Låtom oss alla packa våra egna gympapåsar

av Lotten Bergman den 25 oktober 2007

– Har du packat gympapåsen? sa jag till den ytterst disträa Sjuåringen.
– Näe.

Sedan vidtog stövelletning, vantskakning (grus), hjälmfäpplande och vändande av mackor som lägger sig på fel sida med flit.

– Har du packat gympapåsen? sa jag igen.
– Näe.
– Men stumpan, kom här, påååååååsen, stoppa i, klara färdiga gå.
– Jag vill inte. Ingen annan i klassen måste packa gympapåsen själv.
– Johorå.
– NEJ!
– Ojoj, nu lägger jag högen med shorts, handduk, skor och t-shirt hääär. Packa.
– Okej. Men jag vill inte.

En snabbkoll med några av mina vänner visade att Sjuåringen inte hade helt fel – barnen slipper verkligen att packa gympapåsen själva. Men varför?

– Barn måste få vara barn.
– Men hur ska de lära sig … när ska de lära sig … lider de av att packa? försökte jag.
– Tids nog lär de sig.
– Men … ska de inte göra sådant de med lätthet klarar av? Knyta skorna, välja kläder på morg…
– Nja, vi har ju karborrband och kläderna väljer jag, annars blir det bara fel, sa min kompis.

Well. Jag håller inte med. Så är det med den saken. (Och jadå, jag fick tillåtelse att blogga om det.)

Däremot erkänner jag snabbt att jag har mina egna ”vill-inte-packa-själv”. Jag ber alltså om hjälp för att jag inte vill fixa. Här är mina opackade gympapåsar:

  • telefonsamtal
  • byte till vinterdäck
  • källarutrensning.

Nu hjälper det ju inte, min djefla man säger (precis som jag till Sjuåringen) att man måste försöka. Så då gör jag det, med plutande underläpp.

1) Barnen bör få ta eget ansvar, även om det tar lång tid och blir fel.
2) Vuxna (=jag) borde slippa prata i telefon.

(Konsten att förvirra sina läsare: ”punkten ett verkar ju högst vettig, men punkten två är ju helt galen, är hon ironisk eller bara förvirrad?”.) Wow, nu fick jag till fyra skiljetecken på rad igen!

{ 41 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

båthuspernilla oktober 25, 2007 kl. 10:41

Ett skiljetecken till i raden och du kan ropa ”BINGO!”.

Jessika oktober 25, 2007 kl. 10:48

Jag kom alltid på alla möjliga sätt att glömma gympakläder. Det där med att gympa ska främja rörelse och kul för alla, jo pyttsan. Jag var en av dem som alltid blev vald sist till alla lag.

Jag ska fundera över mina egna vad jag helst glömmer/inte gör/inte försöker med.

Ica oktober 25, 2007 kl. 10:52

Jag vill inte heller prata i telefon. Det är läskigt. Jag fick packa min gympapåse som sjuåring. Det blev lätt fel, men det skyller jag på att kläderna var ärvda.

Hans Persson oktober 25, 2007 kl. 10:57

Skönt att se att det är fler som inte gillar telefoner. Nu skulle man naturligtvis kunna undra varför jag arbetar med kundsupport, men det finns ju epost.

Problemet är att så många personer tror att någonting skulle gå fortare av att de ringer. Speciellt korkat för de som först skickar epost och sedan ringer för att diskutera det de just skickade. Gärna ett par minuter efter att de skickat det. Man undrar hur de här människorna tror att dagen ser ut på min sida.

Antagligen tror de att jag sitter och petar naglarna och stirrar på min tomma inbox tills något ramlar in, varvid jag kastar mig över det, läser deras förvirrade beskrivning av deras problem, läser igenom de tre megabyte mestadels irrelevanta loggfiler de skickat med och hittar det intressanta, använder telepati för att få reda på all den information de inte skickat trots att de fått ett automatsvar som berättat för dem att de ska göra det, och sedan glatt berättar för dem i telefon vad problemet är när de ringer tre minuter efter att brevet skickades. I själva verket kastar varje samtal av den här typen bort i runda slängar en halvtimme av den tid jag skulle ha kunnat ägna åt att lösa den aktuella kundens problem.

