på att en annan skulle backa ut. Så långt stämmer det med din troglodyt. Men jag stod för långt fram och behövde backa en bit för att kunna åstadkomma den erforderliga svängradien. Så jag lägger i backen, blinkersen var ju redan på, och det tänkte att han fattar väl vinken och kör förbi (det var gott om plats). Men nej, inte ens efter vilt gestikulerande från mig, han stod som fastgjuten.
Så då börjar jag backa lite försiktigt, och döm om min förvåning när han rivstartar bakåt och backar rakt i en annan parkerad bil! Sen kör han om och försvinner. Jag parkerar.
När jag kliver ur bilen hamnar jag öga mot öga med mannen som skäller ut mig för att HAN har kört in i en annan bil och åsamkat plåtskador på bägge bilarna, det var ju MITT fel. Och han kunde ju inte köra förbi, det var ju KÖ (det var alltså bara vi två som rörde oss på parkeringsplatsen). Sen ställde han sig demonstrativt och skrev upp mitt bilnummer, och för en gångs skull kom jag mig för att säga ”Lycka till!” med tre kilo isbitar i rösten innan jag gick därifrån. Jag har inte hört av honom sedan dess.
Var det också en troglodyt?
Min troglodyt blockerade mig i sin iver att få min plats (ingen annan var i närheten) så att jag fick saxa mig ut.
Väl ute, tog jag ögonkontakt med honom och knackade mitt pekfinger mot tinningen. Karln for ut ur bilen som ett skott och blåste upp sig som en groda, blåröd i anskiktet.
Jag for min väg och har allt sedan dess använt den gesten i stället för Fingret mot troglodyter i mitt liv.
definitivt, Görel.
Men om ni skulle med samma tåg bort skulle ni ju säkert med samma tåg hem igen. Då kunde du ju ha ställt din bil utanför hans. Han skulle ju inte ha den förrän han kom hem igen jue …
Fast det hade väl blivit du som hade fått böterna …
(Man måste ju kunna lita på att folk inte ljuger. Jag blir alltid kolossalt häpen om jag fattar att folk ljuger.)
Tufft att han presenterade sig på bussen!
Ursäkta min näsvishet, men varför i hela fridens namn tog du bilen till järnvägsstationen?
Ö-helena: Frågan är befogad — men jag var tvungen att ta bilen till stationen för att jag direkt efter hemresan skulle susa ilsnabbt till basketträningen, dit kommunala transportmedel endast funkar med långa mellanrum.
Cecilia N: Ja, jag hade ju kunnat stänga in honom, för han skulle ju inte med tåget, det hittade han ju bara på. Men det är en trång parkeringsplats, jag hade då samtidigt stängt in 317 oskyldiga människor.
Vajlan: Han har säkerligen läst det gamla blogginlägget och sedan den dagen (stolt) kallat sig troglodyt. (Jag mejlade ju hans arbetsgivare som ägde tjänstebilen.)
Beröm till troglodyten: att han presenterade sig igår! (Annars hade jag inte haft ett blogginlägg idag.)
Aha. Då kanske det hade blivit lite orimligt dyrt med taxi också.
Ååååååh! Vilken underbar hälsningsfras:
”Hej – det är jag som är troglodyten.”
Fniss.
Troglodyt – spelar ni?
Tufft, både av dig att säga ifrån (själv är jag en sån mes i sådana situationer), och av honom att presentera sig.
Enda gången jag sett ordet troglodyt som skällsord, förutom här hos Lotten, är i en Modesty Blaise-bok. Så nu undrar jag förstås om Lotten någonsin varit begiven på Modesty Blaise?
Och nu undrar jag om jag sa samma sak första gången troglodyten var på tapeten…
Det tror jag inte att du gjorde, AB, för på den tiden hade jag en blogg utan kommentarer.
Och nej, faktiskt — jag har aldrig varit Modesty Blaisare. Jag gillade mest Buster. Och Mandrake.
Troglodyt är ett utmärkt ord — om man skäller ut en troglodyt vet en sådan oftast inte hur förolämpad h*n ska vara.
Troglodyten i Modesty Blaise-boken smög också runt på en parkeringsplats, dock nattetid och ej i bil men försedd med andra farliga vapen. Jag tror inte han överlevde.
Det med att ta bilen till tåget är ett fenomen inom pendlarvärlden, sedan tar man tåget, kommer hem på kvällen och åker hem med sagda bil.
På vissa tåg finns det små kotterier också.
Stolt är jag inte, med tanke på vad ordlistorna beskriver en Troglodyt som…, men det är ett bra ord. Jag brukar själv använda det som skällsord. Det funkar även bra som alias på forum och dyl.
Vad Lotten beträffar så känns det lite som att vi har blivit vänner (fast hon vet inte om det). Jag brukar hoppa in och läsa bloggen med jämna mellanrum men jag har aldrig kommenterat något tidigare. Hon har lite dåligt minne också, vi har faktiskt träffats en gång tidigare och hälsat (utanför dagis) och då blev jag faktiskt ombedd att hälsa på henne om vi skulle ses igen ”för hon känner aldrig igen någon”. Nu gjorde jag det.
Trrrrevlig trrrroglodyt!
(Det här är ju hur kul som helst!)
Tja, grottinnevånare är väl inte sämsta att vara!
Detta kanske motbevisar tesen att man bara får en chans att göra ett första intryck!
Troglodyten: nu vet du i varje fall bättre än att sno en kvinnas p-plats vid stationen trots att där gäller djungelns lag.
Hell has no fury like a woman suckered out of her parking space by a man.
wv: klufs
PRECIS detta hände mig på väg in på operation vid lasarettet en gång för många år sen.
Då jag påpekade detta i RÄTT HÖG OCH ARG ton fick jag tillbaka ”att ni läjare tror då alltid att ni ska ha rätt till allt”
fast det var ju jag som var patienten…
Om jag var nöjd med att bli tagen för läkare? Nope, bara arg för att min P-plats blev tagen. Men jag hann till operation…
Nu har jag skrivit ut en lapp som jag har i plånboken:
Hell has no fury like a woman suckered out of her parking space by a troglodyt.
[…] (För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.) […]
[…] på gång och inte läge för tutningar och parkeringsplatsstånk. (Eventuella troglodyter som i detta läge smiter förbi och stjäl din plats steglas lämpligen på halster vid ett senare […]
[…] hans son Julian föddes, skrev Hawthorne till sin syster: ”A small troglodyte made his appearance here at ten minutes to six o’clock this morning, who claims to be your […]
[…] och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot […]
[…] Om man som jag släpar på 25 kg böcker till alla föreläsningar, får man ibland faktiskt bita i det sura kunskapsäpplet och i alla fall ta bilen till stationen och riskera att jakten på den lagom stora parkeringsplatsen tar ett tag. (Detta har jag varit med om förut.) […]
[…] Dessutom kan det bli bråk med troglodyter. […]