På väg mot Göteborg åker jag med tre så utmejslade karaktärer att om jag hade placerat dem i en roman hade recensenterna kallat dem ”överdrivna” eller ”orealistiska”.
En är två meter lång och nästan lika bred. Hans underarmar ser ut som mina väldigt muskulösa basketvader. Han är helt snaggad och har grov, svart skjorta och svarta byxor med fler fickor än jag har om jag så slår ihop alla i hela min garderob.
Smygtagen bild 1.
På hans skärp sitter åtta (8) skinnbehållare som var och en är lika stor som en proper aftonväska. Nu har han säkerligen inte läppstift, rouge, huvudvärkspulver och näsduk i dem utan snarare handgranater. Två par handklovar hänger också och skramlar. Både kängorna och nacken är grövre än Sportknäcke.
Den andre mannen är 100 år och har en orienteringskarta av rynkor i ansiktet. Hans kläder är nog inköpta för ett par decennier sedan och gjorde av något material som slutar på -on och på huvudet sitter en rutig hatt. Med sig har han en otympligt stor bur med två undulater.
Smygtagen bild 2.
Nu kommer den tredje – en rastaman i dreadlocks och grön-gul-röd mössa som hade passat på en treliterstekanna. Han vill prata med den gamle.
– Du har fåglar med dig?
Ingen reaktion.
– Fina fåglar du har, man!
Fågelmannen tittar med knipande läppar upp mot rastalockarna och två världar krockar utan ljud.
Och däääär hällde jag kaffe över mig. Aj. Jag som var så snygg och proper nyss.
Men! Rastamannen bluejackar mig! Och kallar sig Bob Marley! (Det ploppar alltså upp en ruta på min dator där det står att jag antingen kan acceptera en invit av honom eller inte.) Och nu pratar högtalaren! Stopp, alla intryck krockar i huvudet!
– Knaster knaster. Vi har problem med korvvagnen. Ni kanske känner att det gungar ovanligt mycket idag. Det är pga. problem med korvagnen men handlar inte om säkerheten utan bara komforten. Använd lock på kaffemuggarna och sitt ner så mycket som möjligt. Jag upprepar: det är bara fel på korvvagnen. Knaster klick.
Hon kan inte ha sagt korv. Korg? Kurv? Tjorv?
——-
Uppdatering
Ah. Tack! SJK mejlar en förklaring:
”Det var fel på korglutningen – det där som lutar vagnskorgen i kurvorna så att det inte ska kännas att tåget går så fort som det faktiskt gör.”
I en två kvadratmeter stor monter var det mingel för Sveriges alla översättare. De fick inte plats utan läckte ut i alla gångar och montrar i närheten. Vinet och ölen flödade och roliga översättarhistorier blandades med jordnötter, wasabigodis och svåröversatta ord.
Var står jag nu? Hur hamnade jag här? Njuter jag?
Här står tjifen Ewa Swartz och pratar och välkomnar en miljard minglande människor. Vad man inte ser på fotot är att jag när hon började tala satt precis nedanför henne, på scenkanten med datorn i knät. Med stråkastaren i ögonen. Snabbt gled jag ner på golvet och satte mig bredvid Marika Lagercrantz och applåderade och tänkte att jag nog var osynlig i alla fall.