Översättarhelena oktober 25, 2007 kl. 11:03

Men ibland tar barnen gärna ansvar för saker och ting självmant – men kanske inte för just de saker som vi vuxna tycker att de ska ta ansvar för … Och då tycker inte jag att man ska vara alltför säker på att det är vi vuxna som väljer rätt saker. Man ju alltid idka lite byteshandel också. Om barnet till exempel hatar att packa gympapåsen men gillar att sortera nytvättade strumpor så kan man ju byta helt enkelt. Man måste ju inte kunna och vilja göra allt som vuxen heller! Jag lägger upp min mans jeans om han byter däck på bilen till exempel. (Jaja, det kunde precis lika gärna varit tvärt om!)

Ninnibeth oktober 25, 2007 kl. 11:03

Mina två (6 & 8 år) har plockat fram delar av klädseln (trosor/kalsonger, strumpor mm) varenda dag se’n dom var gamla nog att tulta fram till byrålådan, så även gympa-påsar. Det kanske är därför maken frågar 6-åringen om han kan ha den tröjan till dom byxorna?! ;)

Mina opackade gympapåsar är papperssortering (alltså inte återvinningssortering utan stoppa-in-i-pärm-sortering) och vårlökar; om jag väntar tillräckligt länge kanske rötterna blir så långa att dom själva hasar sig ut i trägår’n & kryper ner i jorden?

Ataharis oktober 25, 2007 kl. 11:09

Utan att ha barn, vill jag hålla med dig Lotten. Klart man kan packa sin egen gympapåse och ta lite ansvar för saker hemma. Inte för allt och inte för mycket, men att alla hjälps åt i familjen efter sin förmåga är väl rimligt?

Så är jag uppväxt och mig har det inte gått nån nöd på (även om jag hatar att dammsuga). Jag stod på en stol och diskade, det tog lång tid, men jag minns att det var roligt.

Att det blir fel i gympapåsen, tja, men då kanske man får slänga ett getöga som förälder då?

*hukar för bannande föräldrar*

Hans Persson oktober 25, 2007 kl. 11:15

Om barnet till exempel hatar att packa gympapåsen men gillar att sortera nytvättade strumpor så kan man ju byta helt enkelt.

Sortera tvätt är en bra sak att byta bort. Det minskar dessutom mängden felsortering eftersom barnen är bättre på att känna igen sina egna saker än om jag ska gissa om strumporna är mina, fruns eller trettonåringens…

VW ”mbluf”: Vadå, tror du inte jag talar sanning? ”Ni ska tala sannolikt, barn!”

cruella oktober 25, 2007 kl. 11:38

Men så där är det ju med allting. Hur lätt är det inte att vara klok å andras vägnar? Och hur lätt är det inte att hitta undanflykter och undantag Just För Mig Själv?

För övrigt anser jag att barn ska göra det de kan, i normalfallet. Vilket är en hel del. Men när det krisar i barnlivet (försovningar, brist på rena handdukar, inga bekväma byxor) kan föräldern allra nådigast rycka in och lösa åtminstone det som enkelt kan lösas där och då. Till exempel packa en och annan gympapåse åt ett överårigt barn.

den blyga oktober 25, 2007 kl. 12:26

Varandes pensionär får man ju tid och lust att fundera över Lifvet.
Inte bara fundera – genom att sortera anfädernas och egna foton får man perspektiv på nu och då.

Jag tillhör den första generationen flickor som helt naturligt fick en akademisk utbildning.
DOCK
Det var fullkomligt självklart att man så fort mognaden infann sig hjälpte till i hemmet med städning, matberedning, tvätt, mangling och strykning samt trädgårdsskötsel i förekommande fall.
Så här i efterhand prisar jag min lycka att ha fåtten gedigen UTBILDNING i HEMkunskap alldeles GRATIS.

Dieva oktober 25, 2007 kl. 12:40

Packande av gympapåsar har inte varit något problem i vårt hus. Däremot är det nödvändigt att med jämna mellanrum ställa kontrollfrågorna: ”Har du hängt upp handduken på tork?” och ”När blev gympakläderna tvättade sist?”

Annars… Ja, ni kan räkna ut det själva.

Tvättsortering är jag inte säker på att grabbarna skulle greja; det händer att yngste sonen har en av mina T-shirts på sig i tron att det är hans egen.

Att ringa telefonsamtal undviker jag också om jag kan; svara är däremot OK. Jag har t.o.m. suttit i telefonväxel.

Byta bildäck gör jag gärna själv numera och källare har vi ingen. Istället har vi en mängd uthus med bråte, både egna prylar och släktens. Min plan är att ha städat igenom dem innan pensionen. Problemet är entropi; så fort ett utrymme är tömt migrerar nya prylar in. Jag tömde ett magasin för några år sedan för att vi skulle kunna ha logdans där på en fest. Det tog inte ett år innan det var så fullt igen att trädgårdsmöblerna knappt fick plats under vintern. Suck!

