torsdag, augusti 16, 2007

Apropå investeringar

av Lotten Bergman den 16 augusti 2007

Jag har investerat i något. Summan var hisnande och svindlande och gav mig hjärtklappning. Objektet i fråga skulle inte kosta så mycket – man köper helt enkelt inte så dyra saker om det inte handlar om basketskor eller balklänningar.

Att köpa hus är inte alls lika fullt av själsvånda. Man skriver på några papper, man stirrar på många nollor och plötsligt tar det längre tid att dammsuga hemmet. Apropå dammsugare, så köpte vi ju en dyr sådan – men den har ju både motor och ljuddämpare – vilket ju är dyrt. Apropå motorer och ljuddämpare, så har jag aldrig varit med om att köpa en dyr bil. Våra båda sekruttbilar är myndiga och de enda investeringar vi gör när det gäller dem, är bromsklossar och spackel. Vilket påminner mig om en gammal släkting. Som inte alls har med detta att göra.

En gång köpte jag ett ylle-klädes-set. Jag tror att det var 1990 och det var designade tights med en långkofta i samma färg. De två plaggen kostade dryga tusenlappen och var så fina att jag inte nändes använda dem och vips hade åren gått och varken tights eller långkofta var något man hade på sig. Särskilt inte med tusentals malhål överallt.

Apropå kläder, så köpte jag en gång i en fin dambutik en svart yllekappa. Med puffärmar! Men jag använder ju inte kappor annat än som gardiner, så vad tog det egentligen åt mig? Nej, jag är helt enkelt inte så bra på att göra stora investeringar i dyra prylar och kläder – jag är mycket bättre på att köpa många billiga saker som håller i femton minuter. Vilket påminner mig om Andy Warhol, som inte alls har med detta att göra.

Här har vi då kommit till den sekund då jag drar täckelset av underverket:

The bin.

I säkert femton år har jag svurit över soppåsen, den ständigt överfulla soppåsen och krånglet med barn som dyker som Ulrika Knape ner bland potatisskal och små möss som liksom bockarna Bruse söker upp avfallssätern för att äta sig feta. Varje år har jag köpt en ny, en med pedal, en utan lock, en med dubbla lock och doftkuddar – den ena fulare och smäckigare än den andra.

Den nya funkar som skrattspeglarna på Gröna Lund och rymmer 45 liter skrot och plastpåsarna har fantastiska draihophandtag och locket klickar lätt när man trycker på det så att det öppnas med ett långsamt ssssccccchhhh. Eftersom idén kommer från min engelska kusin, heter soptunnan ”the bin”, bestämd form ”binnen”.

Den kostade nästan 1 000 kronor. Nu ska jag gå och snyta mig och slänga snorpapperet i the bin. Klick.

{ 31 kommentarer }