Moster Mjölgumpa oktober 25, 2007 kl. 12:45

Min åttaåring påstår att ingen annan i klassen packar själv. Hon gör det, men hon skulle kunna ha underläppen som slips vid de tillfällena.
Sen ska jag ju erkänna att ibland gör jag det för att det går fortare, men ofta glömmer jag att lägga i något. Då kommer hon hem från skolan och gnäller och jag kan svara: Packa själv då!

Cecilia N oktober 25, 2007 kl. 13:13

Jag har ingen aning om när jag var i närheten av att packa någon gympapåse till något av barnen (nu 16 och 18 år).

Däremot minns jag att dottern for på ridläger när hon var … 14? … år. Hon packade själv. (Som barnen plägat inför semesterresor i flera år redan då.) Men glömde badlakan.

Hon borstade dammig häst en hel vecka utan att duscha eftersom hon inte hade badlakan! (Att fråga om det gick att låna på stället gick hennes stolthet förnär.)

Gissa vem som lääääängtade efter en dusch i bilen hem? Och hädanefter alltid kommit ihåg just badlakan …

Telefon har jag f ö njema problema med. Däremot är min talang för rent hem ganska bedrövlig.

Lotten oktober 25, 2007 kl. 14:53

Apropå bortglömda och otvättade gympakläder, så gick jag en gång på en skola som stank.

(Ni känner säkert igen fortsättningen och säger pah, det där är en vandringssägen. Men icke. I was there!)

Skolan utredde trassliga avloppsrör, de rensade takstolar och de bytte gamla toaletter. Men det fortsatte att stinka tills ett visst skåp bröts upp. Där låg något som CSI hade gillat: mögliga gympakläder tillsammans med en f.d. matsäck.

Lotten oktober 25, 2007 kl. 14:58

För övrigt, Båthuspernilla, så utmanar jag dig på fem-korrekta-skiljtecken-i-rad-tävling!

Hans Persson — men så sällan som jag ringer till kundsupport(r)ar, måste det nästan jämna ut sig. (Att jämföra med hur sällan jag tvättar bilen och att svenskar ändå i genomsnitt tvättar bilen en gång i veckan …)

Ullah oktober 25, 2007 kl. 15:22

En språkfråga: varför säger/skriver alla gympa med Y? När jag gick i skolan sa vi ”jumpa”. Var vi ensamma i världen om det?

Lotten oktober 25, 2007 kl. 15:30

Fly mig genast SAOB:s material om jumpa och gympa!

I NE anges 1950 som startår för ordet ”jumpa”, men för de flesta betyder det enbart ”hoppa på isflak”. (Jo tjenare vad dagens ungdomar hoppar på isflak.)

Detta med 1950 måste vi dock ta med en rejäl nypa sallad, för NE påstår att man inte sa ”gympa” förrän 1976! Felfelfel!

Lotten oktober 25, 2007 kl. 15:37

Förklaring 1: SAOB:s artikel om ”jumpa” trycktes 1934 och behandlar inte förkortningen för gymnastik.

I Aftonbladet står det att läsa år 1897:
”Jumpa” är en sport, som med förkärlek be­drifves af det yngre slägtet och består däri att man från en fast iskant hoppar ut på ett i en vak befintligt löst isstycke och från detta till motsatta iskanten.

Förklaring 2: Jag hade en lärare i gymnasiet som inte behärskade det svenska språket till fulländning. Han sade alltid ”det måste vi ta med en nypa sallad”, och det säger jag än idag.

/ingrid oktober 25, 2007 kl. 15:48

Mina opackade gympapåsar är pensionsförsäkringstankar, samboavtal och att göra medvetna val av el och telefoni. Usch, bara jag skriver orden går jag upp i puls. Borde …
Och ett vettigt, säkert, effektivt sparande åt barnen. Näe nu kan jag inte skriva mer, får andnöd.
Det ena barnet packar sin konkreta gympapåse själv och missar aldrig en dag eller en handduk. Det andra barnet har noll koll och använder sällan grejerna som ligger i påsen utan skuttar i sina vanliga kläder och hoppar över duschen.

båthuspernilla oktober 25, 2007 kl. 15:50

Klart att jumpa betyder det man gör mellan isflak och att gympa är det man, enligt vissa, har för lite av i skolan.

(Jag är bl.a. 70-talist och dotter till gymnastikdirektör.)

Hans Persson oktober 25, 2007 kl. 15:56

svenskar ändå i genomsnitt tvättar bilen en gång i veckan

En gång i veckan?!? Då måste ju lacken bli alldeles utnött. Vår bil får nöja sig med en gång per årstid, möjligen (antagligen inte ens det).

fem-korrekta-skiljtecken-i-rad-tävling

‘Det här är ett frågetecken: ”?”, medan det här…’ Eller är det fusk med ett mellanslag?

Ullah oktober 25, 2007 kl. 16:17

I och för sig letade jag inte bevis för att uttrycket finns, eftersom jag vet att det gör det. Det finns till och med på Wikipedia, så det måste finnas någon mer som använder det. Kanske någon annan av Lottens läsare? Stellan, du som verkar ha vuxit upp ungefär på samma ställe som jag?

cruella oktober 25, 2007 kl. 16:19

Ingrid: Gift Eder. (Så jag får gå på fest.)

Heléne oktober 25, 2007 kl. 17:09

När jag var sju år sydde jag själv min gympapåse, som jag sedan packade -också själv. Och jag har minsann inte mått dåligt av det.

Lotten oktober 25, 2007 kl. 17:13

”Eller är det fusk med ett mellanslag?”

Domaren överlägger med pannan i djupa veck. Och kommer inte på ett svar! Skiljeset!

Dieva oktober 25, 2007 kl. 17:13

”Jumpa” har för mig alltid stått för isflakshoppande.
När jag gick i ettan (lågstadiet – för länge sedan) var det en tuff kille i trean som jumpade på isflak och drunknade. Det var bara hundratalet meter från mitt hem.
Mitt förhållande till isar är sig inte likt efter det.

Översättarhelena oktober 25, 2007 kl. 17:45

Det är ju inte fusk, det är genialt! Mellanrummet (eller mellanslaget) är ju det skiljetecken som har fått allra första avsnittet i skiljeteckenkapitlet i språknämndens skrivregler. I förra upplagan tror jag till och med att det stod något förnumstigt om vilket viktigt skiljetecken mellanrummet var! Eller också har jag hittat på det själv.

(Fast nu är det ju inte jag som dömer här förstås.)

Hans Persson oktober 25, 2007 kl. 18:11

I så fall är det ju till och med sju skiljetecken. ;-)

Marianne oktober 25, 2007 kl. 18:55

Friskis&Svettis är (eller var, åtminstone i början) noga med att skriva ”jympa”. Detta för att markera skillnaden jämfört med traditionell gympa.

Jag har varit med i F&S sedan -89, och hittills har det aldrig förekommit isflakshoppande i verksamheten…

Ingela oktober 25, 2007 kl. 19:54

Jumpa verkar tämligen stillsamt i jämförelse med farsoten parcour som ungdomarna här ägnar sig åt. Eftersom detta skrives i södra Lappland antar jag att det förekommer även på andra platser då vi sällan är först med företeelser, snötäcke undantaget.

Crouching Tiger- och Lättareklams-inspirerade halsbrytande hopp och volter ser man överallt. Fullständigt livsfarligt.

Och jag önskar innerligt att jag hade kunnat själv.

Stellan oktober 25, 2007 kl. 21:13

Tyvärr, Ullah. Jag har sedan barnsben regelbundet matats med den rysliga historien om Sven som drunknade när min morbror och hans kompisar jumpade på isflaken i Ellösfjorden. Så jag har aldrig jumpat i hela mitt liv.

Gympa däremot, tyckte jag mycket om. Och jag packar emellanåt min yngste sons påse. Han är åtta. Elvaårige storebror fixar det själv. Utan knot, men ibland först efter tredje påminnelsen.

Cecilia N oktober 25, 2007 kl. 21:47

Men rackarns. Det ringer nån bjällra långt bort i forntiden. Undrar faktiskt om inte dottern (tillsammans med mig) färdigställde en gympapåse där hon hade ritat nåt på med tygfärgkritor. (Alltså kritor gjorda för att rita på tyg.)

14-årsåldern vid ridlägret är förresten konfirmerad. Och att jag aldrig packat någon gympapåse till henne. Iaf inte efter tvåan. Före det minns ingen av oss.

Ullah oktober 25, 2007 kl. 22:01

Stellan, tack för svar i alla fall! Jag flyttar över min fråga till ORDning-forumet.

Ingela oktober 25, 2007 kl. 22:49

Om gympapåsarna håller jag förresten med Lotten. Man biter sej i rumpan om man inte låter barn ta eget ansvar. Rim och reson måste förstås råda som i cruellas exempel.

Varje gång man tar initiativet från barnet och ”hjälper” till med sånt som de klarar utmärkt själva tar man också från dem möjligheten att utveckla sina förmågor.

pipopp oktober 25, 2007 kl. 23:05

Jag snuddar vid att vara cynisk.
Ju tidigare barnen lär sig själva att hantera sin vardag ju lättare blir det längre fram. Det är liksom lättare att hantera glömda gymnastikkläder, udda strumpor, en ensam jympasko när man är åtta år än när man är 14. Inte för att det inte gör lite ont, men det är mindre tonårspinsamt. Till slut tycker de ju själva att det är viktigt med rätt saker vid rätt tillfälle. Eller så är det inte lika viktigt för dem som för oss föräldrar. Klart man ska kolla hur just den individ det gäller agerar, jag generaliserar lite.

Min 10-åring är superslarvig. Han är medveten om det och ber oss om hjälp med verktyg (lappar, listor, påminnelser) för att komma runt det, inte hjälp att göra vad-det-nu-kan-vara.
Han är klok, han.
Själv stoppar jag min slarvighet i en säck och glömmer var jag ställt den. Så får min make städa efter min röra.

Agneta oktober 26, 2007 kl. 02:02

Som barn jumpade jag på Vätterns isflak.

I skolan hade vi jympa eller gympa – man kan nämligen använda båda skrivsätten och jag tror att det var jympa vi främst använde på fyrtio- och femtiotalet.

Problem med gympapåsar har jag inget minne av, varken den egna (som mest fanns i skolan och togs hem när man tyckte att gymnastikdräkten behövde tvättas) eller med de fyra sönernas. Kanske att man påminde någon om att de borde var dags att tvätta det hela. Man tvättade absolut mindre förr.

Mer problem var det med våta badkläder eftersom gossarna simmade rätt flitigt och ett par av dem ofta glömde att hänga till tork.

Olsson oktober 26, 2007 kl. 09:08

Jag tror nog att man på västkusten snarare sade jumpa än jympa när jag växte upp (60-70-talet), men man skrev ju det inte så ofta, så det är svårt att belägga. Kanske måste jag gräva fram gamla dagböcker på vinden?

Så skönt att fler tycker illa om telefoner! Jag har egentligen inget emot att prata i telefon, men att ringa upp. Tror att det är någon slags fobi för att störa. Eller ännu värre – att folk inte ska veta vem jag är.

Lotten oktober 26, 2007 kl. 09:59

Olsson — jag har letat mer efter jympa-jumpa-gympa-etymologier, men misslyckats. Kanske får vi alla leta i gamla dagböcker?

Bim H-D oktober 26, 2007 kl. 14:20

Ja, idagens läge blir man sällan förvånad… eller heter det att man numera sällan förvånad?
Min ungar fick vara vassego’a och packa sina gympapåsar själva – dock med lite hjälp till en början… Oki, visst kunde det bli fel till en början, men… det kan det ju bli för en vuxen även idag när man åker och tränar… (själv glömde ngn en viss underdel inför hemfärd igår från träning, överlevde ;)) Hur katten ska de annars klara sig i livet och lära sig ta ansvar över sina saker. Undrar om det ledde till att de blev idrottdårar, båda? ;)
Om deras föräldrar då gör allt åt dem, ansvar för vad själva? Tar de då verkligen hand om sina saker… kommer de att drälla allt på skolan och inte ens packa ihop när de har HAFT gympa… eller hjälper läraren dem där??? Ja, hur går det till där??? Sakerna ska ju hem vid något tillfälle för tvätt, eller?
Må så gott… värmländskan… kramis, ngn som undrar vad detta skulle leda till om man gjorde som man kände för?
(känner inte för att kliva ur sängen idag… känner inte för att ha telefontid i HelpDesk idag… osv…)

ab oktober 26, 2007 kl. 20:54

Gymnastik på femtiotalet = jumpa. Minns hur förvånad jag blev när folk började skriva gympa. Tog det som ett nervöst försök att införe korrekt slang.

Varför ska barn inte klä sig och packa sin jUmpapåse själva? och kardborrband för sjuåringar? Är det därför trettioåringar tror att de är arton nuförtiden? *irriterad tantsuck*

Cecilia N oktober 26, 2007 kl. 22:04

”Korrekt slang”, men det är nog där vi har det.

Jumpa på isflak. Kolliderade med jumpa som förkortning på GYMNAstik. Ergo Gympa som gymnastikslang.

Lämna en kommentar

Previous post:

Next post: